Jag har mindre patienter nu än jag haft på länge. Jobbar mer administrativt och har olika typer av gruppverksamhet. Utbildar i profylax inför förlossning. Allt är roligt oavsett om det är enskilda patientmöten eller i mindre/större grupper. Alla möten är fantastiska. Var person är unik. Samtidigt så händer det ibland att jag möter människor som bekräftar varför jag gör just detta.  Varför jag vill vara just här. När mötet liksom blir magiskt.

Det händer oftast när du som minst anar det och det gäller att släppa på sin egen tanke om vad som är det rätta för personen/erna du har framför dig och verkligen lyssna in vad det är som de behöver. Jag som barnmorska och person har inte alltid rätt, gör inte alltid rätt men försöker förmedla trygghet av hela min person. Vissa saker kan jag inte påverka eller garantera, det ligger bortom min kontroll och det gäller att vara ödmjuk för detta. Men jag försöker av hela mitt väsen förmedla ett så bra bemötande som möjligt. Försöker förmedla det som är viktigt och spelar roll. Vad är målet för denna resan.

Ibland blir det möten där en enda mening kan få både mig och dig i tårar. Inte av sorg, ledsamhet eller rädsla ( även om de känslorna också finns och måste få finnas) utan av känsla. Av längtan, förväntan, av någonting som berör ända in i hjärteroten. Av styrka. Av tröst.  Av allt det där som jag vill ge och förmedla utan att säga. Jag finns här för dig, det finns inga dumma frågor och det är inte det minsta besvärligt. Jag skall lova att alltid ta mig tid så fort som jag kan, ta reda på det jag inte vet och förmedla den trygghet och förväntan jag vill att du skall känna.

Det händer också att mötet gör ont ibland. När det händer saker som ingen av oss kan påverka. När det finns sorg, tårar, besvikelse ouppfyllda förväntningar. Det gör lika ont i mig. Ändå måste jag ta det. Fortsätta jobba vidare. Gråta en stund ensam eller i sällskap hos vän eller kollega. Känna ett stygn av orättvisa. Vara lite arg på livet. Men jag tänker aldrig sluta att göra det allra bästa jag kan för att ge mitt bästa. När det bästa inte är nog – ja då kanske det inte går att göra mer,

Ofta känner jag att jag inte räcker till, att det kunde finnas mer att göra, säga, kontrollera. Men egentligen så är det i slutändan bara mitt eget bemötande jag kan påverka och det vill jag göra.

Be kind – always. – I livets tjänst

Det bryter inte ut. Dumma förkylning. istället sitter jag här mer huvudvärk av och till. Så pass illa att jag åkte hem tidigare ifrån jobbet idag efter att ha fått hjälp av kollegor. I morse var jag tveksam till hur jag skulle göra och valde ändå tillslut att åka eftersom jag just då vid sjutiden inte hade någon huvudvärk. Sen kom den smygande på igen.

Trist.

Samtidigt så kände jag tydligt på vägen hem hur skönt det var att för en gångs skull åka hem i tid. När det är ljust ute och när kroppen fortfarande har, om än lite, ork kvar. Det är då jag tänker på våren, hur den faktiskt närmar sig nu med stormsteg.

och då känner jag mig iallafall själsligt lite piggare.

Det känns som om jag är på väg att bli förkyld, huvudet värker, så där lite sprängande trots huvudvärkstabletten jag intog för ett tag sedan. Det bultar lite fint bakom pannan och i bihålorna och jag känner mig trött, orkeslös och seg. Jag är inte alls det minste sugen på att jobba med detta hängande över mig imorgon.

Egentligen skall jag väl inte alls klaga. Det var länge sedan jag var sjuk sist och ibland behöver kroppen få ta ut sin rätt. Nu får jag snällt bädda ned mig och se vilket håll den här resan tar mig.

det är nästan alltid med samma känsla. Söndagen kommer, hur förberedd jag än är, som en överraskning. Natten mellan söndagen och måndagen verkar alltid vara extra kort och måndagens morgon som ett frågetecken.

Oavsett sedan hur snabbt dagen går eller hur länge som jag jobbar så är det i princip alltid samma enorma trötthet när jag väl landat hemma. Visst är jag ofta trött efter jobbet. Speciellt så här i vintertid när mörkret tar en stor del av ens energi. Men just måndagar är värst. Sedan vänder det fort.  Redan på tisdagen är jag lite piggare och orkar mer.

Men när jag nu sitter här och är helt slut är det en klen tröst. När jag ser hur huset är överbelamrat med saker, tvätten, disken, papperna, reklamen, kläderna ja allt svämmar över. När jag varken har tid eller minsta ork för att ta mig för någonting. Ja då längtar jag efter tisdagen.

