En gång om året ungefär tror jag att det är. Som jag återigen skriver om de vita flingorna som sakta singlar ned från himlen. Idag är rubriken inte just det Om vita flingor som singlar långsamt men texten är det. Utanför har snön börjat att falla. Sakta och fridfullt ned mot den frusna marken som har smekts av minusgrader sista veckan.  Det är vackert när det börjar snöa men känns alltid lite fel när det kommer här i januari. När nyåret har passerat och januari kommit så längtar jag efter vår och grönska. Inte efter vitt och fruset. Även om jag logiskt sett vet att vintern inte är i närheten av att ta slut bara för att det nya året har börjat så är det dit mitt hjärta vill.

Jag har inget emot dessa vackra vita flingor. Bra en önskan om att de istället skall falla i november eller december och nu ge med sig igen.

dagarna går.  Mörkret faller åter igen och natten närmar sig. Julledigheten närmar sig sitt slut och nyår är i antågande. Tre jobbdagar i veckan och det ligger ett lätt lager med snö över världen utanför fönstret.

Snart börjar allting om igen. Nytt år, nya löften redo att brytas och nya mål som inte säkert kommer att uppfyllas. Året som jag fyller 41. Mitt i allting stannar jag upp. Tittar mig i spegeln och känner inte igen det som jag ser. Vem är jag nu för tiden. Jag har tonårsbarn. Han är längre än mig. När jag står bredvid honom känner jag mig inte som hans mamma. Som en vuxen. Jag har inte hunnit med. De två andra barnen närmar sig tonåren med raketfart. Min man närmar sig 40 och jag har inte längre någon farmor eller någon ifrån den äldre generationen med mig. Vad hände? För ett par år sedan var jag helt nöjd med det faktum att jag blev äldre. Det störde mig inte alls och jag kände ro i det faktum att jag fått vara med ett tag till. Idag känner jag inte längre någon ro. Men det är inte åldern som stör mig. Det är det faktum att jag inte längre har några visioner. Inget att längta efter. Inget att se fram emot.

Allt är mig lite mer likgiltigt än vad det varit tidigare. Få saker gör mig glad numera.

Det är hårt att leva så.

Men värst av allt är nog den tappade inspirationen. Lusten och viljan att göra något som alltid varit mitt signum. Som nu är som bortblåst.

och hur hemskt ont det känns inuti när en vet att en inte är det.

Det tar över. Den där känslan som jag inte gillar. Känslan av otillräcklighet och ont i magen. Känslan av att vara dålig. Att tänka för mycket på sin egen överlevnad så att familjen och omgivningen tar skada. Huset är ostädat. Diskbänken överfull. Tvättstugan har jag inte besökt på fyra dagar. Sopsäckarna med kartong och papper från julafton står fint utmed väggen i vardagsrummet. Vid lunchtid kom insikten att jag ville kasta ut allt jag har och börja om. Städa ut, rensa, ordna, sortera och sätta tillbaka. Jag påbörjade desperat ett av skåpen och drog ut allt. Sorterade hälften och satte tillbaka. Bråkade med maken och inser att det är inte utsidan som behöver städas och sorteras utan insidan.

Känslan kommer alltid när jag mår dåligt. Känslan av att “om jag bara”, bra organiserar bättre. Får det finare hemma. Mannen hjälper till mer. Får bort röran. Ja DÅ. Men först då kommer jag få frid och ro inombords och kommer att orka med allt jag utsätts för. Bli en bättre mamma, orka börja träna, klara av konflikter bättre, bli effektivare på jobbet och framför allt må bättre och få frid i själen.  I samma stund som jag står där med händerna djupt begravna i högar av papper, minnesprylar, gamla kvitton och barnens teckningar och inte riktigt vet vart jag skall göra av det så vet jag ju återigen att det inte är det som behövs. För friden måste komma inifrån. Inifrån mig själv. Rensningen är inte fysisk utan känslomässig och det räcker inte med att organisera kvitton och teckningar för att må bra.

Hur gärna jag än vill och önskar.

Om jag bara finns inte.

