ångesten river mig. Det blir svårare att andas, sticker till i bröstet och jag kväver en suck. Vill inte att barnen skall se. Vill inte att de skall känna att de gjort något fel eller har någon del i varför jag plötsligt mår dåligt. Försöker med alla trix som jag kan komma på. Andas.

hur skall man egentligen göra när måendet inte är på topp? Jag vill ju ändå att mina barn skall förstå och veta att det är okej att känna. Livet består inte bara av lyckliga perfekta sagoboksstunder som ser ut att vara tagna ur en inredningstidning. Livet är en ändlig ström av dagar som vi skall leva och ibland även överleva.  De skall veta att dåligt mående inte är någonting att skämts över utan det är något som vi alla kan drabbas av i livet. Men framför allt skall de veta att jag alltid kommer att finnas för dem när de mår dåligt och att det kommer gå över. Ingenting är konstant. Inte heller ångest eller oro.

Den kan till och med bli mindre om vi delar den.

Dock känns det viktigt att inte skrämma dem. Ångesten får inte ta över så mycket att det påverkar vår relation negativt. Men jag kommer aldrig någonsin att ljuga och dölja för dem att livet inte är picture perfect och att jag som alla andra inte alltid mår bra.

det är tiden fram tills nu som är den ljuvliga tiden.  Från första vårsolen i april till midsommar är en tid av förväntan och längtan. Trots att klockan är mycket tar jag ett sista varv ut på mitt älskade trädäck efter att ha borstat tänderna, satt igång diskmaskinen en andra omgång i kväll och nattat alla tre barnen i bion. Ett extra barn kom för övernattning till småttingarnas stora lycka och nu ligger de alla tre i bion och ser det som ett äventyr. Själv känner jag de kalla träplankorna under mina bara fötter. Nattkylan svalkar skönt mot mina bara ben och vinden smeker försiktigt kinderna. Det är knappt mörkt ute. Trädens siluetter syns tydligt mot himlen som inte ens den är speciellt mörk. Fågelkvitter utanför i trädgården. Jag stannar upp och blundar. Tänker och njuter. Det går så otroligt fort och jag vill ta in allt på en gång. Känslan av vinden mot huden. Kylan mot kroppen, träet mot fötterna. Känslan och lukten av sommar. Förväntan. En tredjedel av min mycket korta semester är slut. Jag känner inom mig någon slags inre panik men förtränger bort det långt  bort.

NU skall jag bara vara här och nu. Idag, sedan i morgon och sedan dagen efter det. Inget planerat imorgon innebär en dag ute i trädgården om SMHI håller vad de lovar.  I slutet på juni är det tid att göra färdigt. Min trädgård behöver min omsorg ännu. Den är i full prakt och nu gäller det att ladda för finalen.

Men först krypa ned, nyduschad under rena påslakan. Och det är aldrig någonsin så skönt som efter tre nätter i husbil.

Ute mörknar det. En doft av fläder slår emot mig när jag stannar till en stund ute på trädäcket. Kylan från plankorna kryper upp genom fötterna trots strumporna. Fukten gör det extra kallt och bordet har fått ett nytt mönster av de nyligen torkade regndropparna.

Det är sommar.

Kvällen innan sista jobbdagen före årets semester och jag antar att jag borde vara mer upprymd. Men i år är jag mer eftertänksam, med fundersam och mer nedstämd.  För ett år sedan levde jag med oron i kroppen över farmors insjuknande och  led av att se hur hennes kropp bröts ned. Samtidigt försökte vi leva som vanligt och byggde den efterlängtade altanen. Idag för et år sedan lades trallen som jag nyss var ute och klev på och det började kännas som om det skulle bli färdig.

Inom mig undrar jag stilla hur årets sommar kommer att bli. VI har nästan ingen gemensam ledighet alls. Bara fyra långhelger, midsommar,  Dublin, Böda och v 32 då jag inte vet vad vi skall göra. Först har jag mina tre veckor och sedan jobbar vi båda en vecka och efter det har maken 4 veckor.

sakta rinner livet genom mina ådror igen.

Jag har väntat så länge på detta.

Äntligen

mitt i natten. Söndagskväll och som vanligt fylld med tankar och idéer. Vill helst sätta igång och göra dem med en gång. Men jag låter bli. Vill organisera skafferiet som var veckans uppgift. Vill fix tvätten. slänga skräp och måla om. Allt på en gång. Impulsivt och luststyrt.

Men jag kan iallafall hålla emot när impulserna kommer. Hålla emot och gå och lägga mig. Det som jag egentligen borde ha gjort för länge länge länge sedan.

DU är inte en sådan person som blir utbränd. Psykologens ord klingar fortfarande i huvudet på mig trots alla år som gått. Hur mycket jag än anstränger mig för att förstå vad hon menar så gör jag inte det.

