Godmorgon.

Huvudet känns tungt trots sovmorgon denna lördag. Ändå har jag en bra känsla i kroppen. Kan det vara så att det håller på att vända nu. Från allt jobbigt som kulminerade 2015 vidare med ett tungt och blandat 2016 in i 2017 med hopp om framtiden.

Igår hade jag ett medarbetarsamtal med chefen om framtiden, visioner och önskemål. ur det växte det fram em fantastisk sak. Nämligen att vi har samma mål för mig och mitt arbete. Att det jag önskar mig mest av allt, min “våta dröm” på jobbet är det min chef uttrycker att hon behöver mig att göra. Bara det är helt otroligt roligt och gör att passionen, elden, den som ett tag nu suttit på sparlåga har sakta men säkert börjat att åter skruvas upp. Lite pirrigt i magen. Men en bra känsla som i sin tur leder till så mycket annat positivt.

Det gör att inspirationen och lusten kommer åter. Kreativitetens flöde vaknar till liv och börjar åter flöda. orken återkommer.

Det känns som om passionen inom mig återkommer från den lilla stilla bäcken som nästan stannat upp på grund av allt bråte och de hinder som stoppat upp nu får ny kraft, plötsligt spolas alla hinder bort. Det som ansamlats i högar för att stoppa upp flödet bryts ned och förs bort med strömmen. Kraften i flödet sätter fart på livsandarna och den stilla bäcken har blivit en flod som för allting framåt.

Jag känner mig tacksam igen. Iallafall lite. På väg mot mer.

och det är gott

Igår hade jag en riktigt stressig dag på jobbet. Stressig på så vis att jag hade väldigt mycket att göra men som fick mig att må otroligt bra.  Idag var det inte riktigt lika dant. Få patienter, endast två faktiskt, medarbetarsamtal, administration och profylaxkurs. Timmarna bara sprang iväg snabbt som ögat. Klockan var närmare fyra innan jag lämnade jobbet. Cyklade hem, hämtad Loppan på vägen som var hemma hos mormor. Promenerade hem tillsammans och var väl hemma vid femtiden.

Därefter har jag varit helt slut.

Pyjamas på, handla lite snabbt för att få till någon kvällsmat Dyka ned i soffan, äta, titta på dåliga tvserier, blogga, fixa med lite foton.

Och när fredagskänslan infinner sig. Andas ut.

Det är en bra känsla idag. Känslan av att ha allting framför mig.

It is both a blessing and a curse to feel everything so very deeply

Att inte alltid ha de filter som behövs för att fungera, där, ute i den vanliga världen där alla människorna bor. hemma på min gata i stan. Där – i verkligheten.

Att ha en HSP personlighet innebär att du tar in allting, inte bara det som sägs utan också det som inte sägs, tonerna, energierna, ansiktsuttrycket. den ickeverbala responsen ifrån personen som du pratar med. Hur rummet ser ut där du befinner dig. Vilka ljus som skapas, både av människor runt omkring dig men också från omgivningarna. Allt allt allt. Tas in bearbetas och omarbetas.

Jag skulle inte vilja vara utan det. För HSP innebär att när du verkligen  når fram till en annan människa, genom alla dessa sinnena. När du tar dig igenom barriärer och murar. Ser och känner av energierna. På riktigt. Då är det oerhört vackert. Det är där vi möts på ett sätt där du verkligen kan göra skillnad. I mitt jobb är det just denna känslighet som jag ofta använder mig av för att läsa av situationer och få andra att känna sig trygga. Hjälpa och stötta. Högskändligheten gör mig kreativ. Den föder nyskapande och idéer. Formulerar. Manifesterar.  Hjälper  och stjälper. För visst är det så. Upp som en sol och ned som en pannkaka. Högkänsligheten gör att det gör ont att leva ganska så ofta. Ont att finnas. Ont att lyssna. Ord sårar en person med HSP på ett helt annat sätt än vad det gör på någon annan. De blir taggar som inte går att dra ut och förtroenden för andra förkastas snabbt och går i princip aldrig att återvinna.

Både en gåva och en förbannelse.

Men det är – jag.

Vissa dagar är rörigare än andra. Stökigare, stressigare, omtumlande och fyllda med aktiviteter och ändå av någon konstig anledning är det just dessa dagarna som är de roligaste och mest fyllda av energi. Idag var en sådan dag. Både fylld med arrangemang och aktiviteter, skratt, känslor och lite tårar.  Först på morgonen var jag med dottern hos skolsköterskan. Detta medförde en del tårar eftersom hon inte alls ville att vi skulle dit. Hon ville inte väga sig, inte visa sig och absolut inte visa sina exet för skolsköterskan. När hon ändå fick åka dit och ställa sig på vågen och mamma var fräsch nog att berätta om examen så kom det både tårar och ilskna blickar.

