En sak som jag blir så där fruktansvärt frustrerad på är mentaliteten “vad som än händer, även om vi inte pratat med varandra på tio år kommer vi alltid vara vänner, alltid vara nära”.  För mig har det aldrig varit så. Vänskap  i min bok är tydligen ingenting som liknar andras.  I min bok måste man jobba på vänskap. Det betyder inte att alltid finnas där varje sekund och bedyra tillit. Men det måste betyda tillit.

Förlåt och börja om har jag svårt för.  Speciellt om sveket tagit hårt. Jag kan acceptera mycket så länge ärligheten finns där. Men det gäller att bygga på det, hela tiden. Inte bara tänka att det tar vi sedan.  Jag har få nära vänner. Ställer upp i vått och torrt så länge jag orkar och kan. Men jag tar inte skit, inte lögner, inte svek. Jag blir sårad som fasiken om du inte behandlar mig väl.

och då har jag svårt att glömma och förlåta.