Det hände någonting för ett par år sedan. Där kring 40 års dagen. Jag gick från att vara en person som klarade mig bra på väldigt lite sömn till att inte göra det helt plötsligt. jag vet inte om det nu var sömnkontot som stod på för mycket minus eller om det bara är den där magiska omställningen till ett nytt tiotal som gör att allt förändras. Egentligen kanske jag inte alls kan säga att det var där det hände men det smög sig på kring 40 års dagen och har aldrig blivit bättre efter det.

Jag kräver helt enkelt mer sömn nu än vad jag gjorde innan. Orkar mindre, känner mindre inspiration och mindre kraft. Värst är det på måndagar. Efter en ledig helg blir omställningen så otroligt tydlig. Hur jag helt plötsligt mitt i allt inte längre orkar någonting alls. Hur jag gäspar redan vid åtta, pratar om att krypa ned och läsa saga med barnen långt innan och funderar över hur jag skall orka.

Visst måndagarna är alltid värsta dagen på så vis i veckan. Det är en ganska så lång jobbedag och det finns alltid  mer kvar. Jag går sällan hem med en känsla av att känna mig färdig. Snarare med känslan av “vad sjutton kan jag lämna till imorgon” ? På cykeln hem är det redan rejält mörkt. Lamporna spänns fast, cykelhjälmen på tillsammans med mössa och tjocka vantar. Det är kallt kallt kallt. Väl hemma så har maken precis gått upp ( jobbar natt) vilket innebär att det måste ordnas mat. Som en urvriden disktrasa tar jag mig till affären tillsammans med barnen och handlar det sista som behövs. Väl hemma är det bara att äta och parkera rumpan i soffan. Mer orkar jag inte längre en måndagskväll i detta vintermörker. Tänk vad annorlunda mot sommaren. Nu kommer en hem vid fem halv sex, dt är kolsvart ute och jag landar framför tvn. Om sex månader i juni kommer jag hem halv sex och tar på mig mina rosa stövlar och går ut och arbetar två timmar i trädgården, äter kvällsmat på altandäcket och somnar ändå piggare än idag.

Mörkret påverkar mer än vad vi tror.

Men jag tror att allt händer för en mening. Antagligen så skall vi spara energi här under vinterhalvåret för att sedan ha att ta av för orken under vår och sommar. Oh maj gadd vad jag längtar efter den tiden.

Och efter min ork.

glöm inte orken.

Denna helgen har både bjudit på höjdpunkter och tråkigheter i en välmixad blandning. Först cykeln som försvann i fredags, den välta vasen och tröttheten from hell. Gruffel med maken och irritation över småtjafs. För att sedan vända till den mysigaste lördagskvällen på länge med hemmagjord pizza och alla fem i soffan tittandes på familjefilm. Det var länge sedan jag hade en sådan ljuvlig lördagskväll. Idag söndag har Samuel varit med kyrkans ungdom i Köpenhamn ( inte ens hemkommen ännu i skrivande stund), jag och M har rensat sovrummet vilket verkligen behövdes. Det har rensats ut bland kläderna i massvis. Framförallt bland hans då. jag vet ingen som har så mkt gamla t shirts som han har.  Utöver det, god lunch, färgat håret på både mig och dottern och sedan lite mys framför tv med ett par pokemonavsnitt innan maken åkte till jobbet för att jobba natten.

Jag är så glad för dessa stunder. För även om det känns som om jag inte alls hunnit med det jag skall över en helg så är det dessa stunder som räknas. Hemma gjorda pizzan, trängas i soffan, klia på ryggen, läsa bok. titta på familjefilm. Godis och mys. Bröderna lejonhjärta i bokform ( även om jag alltid somnar till. verkligen alltid. Varje gång) och goda kramar från dessa ungar som är mina.

Det är en stor glädje i små stunder och jag fullständigt älskar dem  så att jag går sönder.

Aldrig någonsin kommer du att ångra att du kramat barnen för mycket, spenderat för mkt tid med dem, skrattat ihop, busat, myst och umgåtts. Så därför sover de båda hos mig i sängen i natt. Och det är en glädjestund för oss alla.

Det går fort ibland.

För fort. Som att vända på ett blad där ena sidan är inspirerande och tydlig och nästa ett enda smutsigt och otydligt dravel.

Lika fort går det att gå från nöjdhet och lust till att göra någonting till att vända tvärt och all ork och energi bara är borta. Jag önskar så hårt just nu att jag inte tog in känslor och situationer så hårt i min kropp. Det är precis som om att allt som händer runt omkring mig gör energispår i kroppen mig. Tydliga avtryck som antingen främjar eller stoppar upp.  I dagens fall stoppas allt upp helt totalt.  Från att ha haft en relativt behaglig fredagskvällskänsla med lust att göra saker så blev käftsmällen hårdare än nödvändigt och däckade mig totalt i soffan.  Tjafs med man och gnäll med barn vilket skulle varit helt onödigt. jag tyckte ändå att jag kämpade emot ståndaktigt rätt länge men tillslut var orken slut och humöret i botten och bägaren full så droppen rann över. Som en vårflod som bryter sig loss.

I dessa lägena blir jag så less på mitt liv.  är det verkligen meningen att det skall vara så här. Jag kan känna så starkt att jag inte har någon som jag kan prata om det med. Av mina vänner, vilket finns flera fina personer i min närhet, så finns det ingen som kan hantera de känslostormar som viner inom mig. Ingen som vet om den ångest som väller fram inom mig och ingen finns där för att lyssna på den. Jag märker mer och mer ju äldre jag blir att jag drar mig för att berätta.