Lilla hjärtat. Vad det gör ont i mig när saker gör ont i dig. Jag vill så intensivt starkt omsluta dig i min farm och torka dina tårar. Men vissa saker i livet måste vi möta även om de är jobbiga. Däremot kan jag lova att allts stå vid din sida. Alltid trösta, peppa, stärka och älska dig.

Efter att ha lämnat av lill Loppan på musiklektionen tog jag mig vidare till jobbet. Jobba två timmar och sedan ta mig till sjukhuset för ett möte på gynavdelningen som var mycket givande. Två timmar senare, tillbaka till jobbet och göra mittbedömning på vår fantastiska student. Jobba lite granna innan det var dax att åka och hämta barn från kompisar och köra andra barn till gitarrlektion för att sedan ett par timmar senare ramla in hemma. Glad för all positiv energi som ändå strömmat genom mig idag. Trött för all energi det har tagit.

Januari , vad är det för väder du bjuder på. Inte alls det jag längtar efter som mest. Du bjuder på gigantiska snöflingor som virvlar runt i regn och blåst. Kyla och minusgrader som kommer och går. Iskalla golv och stelfrusna tår.

I mitt huvud är det redan vår.

Jag cyklade till jobbet tidigt i morse. Kallt och ruggigt men barmark och inte den bitande iskyla som tidigare regerat. bara ett par timmar senare var himlen mer grå än blå och fylld av virvlande snöflingor och regn som verkade komma ifrån sidan snarare än från ovan.

Samtidigt är det bara att bita ihop och längta efter vår. Det går undan och halva januari är nästan redan passerad. Själv känner jag samma starka känsla som jag gör varje år vid den här tiden. Känslan av att vintern skall vara över. Längtan efter varmare vindar, utevistelser och knoppar på träden. ändå vet jag så väl att det dröjer. Likväl blir jag lika förvånad och negativt överaskas varje gång det kommer snö eller kyla. Trots januari.

Den finns där helt klart. Just nu är den starkare än orken. Viljan att fixa hemma. Renovera, sortera, rensa. Den kommer och poppar upp lite då och då. Oftast ganska så frekvent men beroende på måendet så kan jag pressa ned den eller leva ut känslan fullt ut. Just nu är det tiden som stoppar. och med tiden menar jag att dagarna är så mörka och korta så när jag väl komet hem i från jobbet finns det ingen ork kvar för att fixa till det hemma. Orken är ytterst begränsad vilket är väldigt fascinerande. Jag jobbar lika många timmar nu som när det är sommar och kommer hem ungefär lika sent då som nu. Ändå är orken helt slut under dessa mörka vintermånader och när klockan närmar sig sju- åtta är viljan att kasta sig i sängen starkare än någonting annat.

Ida char jag köpt och lagt in hyllplan i förrådet nere i suterängplanet. Det saknas fortfarande ett par hyllplan och framförallt ett gäng konsoller att lägga dem på. Så jag vill inte stapla in allting ännu. Vill vänta tills alla hyllplan är på plats och då sortera allt pynt och vintergrejer för att lägga i lådor så att det blir lättåtkomligt. Konstigt nog har jag fortfarande efter alla dessa år samma pirrande känsla av förväntan inför det nya. Som om organisering och städning skulle göra allting så mycket bättre och då skulle även jag må bättre. Trots att jag vet att så inte är fallet. Det kommer alltid nia måsten, nya projekt och nya ska bara.

Trots det tänker jag tillåta mig själv att njuta iallafall så där lite av att få ordning i källaren. Jag tänker att 2017 skall bli året jag blir mer ordningsam och organiserad, en liten liten bit i taget.

det är onekligen en speciell känsla på söndagskvällen. När helgen närmar sig sitt slut och en vet om att det bara är timmar kvar tills jag åter befinner mig på jobbet. Hur mycket jag än älskar mitt jobb och inte vill göra något annat så har jag de sista åren börjat känna av den där söndagsångesten tydligare och tydligare. Samtidigt som jag vet att den försvinner fortare än kvickt när jag väl är på jobbet och åter får sätta tänderna i labbsvar, patientärenden och personliga möten.

Det är något vackert i dessa möten. Det går liksom inte att inte vara närvarande i mötet med en gravid kvinna. du måste se henne, höra henne och bekräfta henne. Ett möte som oftast når till en djupare nivå med inte bara den gravida kvinnan utan ofta även med hennes partner.  Jag är tacksam för dessa möten. De gör mig till en bättre människa.

Samtidigt så gör de mig oerhört trött. Jag tror inte att man faktiskt är beredd på det fören man själv sitter där. Hur mycket energi det kostar att ha alla dessa möten. Den energi som sedan inte riktigt räcker till när jag kommer hem för att jag har spenderat allt jag har på arbetet. På gott och på ont.

