ibland. Igår var en sådan dag. Så otroligt mycket på jobbet och svårlösta saker. När jag kom hem var jag ensam hemma. Största sonen och maken hade åkt hem till mina föräldrar för att hjälpa dem att flytta tunga ting. De två mindre barnen ( det är svårt att kalla dem för små med tanke på att de är 179 och 184 cm långa) hade cyklat till träning. Själv satt jag i soffan – utan tv. Med endast min dator och det gnagande tomrummet inom mig som sällskap.

Frustrationen över att inte riktigt kunna göra sitt bästa jobb, när förutsättningarna blir övermäktiga.

Jag minns en gång för länge sedan när jag träffade en bvcpsykolog. Jag var där i egenskap av att vara nybliven förälder och livet kändes tungt. Konflikter i familjen och maken som valt att inte umgås med föräldrar och syskon gjorde att det var bitvis tungt. Vi pratade om livet och tankar om vad som är en familj och allt som en kan må dåligt av som småbarnsförälder. Där och då minns jag att hon sa till mig att du är inte en sådan person som blir utbränd, du kommer aldrig gå in i väggen det kommer du inte acceptera, men det kommer att kosta dig på andra sätt.

Och någonstans har det varit så. Jag har haft tuffa stunder när livet slitit på mig. Men det har varit en snabb krasch och sedan gå vidare. Däremot har det kostat mycket ont i magen, ångest, panikkänslor, tårar och frustration. Det frestar och kostar på andra plan.

Oftast kan jag lägga bort det sedan. Idag har inte hålrummet grepp om mig längre. Men jag minns det tyvärr allt för starkt det har fortfarande en liten plats i min närhet. Jag får akta mig för vad jag fyller tomrummet med….