den som numera har blivit min vardag. Även om den finns där i bakgrunden mer eller mindre hela tiden så kan den fortfarande slå knockout på mig helt utan förvarning. Idag med en gallkänning, en smärta som både gör mig knäsvag, illamående och kallsvettig samtidigt. Häromdagen ihållande svidande brännande krampsmärta i fötterna. I förra veckan en sugande smärta som tar andan ur mig när jag lättar min kropp från cykelsitsen.

Den som ibland gör att jag funderar på om det verkligen skall behöva vara så här, vart enda dag, resten av livet. Om det är värt det liksom.

Så lättar den, smärtan som just varit det enda som jag kunnat tänka på. Den liksom flyter bort, klingar av och suddas ut.

Så orkar jag lite till.

Tänker på något annat. Fylls upp av det jag klarar och orkar. Hoppas att det håller i sig. Länge. Lite längre än sist.