När jag tittar på Allt för Sverige så kan jag inte låta bli att undra. Det hade kunnat vara jag. De tio amerikanarnas lycka över en liten bit av sin historia fascinerar mig. Min gammelmormor, hon med samma namn som jag, emigrerade över till USA när hon knappt var 30 år gammal. Ensam med små barn tog hon sig över Altanten och landsteg utan att direkt kunna någon engelska alls. Där över fanns min gammelmorfar, han som gick till sjöss som 13 åring, som jobbat sig över för att skapa ett nytt liv på andra sidan.

Hur ensamt måste det inte ha varit. Läskigt och ovant.

Jag var inte 13 fyllda när min gammelmormor gick bort. bara tre veckor från sin 90årsdag. Jag fick aldrig träffa henne när hon låg på sjukhuset trots att hon låg där i flera månader innan hon tillslut dog. En sak som jag har haft svårt att förlåta trots alla år som gått. Det började med en rutinoperation men slutade med kallbrand och amputation av först det ena och sedan det andra benet. Tillslut orkade inte kroppen med.

Ett halvår innan gammelmormor gick över till andra sidan så gjorde min mormor det. Hon begravdes i februari och gammelmormor i Augusti.

Tänk om jag fått möta dessa två kvinnor nu. Jag minns dem med ett barns ögon. Med en ung flickas trofasta innerliga kärlek till de som behandlade henne som deras prinsessa. Många är historierna jag hört om deras liv på andra sidan atlanten. Men vad jag önskar att jag hade fått lära känna dem idag. Som den vuxna kvinna jag nu är. Fylld av alla de erfarenheter som livet, egna graviditeter, barnafödande och år av familjeliv ger. Med den kunskap jag idag har. Som utbildad undersköterska/sjuksköterska och tillslut barnmorska. Tänk om de fått vara med och se mig leva den drömmen. Om jag hade kunnat fråga hur deras graviditeter var. Hur de kände när deras barn var små. I den tid som var då. Jag önskar jag fått fråga dem om deras drömmar. Tankar och drömmar om hur livet skulle bli och senare blev. Vad sjöng deras hjärtan för sånger?

Jag vet att min gammelmormor var envis. Med rödbrunt hår och fräknar på näsan. Så pass envis att det inte alltid var lätt i relationer. Men jag älskade henne innerligt som barn. Mot mig var hon aldrig någonting något annat än mild.

Min mormor hade sina egna spöken och ångestproblem. För mig var hon min första kärlek. Den som supportade mig ovillkorligt. Som numera är med tiden så blekt. Men jag älskade även henne så att hjärtat värkte och brann. Hennes död var min första största kärlekssorg.

Min farmor har inte varit borta lika länge. Fyra år. Jag försökte att ta vara på sista tiden. men jag grämer mig ändå över allt jag aldrig sa. det jag inte hann fråga. Det jag nu önskat att vi hade pratat om.

hade det sett annorlunda ut om jag fått möta er nu?