att gå och lägga sig när jag inte riktigt känner mig trött. Fast jag kanske borde vara det. Klockan slog precis 00.00 och tisdagen blev till onsdag. Alla andra har lagt sig för länge sedan och jag är ensam uppe.

Som en osalig andre far jag fram över hus och hem AB, i tanken, från soffan. Alla bra ideer, alla orostankar, allt jag önskar, borde och skulle vilja. Men inte tar mig för. Jag hör hur klockan tickar. Högljutt. För 25 år sedan trodde jag bara att det var hos gamla människor som klockan tickade högt. Iallafall så högt så att det fyller allt utrymme i tystnaden.

Aldrig trodde jag att jag en dag skulle sitta vaken mitt i natten och lyssna på klockans högljudda tickande.

Nere från källaren hör jag ibland hur min numera vuxne son harklar sig. Tänk att han fortfarande är här. Trots att han tagit ett stort språng in i vuxenvärlden. Körkort, myndig, läser på högskolan.

Vad hände.

För varje tickande ekar nya frågor inom mig. Tankarna flyter iväg. Om jag ändå skulle gå och lägga mig?

varför skall det vara så svårt?