Jag vet att jag inte borde. Att ditt liv är ditt och jag inte borde låta känslorna ta över eller påverka mig. Men som din mamma är det så oerhört svårt att låta bli. Varje gång det händer något i mitt barns liv som kanske inte är så positivt så gör det så otroligt ont i mig. Jag försöker att inte visa det för jag vill inte vara den där som lägger mig i eller lägger mina egna känslor på barnen. Jag vill bara vara en mamma som finns där med en öppen famna när det behövs. Oavsett vad det gäller, bra eller dåligt. För att glädjas med och för att trösta när det behövs.

När de drabbas av orättvisa så blir jag tigermamman som ser den lilla pojken med glittrande ögon och skrattgropar. Flickan med tårar som sprutar när hon hulkar fram att jag kanske är liten men jag har stora känslor inom mig. Gossen som var otröstlig för att vi skulle flytta då han inte trodde att han skulle få några vänner på det nya stället. Fast många många år passerat gör minnena mig oerhört sårbar fortfarande. Gjorde jag rätt, tröstade jag på ett sätt som hjälpte till att bygga upp deras självkänsla? Lyckades jag vara närvarande i den stund som jag behövde vara det som mest? Skuldkänslorna kan bombardera ett sårbart hjärta så lätt.

Hur skyddar man ett modershjärta från sina barns sorger? Hur stänger man ute sina egna känsloyttringar och vilja att agera för att låta barnet få hantera situationen som den egna och fulla individ som den är? Hur stöttar jag i det som kanske gör mer ont i mig än i dem. Hur bygger jag starka barn utan att tvinga min egen tro och rädsla att bli deras.

Det enda svar jag har är

kärlek