Jag får inte mer tålamod med barn och läxläsning för att hyllorna är rensade, jag kommer inte att träna mer bara för att vardagsrummet är tömt på plotter. Farmor kommer inte tillbaka så att jag får ställa alla de därå frågorna jag inte ställde bara för att prydnadssakerna står i ordning så som i en inredningstidning.

Men någonstans i min reptilhjärna får jag ändå ibland för mig att det är så.

Snabbt och intensivt sätter jag då igång med något projekt och sedan så står jag där mitt i röran och faller i bitar med tårar i ögonen. Men det är egentligen inte det värsta. Det är att det inte finns någon som fångar upp mig när jag faller.

Det gör fortfarande ont. Det där med att sakna menar jag. Sakna det som alltid har funnits och nu plötsligt inte gör det längre. En av livets grundpelare.

Jag blir som ett barn på nytt. Lätt egoistisk och absolut inte stresstålige på något vis. Inte alls den jag vill vara och ingen som gör mig stolt. Sorgen färgar mig i ett helt annat sken än det som brukar vara jag.  Alla känslorna får mig att tappa fattningen, skämmas över mina reaktioner och viljan att bara fly.

Jag känner mig så liten. Så ensam. Fylld av en ny insikt om att det är tid, tid att förändra, dax att förändra. Det är inte värt det att gå runt och vara missnöjd och orolig. Saker måste få falla på plats för att hjärtat skall få en chans till frid.  Med tiden är det mycket som inte är sig likt och som förändras och jag har alltid varit en sådan person som är riktigt dålig med förändringar.

Det är lunchtid på juldagen. Tonåringen ligger kvar i sängen nere i sitt rum, mellansonen som länge låg och spelade Ipad i sin säng sitter nu vid den nya datorn han fick i julklapp som hans pappa b byggt ihop till honom. Dottern sitter och spelar på sin nya(begagnade) telefon. Jag känner frid och lugn i bröstet. Äntligen är julen över. Eller ja iallafall den delen som inkluderar julafton. Detta ståhej och hajpade stressframkallande spektakel. Jo jag vet att det inte alltid är så men i allt för mycket.

I år är första julen som firas så här annorlunda. Utan någon farmor. Morfar saknas sedan flera år och i år är även farmor borta. Det viset jag firat jul på under de sista 40 åren är nu inte detsamma. Det fattas mig.

Nu gick min farmor bort natten mellan den 1-2 november så det fanns inte så mycket mer tid att fundera över julen och hur det skall vara. Men en sak är jag säker på och det är att jag behöver förändring. Nästa år kan vara en bra start på förändring. I år har vi firat med mina föräldrar , mina bröder och min ena brors respektive, det innebär att nästa år kommer min bror med sambo fira med hennes familj en bit härifrån. Det är en bra start på förändring.

Nästa år vill jag resa bort över jul.

Få saker njuter jag så mycket av som att sitta ned en stund tidigt på morgonen när det fortfarande är så där kolsvart ute. Det enda ljus som lyser upp rummet förutom datorns skärm är julgranen och adventsljusstakarna som glimmar i kapp i decembermörkret. Den stunden på året då det är värt att gå upp långt innan jag egentligen behöver bara för känslans skull. En stund i stillhet. Gärna själv. Framför granen och ljusen.

I frid och ro.

jag sitter i soffan hemma. Det är kväll och mörkret har lagt sig utanför. Mitt inre är fullt av upproriska känslor och minnen som inte riktigt ger mig någon ro. Igår kväll ringde min pappa och undrade om jag hade några bra bilder på min farmor som kunde förstoras och sättas fram till begravningen. Jag visste att jag inte hade så många men att det nog skulle finnas någon så jag gav mig in och letade bland mina fotosamlingar. I alla år har jag tagit mycket foto. Både innan  men framförallt efter digitalkamerans antågande i min värld. Den öppnade helt nya vyer av att leka med bilder och fånga min vardag. Sedan barnen kom har jag försökt att arrangera bilderna bättre för att det skall vara lättare att hitta. De kategoriserade efter år och månad, från början efter barn men det blev allt för rörigt. Utöver det har jag mappar med familjebilder, mina egna barndomsbilder, högstadie, gymnasie och högskoletiden samt bilder på de hus/lägenheter som jag har bott i och de hus som lämnats. ( morfars). Sagt och gjort. Jag satte mig ned för en lång tripp down memory lane för att hitta bilder på farmor. Hon fastnade sällan på foto. Gjorde hon det så var det oftast i bakgrunden när någon annan fick ta plats. Jag hittade bilder från barnens dop och tänkte att här måste hon väl ändå finnas med och visst gjorde hon det, skymtandes förbi i ett hörn, bakom, bredvid, med huvudet nedsänkt, småleendes och oftast tittandes bort någonstans.  Jag hittade ett par bilder där hon tittar in i kameran. En från julen 2013 som blev en klar favorit och en från min brors marinbiologexamen som pappa gillade bäst men hon tittar inte in i kameran helt och hållet.

