Jag har alltid varit en känslomänniska. Känslosam ända ut i fingerspetsarna, känslig för stämningar, energier och uttryck. Haft ont av hur människor jag möter agerar och beter sig och hur tavlor hänger i oordning på väggen. Det är ingenting som jag har önskat mig men det har gjort mig till den jag är. Troligtvis har det funnits där så länge jag kan minnas.

Det har gett mig ett rikt känsloliv, gott om fantasier och kreativa funderingar. Inte lika gott när de sitter utanpå kroppen så att det nästan gör ont att andas.  Samtidigt hade jag säkerligen inte varit där jag är idag utan alla dessa känslor. Utan förmågan att känna av människor och se deras reaktioner. Hos dig finns det alltid tid och plats var det en patient som sa till mig häromdagen. Jag vet ju att du har massvis att göra och ändå känns det så tydligt hur du tar dig tid att se och lyssna på mig.

Det mest fantastiska betyg jag någonsin har fått.

Men vissa dagar kan inte ens dessa betyg stilla oron i magen. Den där oron som jag inte ens vet vart den kommer ifrån. Är den ens min eller har jag plockat upp den från någon annan i min omgivning.

Få saker önskar jag mig mer än förmågan att kontrollera den där underbart sprudlande fantastiska, envisa förödande HSP personligheten som jag har.

Vissa dagar är tyngre än andra. Ibland av helt förståeliga skäl men tyvärr här det inte alltid så. Just nu är jag inne i en låg fas av mitt liv. Har precis påbörjat mitt fyrtioandra år, de nio sista på mitt drömjobb, sjätte året i mitt drömhus hemma på lyckorna med detta fantastiska läget, man, barn, familj och vänner. Ändå är livet så där lite tomt på något sätt.

Det saknas något. jag var inte riktigt beredd på hur tomt livet skulle bli efter den äldre generationen försvann. Jag fick förmånen att ha dem länge, bli vuxen och själv skaffa familj innan de lämnade denna jorden för livet efter detta. Men mycket vill alltid ha mer och jag känner mig halv utan dem. Inte alls redo.

känslorna sitter liksom utanpå.

Och jag vet inte riktigt vad jag skall göra åt det.

I morse när jag tittade ut genom fönstret inför att det var dax att åka i väg för att jobba så var hela världen vit. Ett tjockt lager av någon slags snöblandat hagel låg på marken och grenarna täcktes av frost. Tanken på att ta bilen istället för att cykla flög snabbt genom huvudet men försvann lika snabbt igen. Vem mår bättre av det? Det är inte roligare att kana runt i halka med bilen än med cykeln och det tar tid att skrapa och värma upp bilen, vilket innebär längre tid för att köra än att cykla.

Det känns segt att det bara är januari. Att det fortfarande kan vara vinter och kallt i ett bra tag till innan Kung Bore släpper sitt grepp om marker och skogar. Ett par månader tills den knoppande grönskan åter tar över och det är dax att låta allting väckas till liv igen. Ändå har längtan vaknat. Trots att jag vet allt det dära. Trots att det bara är den 3/1. Trots att snön föll under natten. Men längtan vet inga gränser. Den vet bara att det har vänt, att vi har passerat nyåret och är på väg mot ljusare tider. Den bryr sig inte alls om att vintern bara börjat. Den ignorerar kylan och mörkret. Det har ju vänt.

Ett tag till får jag klä mig i vantar och skidbyxor när jag cyklar till jobbet. Ett tag till får jag klä mig i fårskinnstofflor och kofta när jag kryper upp i soffan hemma. Och ett tag till får jag sitta med papper och penna och planera vårens utejobb. En stund till får jag längta efter vår. Vilket egentligen är helt okej.

åter igen har jag förmånen på jobbet att få förlösa en barnmorskestudent. Tillsammans med en kollega så blir det tredje studenten vi har tillsammans och skall föra vidare in i barnmorskeriets magiska värld.

En fantastisk ung tjej som har en längtan och passion brinnande inom sig. Nykomling, oerfaren men med ett bultande hjärta av vilja att lära sig och längtan efter att kunna. Jag är så tacksam.

Att få vara med och väcka passion hos en kommande kollega är fantastiskt. Till och med någonting av det bästa som finns.

Här får jag tid att återuppväcka min passion, förklara varför det jag gör är så viktigt och hur jag kan göra det på ett sätt som alltid ser, bemöter och bekräftar kvinnan eller paret som jag har framför mig. Hur jag med små medel kan få någon att längta efter en förlossning, mötet med barnet, sitt föräldraskap. Bekräfta det normala, upptäcka det avvikande och stötta genom allt i en liten men ack så viktig bit på vägen. Detektivarbetet för att leta rätt preventivmedel. Undersökningar för att normalisera och hitta det som går att göra bättre. Samtalet för att få kvinnan att känna att just här i detta rummet har du en fredad zon. Här är det okej att prata om allt.

Att ha student är att återfinna sin passion och sina anledningar till varför.

Varför ville jag bli barnmorska en gång.

Och jag älskar det.

Det är en speciell dag den 1 januari. Speciell på så vis att den förutom att bidra till nystart och nytändning är som någon slags antiklimax. Hela hösten som blir mörkare och mörkare byggs spänningen och förväntan upp mot jul och nyår. Tindrande ljus, röda dukar och alla dofter av julens mat och godis som sedan byts ut mot glitter och glamour över nyår.

Men lika mycket löften som den första januari för med sig lika mycket frustration och väntan ligger framför mig.

