Plötsligt stannar jag upp mitt i all rensning och städning och blir stående still. Med en glasburk röd krusbärsmarmelad i handen. Det är inte så mycket kvar i den men jag har tidigare inte kunnat med att plocka fram den. Marmeladen har liksom skiktat sig och är allt för gammal för att ätas.

Ändå står jag där med burken i handen och vill inte riktigt göra mig av med den. De röda krusbären kommer i från farmors lilla täppa utanför hennes lägenhet. Jag plockade dem där och då den sista sommaren. Kokade marmeladen hemma och tog med burken hem till farmor. Det var inte mycket hon fick i sig där den sista tiden när cancern levde runt i hennes kropp. Marmeladen blev aldrig uppäten. Först sa hon till mig att jag fick ta med den hem igen men det ville jag inte. Den får stå här i ditt kylskåp farmor om inte annat till den som kommer och vill ha sällskap med dig. Vi var ofta där och köpte med goda frallor och åt tillsammans med henne. Jag såg henne flera gånger ta ett tunt lager på den lilla fralla som hon tillslut åt tillsammans med oss. Men när hon väl gått bort och vi tömde hennes lägenhet och likväl kylskåp så stod glasburken där.

Där och då fick den följa med hem igen. Den hamnade ganska så långt in i mitt kylskåp och jag tror aldrig att jag åt av den. Inte någon annan heller. Ändå kunde jag inte förmå mig att göra mig av med den. Den stod där långt bak i kylskåpet som en ständigt påminnelse. Som om jag skulle behöva saker för att komma ihåg min fina farmor? Hon finns fastetsad i mitt minne. Som en av de viktigaste personerna som format mig till den jag är. Som älskat mig utan ord och alltid alltid alltid funnits där. Efter att jag tömt burken på krusbärsmarmeladen ned i den gröna matavfalls påsen fick jag ångest. Kan inte med att bara slänga i soporna utan det får gå ut i komposten i trädgården. För att fortsätta ge näring till lyckornas blomster och grönska. Låter kanske sjukt konstigt men så får det bli.

Älskade farmor, bestemor och oldemor. Du finns alltid med mig.