då och då tillåter jag mig själv att tänka på dig. Låter mig omfamnas av känslan och trycket i bröstet. Minnena får flyta fram fritt och de kommer alltid lätt. Ibland som en stilla porlande bäck där stunderna som guldkorn skjutsas fram av vattnet i bäcken. Stilla, glittrande och vackert. ibland som en rasande vårflod som kraftfullt bryter sig fram och tar med sig allt som står i dess väg.

oavsett så låter jag mig ibland flyta/rivas med. Tårarna bränner i ögonvån av blandad saknad, kärlek och längtan.

Idag flyttade jag dina/mormors gipshundar morfar. När jag klappade dess sträva yta så bubblade allt tillbaka. Fy fan rent ut sagt vad jag saknar dig. Trots att du snart varit borta i 8 hela långa år.  Så länge att det blir svårare och svårare att höra din röst när jag blundar. Vilket jag så tydligt kunnat göra tidigare. Så länge att de små barnen inte riktigt kommer ihåg dig längre. De var bara 2 och 4 å4 när du försvann. Men de minns att du var viktig och att du älskade dem/och dem dig. men jag glömmer aldrig. För mig är du i högsta grad levande i mitt sinne även om det bleknar även för mig. Din mjuka hand i min. Känslan av att stiga in i din mörka hall i ditt varma och ljusa hus och känna sig totalt älskad och omhändertagen. Gud vad jag saknar den känslan. Det finns ingen i hela världen som kan ge mig den idag. Jag tillåter tårarna att rinna över kinderna i någon slags kavalkad av minnen, kärlek och sorg.

Ibland är meningen svårare att se men minnena finns kvar. En liten stund tillåter jag mig att drunkna innan jag torkar av tårarna och jobbar vidare.

#sorgärkärlekenspris