Jag kom hem ifrån Spanien som en annan människa. På gott och ont. Positivt och negativt. Som alltid såklart. Positivt för jag hade hittat en lust att rensa och fixa som jag aldrig haft innan. Jag hade tvingat mig själv till att acceptera stunden och vara, bara vara och vila. Det var svårt. Till det mindre positiva är den känslan av att inte känna igen sig själv. Inte längre höra hemma i sitt eget skinn. Se en främmande person titta tillbaka på mig ifrån speglen.

Det är inte bara hårfärgen som är annorlunda. Det rödbruna utbytt mot det vitblonda. Även inuti är jag annorlunda.

Nu gäller det att försöka förstå sig själv igen. Hitta någonstans förståelse och acceptans för hur jag inte bara känner utan reagerar. Förvirrande.

Den nya jag vill riva upp, rensa ut och förändra. Förenkla. Den gamla jag som fortfarande finns kvar iallafall en liten bit håller emot av gammal vana och rädsla.  Så när nya jag vill kasta ned allt i en låda och lämna bort den kommer gamla jag och plockar upp det som “kan vara bra att ha”.

Åh vad hon stör mig.