Hur är en sådan person då? En sådan som blir utbränd menar jag då och vilken person är det jag är då? Hur kan det komma sig att jag inte är den personen, jag som är sådan dära “släckabränder” person som påbörjar allting och inte avslutar i rimlig tid fasten jag försöker. Som är luststyrd, passionerad och typisk “duktig flicka”. Som tar in precis allting som sägs och känner det ända ut i fingerspetsarna. Blir ledsen och osäker av minsta motgång. Bränner mitt ljus i båda ändar. Låter känslor och tankar ta över.

Vad är det som gör mig immun?

Jag läste tidigare ikväll en artikel om 7 symtom som är tecken på att du är påväg att drabbas av utmattningssyndrom. Varningssignaler.

Du har svårt att varva ned inför sänggående: När det är dags att sova har du svårt att släppa alla måsten, i jobbet eller privat. Du tänker så mycket att det börjar störa sömnen.

Ha – jag har haft sömnproblem i hela mitt liv. Kommer ihåg som litet barn hur jag kunde ligga i timvis och tankarna sprattlade runt i en stor hög, fladdrade runt i huvudet på mig och gjorde det svårt att slappna av.

Du väljer bort roliga saker: Ett tecken på att du är i riskzonen för att bli utbränd är att du under en lång period har valt bort saker du gärna vill göra. Exempelvis testa ett yogapass eller ta en fika med en vän en gång i månaden. Du känner att du inte får plats med någonting i livet förutom måsten och jobb

Väljer bort är inte rätt ord. Men orkar är en annan femma. Jag orkar helt enkelt inte med allt som jag skulle vilja och det är ofta sociala sammanhang som får stå tillbaka. Roliga saker som att renovera, skriva och fixa i trädgården tar jag mig tid till.

Du blir lättirriterad – Småsaker som du normalt sett inte bryr dig om blir plötsligt stora irritationsmoment.

ehuuumm – ja. Jag blir arg på mig själv för hur kraftfullt jag reagerar på små skit ibland.

Din kropp reagerar fysiskt – Du kan få massa symtom som du inte haft tidigare, exempelvis hjärtklappning och tryck över bröstet som kommer av att du hyperventilerar. Du känner dig darrig eller yr, spänd, får ont i musklerna och mycket spänningshuvudvärk

ja, allt mer av dessa fysiska symtom kommer och går. Kroppen svarar med huvudvärk, koncentrationssvårigheter och värk. Fast det var nästan värre i höstas när jag sörjde både farmors sjukdom och sedan hennes bortgång.

Du är tröttare än normalt – Det är naturligt att vara trött efter en arbetsdag med barn och arbete, men om man känner att man är lika trött jämt och bara blir tröttare och tröttare då är det något att ta som en varningssignal

ja det stämmer bra. Sista året har jag sovit mer än vad jag någonsin har gjort. Är tröttare och mer påverkad.

Du glömmer saker – En tydlig indiaktion på att du är på väg att gå in i väggen är att du får försämrat minne, koncentrationssvårigheter och problem med att planera.I omgångar när jag sover sämre än vanligt glömmer jag mer, sedan kommer det omgångar när jag kommer ihåg allting.

Du känner dig nedstämd – Det är inte ovanligt att utmattningen också leder till oro, nedstämdhet och till och med ångest.

ångest har jag levt med av och till i hela mitt liv. Jag vet faktiskt inte varför.

jag undrar så. Undrar varför. Varför jag har det.

Hålet i hjärtat då.

Känslan av att inte räcka till, att alltid sakna något men inte veta vad. Att förstå att det någon gång hänt någonting som gjort att hålet har uppkommit men att inte veta, minnas eller förstå vad eller varför.

Vissa dagar är det större än andra. Ibland märks det knappt. Men när det känns så tar det över helt. Då är det svårt att fungera.

Jag hatar när jag känner denna besvikelse. Som jag inte kan hejda och borde bara sopa bort snabbt som ögat. När jag blir besviken på något som för någon annan skulle vara en skitsak men för mig liksom fastnar och hakar upp sig. Så pass mycket att det påverkar mig rent fysiskt.  Jag vill gärna säga någonting, få de andra att inse hur jag känner men jag sväljer. Sväljer och harklar mig, blundar och tittar bort. Plötsligt blir det helt omöjligt att le. Som om mungiporna har låst sig i nedåtläge och ögonen blir svartare och svartare utan att jag varken vill eller försöker. Det värker i magen och kryper i kroppen. Varför tar jag åt mig? Jag vill verkligen verkligen inte. Vill bara skaka av mig allting som en våt hund och sedan le igen. Men jag har svårt att hantera besvikelse.

