häromdagen fyllde jag år. Hela 46. Inte för att det egentligen spelar så stor roll hur många. Jag är glad att vara med. Varje år jag fyller år så tänker jag på de två som jag älskar som inte fick fortsätta fylla år.

Cleo, min vännina från tonåren. Vi hängde hur mycket som helst under en period av livet som var allt annat än lätt. våra vägar skildes åt och sedan flera år senare stötts vi mot varandra igen. Blev du 21 eller var det 22, jag minns inte längre. I mitt minne är du alltid 17. det var en speciell vänskap vi hade. Inte alltid lätt, som det är i tonåren, oftast intensiv, en del besvikelse och massa skratt. Jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur det hade varit om du fått bli äldre än så här.

Pernilla, älskade syster. Som inte ville berätta om sin cancer och ge een chans till avslut och avsked. Jag är fortfarande nio och ett halvt år senare arg på dig för det. 36 år gammal somnar du in av den cancer som du slagits mot under ett år och jag inte visste om. Jag trodde det fanns tid. När vi ett par år senare hittat varandra igen på FB. Minnen dyker upp. Konsterter, träningar, övernattningar, resor, snack, brev, föreställningar i mellanmjölkens land. Vart tog allt vägen. Vi som stod varandra så nära. Vad hade hänt om du fått leva. Och vad hade hänt om jag hade fått veta.

jag var den som fick fortsätta att fylla år. Ibland tänker jag att jag fyller år för dem med. Men ingen skall tro att det är lätt alla gånger.