Den här tiden på året när allt är nytt så är det även tristessens tid, tristessen när en inser att det faktiskt är långt till vår. Även om det har vänt och går mot ljusare tider så skall vi igenom mörkret och kylan i ett par månader till. Det är även frustrationens tid, kylans och de iskalla fingrarna när man cyklars tid, längtan efter sol, trädgård och ute-tidens tid.

Varje år kommer känslan av att nu, nu nu nu har det vänt. Äntligen. Det är dax. Våren kommer och med den ljuset.

Sedan vaknar jag till och inser att vintern varar minst tre månader till.

Suck.

I år skall jag iallafall ta var på tiden och planera inför vår, plantering och trädgård. På så vi så kanske det blir mer ordning på lyckorna och det finns mer tid att njuta av det som är. Jag hoppas på det.

Jag har verkligen försökt i år. Försökt med allt som brukar fungera. Åkt och valt ut en fin gran innan lucia och tagit in den för at två känna lukten och njuta av ljusen från dess klädda grenar flera veckor innan julafton. Tagit mig tid och bakat julgodis tillsammans med barn och vänner, gjort egen pepparkaksdeg och värmt glögg. Julstädat till julmusik. Avnjutit alla favoriter medans glada barn klätt granens grenar överfyllda med färgglada kulor och glitter. Ätit god julmat tillsammans med vänner, hela två gånger. Samma tillsammans med familjen x 2. Massvis med julgodis har åkt ned och fått åka snålskjuts med julmusten.

Tre dagar efter jul var jag ledig, bara för att. Avnjutit levande ljus, pepparkakor och massa film på tv med barnen medan maken jobbat natt efter natt.

Gett önskade julklappar till överlyckliga barn. I år lyckades vi helt satsa rätt med pilbåge, skylanders och ny dator. Tom tonåringen fick glitter i blick och småler varje gång han pratar om sin nya dator.

Ändå finns den inte där.

Jukänslan, Stämningen. lugnet i hjärtat.

jag tittar på granen utan den pirrande lycka jag brukar känna. Äter den supergods danska skinkan och tänker på söndagsstek. Städar, röjer och stressar. Vilar, kopplar av och slöar.

Men NÄ.

Och _detta_ är något som jag faktiskt lider av. Jag brukar kunna njuta av detta.  Gå länge och suga på karamellen. Jag saknar känslan.

Hoppas att 2017 kan föra med sig lite ny stämning och julkänsla.

ibland passerar dagarna fort. De där dagarna som är lätta att leva, lätta att andas, lätta att skratta sig igenom. Som en lång semester med ändlösa dagar och nätter av sol, drinkar och lättja. Men sedan tar de slut. Ibland tvärt och abrupt. Ibland glider de bara in i någonting annat. Som nu. Från sommaren och den varma sköna september med härliga dagar i trädgården kom oktober med kyla, höst och regn som gled över i november och minusgrader. Helt plötsligt blev det väldigt tungt att andas.

Jag har alltid varit en person som känner med hela min fysiska person. Det finns fördelar och nackdelar med att vara överdrivet högkänslig. Speciellt jobbigt är det som nu när allt liksom ligger i luften och det blir tungt att andas.

utanför är det kallt. Slutet av oktober närmar sig. Det har inte gått så många veckor sedan fönstret stängdes för hösten. Bommades igen i väntan på höststormar och vinterkyla. Men långt in i september var det varmt nig att sova med det öppna fönstret. Det som jag nu längtar efter.  De mörka och kalla månaderna har tagit över men jag drömmer drömmar om nästa vår. När fönstret åter kan öppnas för natten och jag kan vakna till bris och fågelkvitter. Åh vad jag längtar.

Sommaren närmar sig sitt slut. Det går alltid fort på slutet. Ni vet den där tiden då det snabbt blir mörkare om kvällarna och morgonen är kylig. Det är då det är extra skönt att komma hem i hyfsad tid från jobbet och njuta av en kväll med sol, vindstilla klarblå himmel och lite efterhängsen sommarvärme. Problemet är bara följande. Så fort jag parkerar foten innanför dörren börjar kvalen. Vad bör jag nu lägga min tid på? Är det läge att gå ut och lägga mig på en solstol en timme på trädäcket, eller bör jag ta på mig stövlar och handskar för att lägga en rad sten till. Kanske borde jag ge mig ut i solen på framsidan och dra upp lite ogräs eller rent av dammsuga bilen. Passa på att göra skoluppgift? Hänga upp tvätten? vattna i växthuset, klippa gräs eller bara läsa en bok. Efter att helt gått upp i alla dessa val så påbörjar jag allt och ingenting samtidigt, hänger lite tvätt, loggar in i ett system, tar hand om disken och vips tittar jag ut genom fönstret och ser att det är mörkt! Vad hände? I

jag är ganska dålig på det. Att bara vara i stunden och njuta av den. Vara här och nu och inte stressa, längta bort eller på något annat sätt inte ta vara på stunden som är just nu.

Jag försöker verkligen, har gjort det ända sedan Samuel var en liten bebis och låg i mina armar och jag insåg att tiden rusade iväg långt före mig utan att jag någongång hade en ärlig chans att komma ikapp. Dock händer det fortfarande rätt så ofta att jag stannar upp, drar in luft genom mina näsborrar på ett kraftfullt sätt och blundar. Blundar för att sedan öppna ögonen och verkligen se på allt det vackra runt omkring mig. Ta in varje känsla. Allt från hur solens strålar skiner på mitt ansikte. Hur luften känns mot mina kinder. Känslan av hud mot hud och en liten knubbig arm runt min nacke.

Försöker att ta vara på stunderna, både de med utsikten som är breathtaking och stunderna när jag och barnen kryper upp i soffan och ligger nära nära. Tätt intill och läser böcker.

Här och nu, varje sekund. Det är det som är livet.