söndag förmiddag. För en gångs skull har jag sovit längre än vad jag brukar. Troligtvis pga fredagens galej hemma hos en kollega. Fantastiskt roligt men jag blir alltid så orolig i magen efter lite alkohol. Hur lite det än må vara. jag sover illa och får ont i magen. tänk vad saker och ting kan förändras på ett par år. Förr kunde jag utan problem avnjuta ett glas vin hemma på kvällen. Idag räcker det med en mun eller två för att jag skall känna mig varm och svettig, inte alls på ett behagligt sätt. Får inte alls den där behagliga känslan som gör att allt smakar lite bättre och känns lite lättare. Vilket gör att det inte alls är svårt att låta bli att dricka alkohol. Enda gången jag gör det är i samspel med andra. Dvs om vi är bortbjudna, iväg med husbilen eller har folk hemma. Men då vet jag att jag kommer att ha svårt att sova på natten och ha en orolig mage hela dagen därefter. Inte alls bakis men mår inte väl helt enkelt.

Slutet på veckan närmar sig med stormsteg och med det så kommer även början på den nya veckan. Både skönt och konstigt. Livet går så fort numera. Inte alls som förr när det kändes som om det var evigheter till saker som skulle hända eller saker som jag längtade efter. Nu är det ett ögonblink bort. Vips så är det över. Plötsligt endast ett minne i minnesbanken. Jag vet inte riktigt hur jag skall göra för att stanna upp och bara vara. Någonting som jag alltid försökt vara bra på att göra. Mitt i nattningen av barnen. Bara blunda och andras. Här och nu.

Mitt i leken, i filmen, i stunden. Bara vara. Andas och insupa stunden.

Någonting som jag blivit sämre på att njuta av på senaste tiden. En del kan jag skylla på medicinen jag tar mot nervsmärtan i bäcken och fötter. Som biverkning påverkar den sömnen och liksom klipper av mitt mående. Jag är inte deppig men jag är heller sällan glad. Nätterna är ett elände. En kropp som inte riktigt samarbetar och en hjärna på högvarv som ger mig de värsta och realistiskas drömmar jag kan koka ihop. En blandning av det jag upplevt, läst, sett och hört tillsammans med det som skrämmer mig och det jag är rädd för. Vet dock att det är svårt att ta bort tabletterna då det är ett elände att leva med konstant smärta.

Men detta tillstånd är inte riktigt något jag gillar heller.

Innan idag satte jag mig en stund och bara var. På en stol utanför huset mitt i stenplockandet. Lutade mig tillbaka och lät vinden blåsa rakt över och igenom mig. För en stund kändes det skönt.