och tacksamhet.

Det började för länge sedan. Säkerligen långt före vi föddes denna gången. För ja, både jag och hon tror på att vi lever fler gånger. Men denna gången, i detta livet började det på gymnasiet. Året efter studenten, när vi tillsammans gick ett extra år, som ett tillvalsår. Vi kom varandra nära fort. Så fort att jag nu snart trettio år senare inte ens kommer ihåg hur det gick till. Hon betydde oerhört mycket för mig i en period av livet när vi provade oss på att vara vuxna. Det mesta gjorde vi tillsammans. Inte bara fest utan vardag. Nåväl. saker och ting gick som de ibland går när livet kommer emellan. vi inte bara gled isär utan saker hände och det fanns en stor portion bitterhet vilket har gjort mig mer ont än vad jag stundvis har velat förstå och se. Hon var borta från mitt liv i många år. Allt för många. jag var tvungen att trycka bort vartenda känsla jag hade om och för henne för att överleva.

SÅ en dag, helt plötsligt, ett meddelande från henne. Hjärtat slog hårt. Ett förlåt. Ett öppet hjärta som sökte. Och jag föll. För första gången i mitt liv var det lätt att förlåta, förlåta med öppet sinne och på de finaste grunder, den kärlek som vi kände för varandra . Jag blev så lätt så lätt. jag kunde släppa all bitterhet, all sorg, allt som varit och helt plötsligt så fanns det bara glada minnen. Något av det bästa jag gjort.

Men jag vågade inte riktigt erkänna att jag längtade efter och önskade een fortsättning. Jag önskade att få fortsätta finnas i hennes liv. Men jag vågade inte säga det. Det gick ett par månader och jag skrev försiktigt. Hon svarade. Sedan gick det ett par månader till. Ett par ord här och var.

Längtan efter henne blev större och större. Men jag vågade inte tro att hon kunde känna det samma.

Det gick mer än ett år. Ett par ord igen, och denna gången slutade vi inte. Orden fick fortsätta flöda och med dem beskrevs saknad och längtan efter en ny form av relation. Tacksamhet.

Nu har vi den. Vi skriver och låter orden flöda. finns för varandra. vågar knappt lita på att det är sant. jag känner mig tacksam. För att hon tog kontakt och tacksam för att jag vågade förlåta.