Samtidigt är det svårt. Det bubblar massvis inuti som ibland behöver få pysa och spilla över och ältas, stötas och blötas men kanske framför allt att delas.  Men jag är jag och någon annan är något annat och det går inte att tvinga fram …

Men om jag går och lägger mig nu så lever iallafall hoppet kvar ( ett litet tag till) om en bättre morgondag…. tills jag åter minns varför jag tappat lusten.

Det är inte svårt att bli trött på andra människor. Speciellt när det finns personer i omgivningen som inte kan skilja på mitt och ditt. Idag var första gången jag tog med ett extralås och låste fast min elcykel i cykelstället utanför jobbet. När jag sist av alla kom ut från jobbet redo att cykla hem så fanns där enbart ett uppklippt cykellås och ingen möjlighet att ta sig hem. Som tur var hade min make ledig dag idag och kunde köra in till stan för att hämta mig.

Någon har alltså bemödat sig att titta ut cykeln, klippa upp låset, kasta upp eländet på en bil/släp/lastbil you name it och dra i väg. Kvar står jag med cykelhjälm på huvudet och batteriet i näven. För det tar jag alltid med mig upp på jobbet. Ett nytt batteri kostar 3000 kronor och man måste här även byta ut lås och batteristationen eftersom nycklar saknas. Det innebär 4000 kr innan cykeln ens går att använda.  Måste ju helt klart vara värt att inte kunna skilja på mitt och ditt??? Eller?

det går upp och ner. Värre än vädret. Från glädje och pirr i magen till tungsinne och vemod.

förbaskade känslighet som gör allt så enkelt och så svårt samtidigt.

ikväll har jag varit på barnmorskemöte.

Dessa ordnas två gånger om året och är ena gången i mödravårdens/kvinnohälsovårdens regi och nästa omgång i sjukhusets med gyn/förlossning och BB.

Det är roligt att se kollegor som man sällan ser och det är intressant att höra om vad som är på gång. Själv fick jag prata om det webbaserade arbetssättet som vi har startat upp med och innebär att mycket mindre papper och information behöver lämnas ut och mer paret skall själva söka information före varje besök. Jag tror mycket på detta. Det ligger i tiden och framtiden är ett större engagemang från de patienter som söker oss.

Bara för ett par dagar sedan var det tio år sedan jag tog barnmorskeexamen. Tänk att det fortfarande är mitt kall. Inte bara ett yrke utan ett kall, ett sätt att leva. Numera har jag fått möjligheten att lite granna få vara med och förändra vården inifrån. Bygga på den, göra den bättre och på så vis även fortsätta mitt kall och min passion på flera sätt.

10 år i livets tjänst  – and still counting

idag fick vi reda på att loppans älskade lärare skall sluta och flytta till en annan stad. Lillan kom hem med ont i magen och själv kände jag återigen oron vakna.

Måtte nästa lärare bli lika bra.

Måtte denna person se loppan för den känsliga lilla själ som hon är

Måtte det bli lika bra.

idag la jag mig i gynstolen för min students skull. Ja med kläderna på dock. Hon var osäker o vi behövde avdramatisera. Så vi spenderade en halvtimme med att leka med stolen. Ta avoch ta på sänka o höja. Prova dig fram. Tur ingen kom in för att titta. Alla har vi olika sätt att lära o ta in. Studenten behövde prova o känna försatt avdramatisera . O det blev bra.

Snart har det brunnit ut.

Doftljuset jag köpte på Gekås sista helgen innan jul när vi passade på att åka dit. En stor glasburk med doften av pepparkaka och julmys. Inte för att de billiga ljusen som införskaffas i Ullared kan mäta sig med doften från ett äkta Yankee candle som är mina fantastiska favoriter. Men jag ville inte chansa på att inte få hem ett perfekt juldoftande ljus ( som kostar sina modiga penningar dessutom) utan det fick bli denna som funkar även om den inte är perfekt

Det får bli en sak att kolla upp inför nästa jul, för de två favoriter jag haft har jag inte kunnat hitta igen, en som doftade tall och en som heter spiced orange som luktade helt fantastiskt men sedan inte har funnits att köpa på mitt favoritställe för doftljus. ( nu hittade jag den dock på en annan webbshop så det får väl bli ett inköp i förväg) att prova ut nya får sättas upp på min to do list för året.

Egentligen älskar jag det här med årstidsväxlingar. Att gå från en säsong till en annan. Njuta av det som är speciellt för just denna tiden här och nu men samtidigt få längta efter nästa.

Nästa jul skall dock bli annorlunda. Det är en sak som är säker.  Hur återstår att se.

Bortsett från ljuset så är det enda som är kvar och påminner om julen de stackars pepparkakshuset och julgodiset ingen har förbarmat sig över samt de granbarr som förvirrat sig in i mattor, skrymsle och vrå.

Den sista doften av jul får dock brinna ett litet tag till. Snart är det slut och över. Finito. Då får vårens dofter åter ta över och avnjutas ett tag. Tids nog är det jul igen.

I vissa lägen något oerhört frustrerande, som när jag är ute och  kör, går eller cyklar och plötsligt blindas av det intensiva ljuset. Men i andra situationer ett så otroligt starkt lyckotecken. Som idag, inne i stan och på väg hem när jag skulle handla hyllplan till förrådet i källaren som vi just gjort om.

Plötsligt, stark sol i ögonen, så där så att jag får kisa. Hög och klar luft, blå himmel och med ett löfte om det som komma skall.

Vår.

Då är det ren och skär lycka att känna ljuset ifrån solen i ögonen.