Det var 2012 som du gick bort. Stilla. Utan att ha berättat någonting om din sjukdom. Det är klart att det fanns de som visste. De som du levde nära. mannen du bodde ihop med. Dina föräldrar. Men ingen av dem som jag känner eller kan prata med.

Jag vet egentligen ingenting om hur du mådde. Hur du hanterade smärtan och vetskapen om att cancern skulle vinna. och jag fattar att det var ditt beslut. Att du hade dina anledningar.

Men jag har svårt att hantera det om jag skall vara ärlig.

Jag undrar vad vi hade pratat om idag. Nio år senare. 46 år gamla. Hade du haft några barn? Jag är inte säker på det, det fanns inte riktigt plats i ditt liv. Hade du jobbat kvar på bageriet? Hade du jobbat som sjuksköterska /distriktssköterska? Det fanns så mycket i ditt liv som jag uppenbarligen inte visste. Så som det är i allas liv såklart men det blev så uppenbart när du försvann. Så tyst in i natten.

Varje gång jag tänker på det och på dig så får jag ont i magen.

Varför lät du mig inte komma in, lite, in för att prata lite på vägen in i natten. Jag hade funnits där varje sekund. Jag är bra på det som gör ont. Det finns så mycket som mitt hjärta skulle vilja säga. Varför lät du mig inte komma in? Varför gav du mig inte chansen att säga allt vad mitt hjärta bär på. Varför ville du inte berätta om det som dolde sig inom dig.

Jag undrar då vad vi hade pratat om idag.