Antar att det har med den där förbannade HSP personligheten som jag dras med. Inget kul alls kan jag be att få berätta. Den som gör att jag aldrig glömmer och har svårt att förlåta. Den som gör att det gör så innerligt ont i mig när något går emot mig. När jag känner mig oviktig. När den jag pratat med inte kommer ihåg vad som vi sagt eller bestämt. Det gör fysiskt ont i mig.

Fasten jag alls inte vill.

Det begränsar mig på hur många sätt som helst. Det begränsar min förmåga att känna glädje och lycka, min förmåga att ha vettiga relationer då människor bara är människor och människor kommer att göra dig besviken om och om igen om du låter dem.  jag är oerhört känslig för att känna mig oviktig. Så känslig att jag hellre ger upp bekantskaper än bråkar för dem. När någon väl gör mig ledsen har jag svårt för att säga det, ännu svårare för att släppa det och oftast helt omöjligt att komma över det.

Tillslut blir en väldigt ensam. Och det är precis så jag känner just nu. Ensamhet. Känner mig oviktig och motarbetad.  Försöker svälja, harkla mig, släppa taget och le. Men mungiporna vill inte. Olusten tar över. Den där som gör att jag inte klarar av att fungera. Den som gör att jag inte orkar anstränga mig. Rädslan fyller mig. Den rädslan som gör att jag inte står upp för mina känslor utan trycker ned dem i det svarta hål som finns inom mig. Det svarta hål som alltid ropar att jag är oviktig, inte värd något bra eller något annat själsdödande.

Jag inser att jag måste jobba på detta.  Ingen annan än jag själv kan göra det och ingen annan kan förstå hur det känns inom mig. Frågan är bara hur en skall lära sig att släppa saker och inte känna dessa förbenade överkänslor. Hypnos kanske?

Ont i hela kroppen. Vartenda liten förbenad led i fötter, händer och fingrar. höfter stela som på en hundraåring, rygg som är trött och tung, handflator fulla med valkar och ömmande rodnader. Dumma kropp som inte fungerar som jag vill eller önskar. Axlarna har fått stryk och jag sover inget vidare i någon ställning.

Ändå skulle jag inte vilja ha det på något annat sätt. Älskar att se hur någonting växer fram under mina händer. Hur hus och hem AB förändras och blir någonting helt annat.

Dock hävdar maken att anledningen till att allt detta fysiska inte enbart ger mig större muskler och bättre ork är för att jag aldrig fattar när det är nog. Att jag alltid ska gå “all in” och köra för mycket, för länge, för ofta och förbannat med en gång. Att jag aldrig kör lagom.

Men jag har aldrig varit och kommer aldrig att vara mellanmjölk.

jag vet att jag är långt ifrån lycka. Milsvidder ifrån den pirrande glädjefyllda upprymdhetskänslan som gör att hela kroppen spritter av glädjefnatt och hjärtat bultar varmt och hett. Den lyckokänslan. Jag minns när jag kände den sist. Det var i juli 2005 där jag satt på en stol med min nyfödde lille son i knäet, min store grabb lekte i gräset och det var varma sommarvindar. I min hand var antagningsbeskedet ifrån högskolan i Borås som jag öppnat med bultande hjärta och skakande fingrar.  Egentligen visste jag det redan. Jag hade loggat in och sett på antagningen men brevet var liksom manifestet. Plötsligt var det inom räckhåll. Det som jag önskat, velat och kämpat för så länge.  Jag levde drömmen där och då, och jag skulle bli barnmorska.

Det har hänt mycket sedan den dagen. Både fina saker, sorgliga, bra, tråkiga, roliga och ja, vardagliga saker. Livet har fortsatt. Jag blev barnmorska. Fick ett barn till. Gifte mig. köpte hus, sålde hus och köpte nytt hus. Fick drömjobbet och förlorade ett av de stora målen. Plötsligt fick jag tänka om och där förlorade jag mitt fotfäste. Min grund försvann. Morfar och senare farmor.  Livet fylldes mer av besvikelse , sorg och ångest än av mål och glädje.

Hela sista året när farmor var sjuk och sedan dog var fyllt av ångest. Jag orkade ingenting, sov mer än jag brukar, skrattade mindre, julen var en plåga. Att fylla 40 blev vardag istället för glam.

Men plötsligt händer det. Sakta sakta, med våren och med knopparna på träden, med solen, vinden och den blå himlen. För varje spadtag av grus som jag gräver upp, varje droppe svett, varje tuva med gräs och ogräs och varje penseltag med färg så öppnades en liten liten bit inom mig.

Jag är försiktig med känslan, vågar inte spela med mitt hjärta som insats ens när jag spelar för lyckan. Känslan är snarare pirrande försiktig glädje. En liten lättnad.

Jag låter det vara så så länge.