Ibland står vi vid ett vägskäl. Ibland ensamma, ibland tillsammans. Kanske är det så att vi är på väg åt olika håll, kanske undrar vi gemensamt vart vi skall välja att vandra vidare.  Idag är en sådan dag.

Ett vägskäl.

Det enda jag vet är att jag ingenting vet.

Men jag kan inte stanna kvar i det som är. Det finns en väg framåt som leder till frid. Jag är bara inte säker på åt vilket håll den sinnesfriden ligger.

För att citera/fundera som nanny mc phee: För att kunna stanna måste jag gå.

Men vilken väg som leder hem igen har jag just nu ingen aning om.

och hur en på bästa sätt skall bevara/avnjuta den. Ibland undrar jag. För hur mycket jag än försöker att vara så där “carpediem” och mindfullnessig, var i stunden och allt det dära så är det inte alltid så enkelt som en skulle kunna tro.

Varje fredagskväll när jag kommit hem ifrån jobbet, ätit kvällsmat och parkerat mig i soffan så tänker jag samma sak. “Detta är bästa stunden på veckan, här och nu, stanna i tanken och var här och nu” sen hinner jag knappt blunda innan det är söndagskväll igen. Även om jag känner att jag försiktigt börjar sniffa över vattenytan igen så är det fortfarande lite svårt att förlikas med det faktum att jag inte har min vanliga ork, lust och energi. Framför allt lusten att ha lust. Både till lusten i sig själv och lusten till att göra saker, vara kreativ, ordna, fixa. Den räcker inte riktigt till längre. Det känns som om den försiktigt håller på att smyga sig på och jag gör mer och mer saker men har svårt att försonas med mig själv.
I mitt huvud är jag fortfarande den personen som har en oändlig ork. Jag har tusen järn i elden och påbörjar allting samtidigt. Kan vara hur effektiv som helst i flera timmar och orkar ändå fortsätta. På nått sätt ger det en bitter eftersmak i munnen att inte längre vara det dära. Vem är jag då om jag inte är den där.

Jag försöker blunda och stanna upp mitt i allting. Tänka att det är ju faktiskt bara lördagskväll här och nu. Det finns fortfarande tid kvar att hinna med att göra saker. Hela dagen i morgon är fortfarande helg och helt oskriven.

Jag skall försöka bädda in mig själv i den sköna fredagskänslan. Här och nu.

idag kom ljuset tillbaka. Första dagen på en längre period då det sista tiden varit väldigt grått och dimmigt.

Men så kommer det, helt plötsligt, när jag tittar ut genom fönstret från mitt jobb så ser jag en klarblå himmel som gör mig pirrig i magen. Så när lunchen kommer är det bara att snällt ta på jacka och skor, knyta sjalen runt halsen och dra ned mössan över öronen och ge sig ut i ljuset. Gå ut genom dörrarna och andas in ljuset. Öppna ögonen mot den blå himlen och njut av känslan. Här finns det hopp om liv och vår.

Längtan blir större.

Även när jag cyklar hem vid fyratiden efter en timmes övertid är det ljust ute. Inte lika ljust som där på lunchen men tillräckligt. Kylan tar sig igenom kläderna och det svider i huden på ben och kinder som är mest oskyddade. Hoppas innerligt på en lika blå himmel imorgon. Full fart mot helgen.

Jag har precis bokat och betalt flygbiljetter för mig och stora sonen till London i juni. det är hans 16 års present tillsammans med sin mami och det blir bara han och jag. Hela kvällen har vi suttit och letat och jämfört hotell och jag känner mig pirrig i magen av lycka.

Jag vet att jag har skrivit om det tidigare. Om alla de där mötena med kvinnor, par, människor som jag har dagligen och som berör mig så otroligt.  Och om hur de ibland inte alls blir som du väntar dig. Ofta i de fallen när du inte väntar dig någonting kan det ändå vara så att responsen överväldigar.

Idag fick jag en lång varm kram av en kvinna som lämnade mitt mottagningsrum där jag verkligen inte hade väntat mig det. Det var öppet och ärligt och hjärtligt. Men verkligen inte förväntat. Tack för allt. Ibland kan de få orden betyda mer än någonting annat. Speciellt när det inte är väntat. Som i kön på Mc donalds när det plötsligt kommer fram en kvinna och berättar att hon mött mig på BB och den tid jag lagt ned var det som hjälpte henne vidare. Som kvinnan vid gungorna på lekparken som  pekar på sin dotter och säger att hon är en av dina. Som när sonens lärare kommer fram på föräldramötet och säger att han känner igen mig från jobbet då de nyligen gått en profylaxkurs eller ena pappan till ett barn i dotterns klass säger att dig glömmer jag aldrig för din medverkan inför att vårt barn skulle födas.

