idag för två år sedan somnade min farmor in från detta jordelivet. Påväg mot nya äventyr. Innerligt saknad och älskad av så många.

Jag tänker mycket på henne i denna fasen av livet som jag själv är. När hon var i min ålder gick hon igenom sitt livs värsta år. Lämnad av sin man, sitt livs kärlek, ensam med ett gäng pojkar i varierande ålder. Ett stort hus som krävde en hel del arbete. Första barnbarnet – jag – sedan många fler. Inget jobb, ingen direkt utbildning.

Själv känner jag att 40 års åldern inte är bästa tiden i mitt liv. Mår sämre än på länge rent känslomässigt och känner mig så otroligt ensam. Svårt att umgås med folk och svårare att lära känna människor. Jag har ett stort behov av ensamhet och det har en del svårt att förstå. Men verkar även ha svårt att komma nära inpå, som om jag antingen är för mycket eller för lite. Jag saknar att ha andra så nära som jag brukade ha. Numera har jag få som jag anförtror mig åt och i princip ingen som jag släpper in helt.