Jag skulle inte välja någonting annat. Men jag önskar att det fanns lite mer kvar av mig när jag kom hem.

i går flöt tankarna iväg om vänskap och hur svårt det är att finna den på ett äkta vis när en som jag blir äldre. Idag flyter tankarna iväg till gammal vänskap. Vissa människor kommer och går ur livet och lämnar allt som oftast spår efter sig.  En del spår av glädje, för att jag är en bättre människa för att ha lärt känna dem. En del spår av saknad för att jag inte förstod varför de försvann andra spår av ledsenhet för att jag inte förstår varför de gjorde som de gjorde eller valde som de valde.

Andra lämnar bara olika grad av bitter eftersmak i munnen.

Jag har aldrig varit bra på att ta upp gamla bekantskaper. Iallafall de där det finns någon anledning till att de en gång tog slut. Förutom de fallen där anledningen var att en av oss flyttade någonstans som gjorde umgänget svårt eller omöjligt. Alltså långt långt innan Facebook och andra sociala mediers tid.  Gammal vänskap rostar aldrig, så vet jag många av mina bekanta säger. Jo det gör den säger jag. Den rostar och förtvinar om den inte vårdas. Jag tillhör dem som sällan ( skulle vilja skriva aldrig men jo det händer att även jag glömmer saker) glömmer. Jag har svårt för att sträcka ut en hand och fråga varför det blev som det blev utan stänger in mig i mig själv och stänger dörren till hjärtat. Allt annat gör för ont.

Ändå finns det människor där jag hoppats att det hade funnits en förklaring. Men eftersom jag är den jag är får jag nog aldrig veta.

Men saknad kan jag ändå känna. Fortfarande.

Den blir svårare och svårare att hitta ju äldre jag blir. Men det händer att det blir lyckträffar även på äldre dagar. DÅ hittar man exempelvis en Annika. Ikväll hade hennes sambo fest hemma så hon och tjejerna rymde hit för lite filmkväll. Pannkakor till mellanmål, jag lagade ett stort gäng med tjockare amerikanska pannkakor, kebabtallrikt till seeeen kvällsmat och den nya helt hysteriskt filmen.

Mysigt och roligt. Prat och planering. Precis som det skall vara en ledig lördagskväll när maken jobbar sent.

Det är få personer numera som man känner sig så bekväma med. Fantastiskt skönt när man hittar dem och ännu bättre när de stannar kvar trots ens personlighet och egenheter.

Ibland önskar jag mig ett större umgänge. Som det ser ut idag har vi två par vi umgås regelbundet med. jag har ett par tjejkompisar som jag träffar inte jätteofta och fler bekanta som jag mestadels umgås med via Facebook eller andra sociala medier. Sedan påminns jag om mitt stora behov av egentid. Hur skönt jag kan tycka att det är när jag får grotta in mig i hemmets vrå med myskläder på och enda sällskapet är barnen.  Det är svårt att kombinera dessa två. Ibland tom omöjligt.

Så jag nöjer mig med de vänner jag har, de är trots allt himla bra och min egentid är oerhört viktig för mig. Sedan får vi se vad livet har för möjligheter att erbjuda. Kanske i slutändan något helt annat än det som är idag?

Snart redan i mitten av januari. Tiden går så otroligt fort.

Året har inte dieket startat så där jättefantastiskt men jag tänker mig att det bara skall bli bättre härifrån. Många jobbiga och negativa saker går ofta att vända till något positivt om tillåtelsen att göra det kommer inifrån.  Jag har också en känsla av att detta året kommer att föra med sig stora förändringar. Faktum är att jag hoppas på att det gör det. Det har stått stilla för mig under ett tag och nu ett par månader senare så känner jag hur mycket det har kostat. Känner mig understimulerad och underuppskattad vilket absolut inte är något positivt alls. Det är så många saker de senaste åren som jag påbörjat och inte slutfört vilket är oerhört frustrerande. En del av egen lathet, andra av order ovanifrån och slutligen en del pga ändrade förutsättningar. Jag har sökt jobb, utbildningar och engagemang som inte har blivit som utlovat eller förväntat och det har tagit oerhört hårt på mig de också. I år måste det till en förändring annars går jag under av tristess och ledsamhet. Det går liksom inte att fortsätta på detta viset. Men vad skall man göra när det som utlovats inte blir av, det som önskats inte ges möjlighet och det som viljan finns till inte finns möjlighet för.

Jag vet bara att jag inte kan sitta på samma stol december 2017 utan att det kommer att kosta min självkänsla allt för mycket.

Nytt jobb, nja, kanske inte. Men nya arbetsuppgifter hade jag uppskattat och antagligen utvecklats av.