Hur den bara kommer.

Snoret rinner, tårarna fullständigt vräker ned som ösregn en sommardag. Det finns inget tårögt vackert i denna typen av gråt. Bara kaos.

Jag läser en sorglig och ärlig kärleksförklaring till en partner som sedan länge är borta och det svämmar över. Jag tar dem rakt in i mig, någon annans känslor och sorg. Himlen öppnar sig och där står jag, helt genomblöt och fylld av mitt inre kaos. Jag gråter för sorgen och saknaden, jag gråter för det som blev mitt eget, jag gråter ljudlöst och fullständigt. Så tar allt det egna över. Jag gråter för morfar, jag gråter för kärleken, jag gråter för oron för barnen och för jobbet, jag gråter för relationer och vänskap som brustit och för hjärtan som inte längre slår. Jag gråter inte vackert.

Det är som om jag är helt hudlös, som vartenda känsla går rakt in och sätter sig på mina nervbanor och skickar direkt ut impulser till hela min kropp. Jag är helt ensam och försvarslös.

Kanske behövs detta nu. Jag släpper taget och låter fördämningen brista. Låt det komma.

Låt regnet falla