I stora delar av mitt liv har jag skrivit dagbok. Från det att jag lärde mig skriva med skeva bokstäver och tveksam grammatik ( det är den fortfarande) i böcker med blommor och hästar, till färgglada anteckningsböcker och sedemera svarta noteringsblock med mer stilfull skrivsstil. Allt har jag i princip sparat. För det är sådan jag är. sentimental. Har svårt för att skiljas ifrån saker. Tänker att jag en dag kommer att behöva just det där som jag gjort mig av med. Men på senare år har känslan blivit annorlunda. När jag tittar på vad jag har skrivit ser jag helt andra saker än de som jag en gång fick ned på pränt. Jag kan inte riktigt känna igen mig i den som jag var och vet faktiskt inte riktigt heller om jag vill kännas vid en del av de som jag var. En del av min resa de senaste åren har varit att göra mig av med saker som tar upp plats och dränerar mig på energi. Saker som inte längre betyder det som de tidigare har gjort. Sagt och gjort. Efter att ha gått igenom lådor med fotografier och faktiskt har kunnat separera mig från ett par av dem så fanns de där. Mina gamla dagböcker, anteckningar, dikter och brev som aldrig skickats.

Här fortsatte resan. Den inre sorteringen, jag kunde fortfarande inte bara slänga trots att en bettydande del av mitt inre skrek just det. Släng, släng, låt det bero, låt inte minnena åter linda in dig i ångestens klor och känslornas stormar. Men nä. Jag bläddrar. Läser. Låter det bubbla över återigen.

Och kan inte låta bli att tänka på den som jag en gång var. Hon som var arg så ofta. Arg på livet. Med starka känslouttryck i nästan varenda rad. Med längtan efter kärlek och acceptans. Med så många kärleksaffärer. Så många känslor. Så många gånger oförättad, ibland obesvarad, drömsk och felriktad. Vad visste jag om livet. Den personen som skrev för sitt framtida jag, för att minnas vart hon kom ifrån och vad hon varit med om, den personen finns inte längre. Jag känner ingen glädje i att läsa vad jag en gång skrev utan snarare obehag och en känsla av pinsamhet. Ändå läser jag. Mina egna ord, skrivna av den som engång var jag. Som jag inte känner igen mig i men som ändå var jag. Mycket av det som jag har skrivit vill jag inte längre minnas. Än mindre önskar jag lämna dessa bokstäver och meningar vidare till framtiden.

Jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och berätta för mitt osäkra jag om att det finns viktigare saker än att hävda sin rätt och att behöva söka bekräftelse. Att envishet inte alltid tar dig till de platser du vill eller behöver vara. Att en mans åtrå och lust inte nödvändigtvis är kärlek och den kärlek som du så hett efterlängtar kommer du att få i överflöd från dina tre fantastiska barn. De som inte kommer i den perfekta planeringen när allt var som du tänkt men som kommer med det som är perfekt rätt.

Nej, allt är inte värt att spara. Allt är inte heller meningen att minnas. Alla rötter grundar dig inte. Dessa rötter håller mig fast vid något som jag inte längre är och vill vara. Som hindrar mig från att flyga.

Som i sången: de band som binder mig här skall jag långsamt lösa upp…