Det är svårt att förstå att just jag som person kan göra skillnad i livet för dessa personerna. Samtidigt som det inte är det. Det handlar om att vara närvarande där och då i varje del av mötet. Att se, höra, verkligen lysna. Inte bara på vad som sägs utan det som inte sägs. Uttrycket i ansiktet, ögonen, energierna, kroppshållningen, orden som finns emellan orden. Det som aldrig sägs högt. Att sätta sig ned en stund och lyssna. Jag är bra på att prata själv. jag pratar mycket och gärna och blir sällan färdig i tid. Men jag anstränger mig för att lyssna och vill tro att jag oftast lyckas. Ett lyckat möte innehåller inte alltid de ord personen vill höra men innehåller alltid den känslan av närvaro som personen vill känna.  Ett långt möte i dag med samtal om mående. Tårar, oro, ångest som blir till bekräftelse, nya tårar och nya tankespår.

Jag är så innerligt själaglatt tacksam för dessa möten och för responsen.

Kanske framförallt just den som en inte förväntar sig.

och även han där mittemellan. Men just idag mest om de andra två.

Efter skolan var det föräldramöte på dotterns skola. Temat var tydligt, vi har pratat hela dagen om språkbruk. Hur vi pratar med, om och till varandra. Verkligen passande eftersom barnen uppenbarligen hade haft en dålig språkbruksdag där de använt ord som många av dem inte skulle uttrycka hemma. Större delen av dagen har de därför pratat om språket, om bemötande och vad det dåliga språkbruket och bemötandet kan bli till trakasserier och mobbning som kan påverka en annan människa illa.

Så otroligt viktigt, att försöka lära barnen vad ord gör med oss. Eller kanske vad de _kan_ göra med oss. Vi pratat mycket om just det hemma. om vilka ord som används, om hur det skulle kännas om det var omvänt och orden hamnade mot en själv.  Egentligen ingenting som skolans värld eller barnrommen har ensamrätt på utan precis så som det skulle behöva vara på alla arbetsplatser eller egentligen mötesplatser. Det är viktigt att vi fokuserar på hur vi bemöter varandra, tilltalar varandra och vilket språk vi använder. När man som jag är en person med HSP så letar man förutom bara själva orden även uttrycket av dem. Tonen, betoningen, volymen och ansiktsuttrycket / energi på den som säger dem. Jag försöker alltid tänka på att ge ett bra bemötande. Det är min paradgren. Självklart lyckas inte heller jag hela tiden. Det hoppar grodor även ur min mun och jag säger saker jag ångrar eller biter mig själv i läppen för hur jag säger/uttrycker mig. Vilket sedan kan gräma mig en lång lång tid framöver. Men jag försöker verkligen alltid att tänka på vad orden jag lägger i min mun kan göra, hur de kan få någon annan att känna och vad jag vill förmedla med dem.  Tänker att det alltid går att bli bättre, lära sig läsa av, lyssna och se.

Väl hemma läste jag saga för de två små och tog mig för första kvällen på ett tag ned för att titta på ett avsnitt av Blacklist med min store fine. Samuel började prata om utbytesstudier och högskolestudier. Idag hade de haft en representant från KTH på skolan och pratat. När jag frågade om hans tankar, funderingar och önskemål hade vi ett fint samtal om drömmar. Att flytta för att gå på högskolan kändes lite så där erkände han, behöver du fortfarande din mami? frågade jag.  Jo så är det sa den högt älskade stora (långa) sonen (187 cm) sen drömde vi oss bort lite, ett utbytes år i Japan eller kanske australien. Världen ligger för dina fötter min älskade unge. Även england kunde han tänka sig. Fast inte USA. Gärna semester men inte som utbytes. jag berättade om när jag valde högskola, att det blev hemmavid för att han, då 1.5 år gammal, skulle fortsätta ha tillgång till både sin mami och papi. Att det blev Borås för att det var minst borta när jag valde att läsa till barnmorska och hur ont det gjorde i mig den gången jag lämnade honom på morgonen på dagis och åkte till Borås och hur ledsen han var den gången. Hur han sedan på kvällen ringde från sin pappas mobil och frågade om jag hörde hur han var ledsen när jag lämnade honom. Att jag svarade ja att jag hörde det och hur han då frågade så hjärtskärande varför jag inte vände och kom och hämtade honom. Ajajaj. Det gör fortfarande ont i hjärtat när jag tänker på det.

VI log tillsammans.

Älskade unge, snart skall du inta världen, men vet du vad? jag kommer efter. Iallafall och hälsar på. Mami blir du inte av med så lätt.