Det är svårt att vara eniga om vilken och vems bild av en älskad mamma, farmor, svärmor som är rätt bild. Alla har vi vår egen och måste få behålla den bilden nära hjärtat som passar bäst där.

Väl inne i den stora skatt som fotosamlingen är kunde jag såklart inte hålla mig från allt annat. Bilder på familj, barn och sammankomster. Det är renoveringar, resor, blommor, vyer, världen, skratt, sorg och glädje. Allt samlat på en dataskärm. Där är jag som liten, som större, tonåring, ung och vuxen. Högskola, fest, resor och skratt. Det är mina älskade barn från fösta stund. Från första bilden på förlossningen, den där som aldrig är smickrande men som är så kär att man inte vet vart man skulle ta vägen om den försvann, till uppväxt, filmsnuttar, luciafirande, julaftnar och födelsedagar. Från skrubbsår till de första stegen, röran i rummet under renoveringen och bad i alla former.

Och där mitt i allt finns de med. De vi älskar. De jag älskar så innerligt. Farmor, inte så ofta som jag önskat men jag är glad att jag har några bilder alls och morfar. Älskade morfar som nu varit borta i allt för många år.  Farmor är bara två veckor bort. Bara två veckor. För lite flera dagar än så satt jag där bredvid hennes säng och höll i hennes hand mesans livet rann ur henne och löven blåste ned från träden.  Hon är fortfarande mig så nära att jag minns rösten när hon bad mig ta hand om tvätten. Knappt tre veckor sedan. Vika den snyggt skulle jag för om hon skickade med någon annan den så kom den tillbaka skrynklig.  Så nära. Bara tre veckor bort. Men ändå så långt borta.

Och morfar då. 2009 försvann du från oss. Bara några få dagar innan din egen födelsedag. Din lukt försvinner allt mera och dina ord ringer inte lika klart och tydligt i mitt öra. Jag kan inte längre bara blunda och känna dina mjuka händer emellan mina. Men om jag blundar och fokuserar riktigt tydligt och länge kan jag fortfarande höra din röst, där från första våningen, i köket som alltid var välputsat. “kom min lilla kicka. Morfars lilla kicka.”

och jag gråter floder inombords.

Både av saknad men också för att jag känner mig så oerhört älskad.

I femton år har jag haft samma tradition. Kvällen innan någon av barnens födelsedagar har jag suttit, oftast ensam, oftast sent när alla andra sover och huset är tyst och mörkt och skrivit på det som jag kallar för födelsedagsbreven. Det har blivit några stycken genom åren. 14 stycken till Samuel, 10 till Adrian och 9 till Filippa. Idag blir det ett annat brev. För imorgon är det inte ett av barnen som fyller år. Imorgon är det jag.

Och det är ingen vanlig födelsedag. Det är min 40e födelsedag. Fyrtio år. Helt sjukt. Vad hände liksom och hur hamnade jag här. Så iår skriver jag ett specialbrev till mig själv.

Kära Jenny.

Älskade du, lilla flickan, vuxna kvinna, mamma, dotter, barnbarn, barnmorska, kvinnoförkämpe. Du modiga, starka, livrädda, ångestfyllda, envisa, kreativa, långsinta, oroliga, pirriga, älskande, sökande fantastiska människa.

Fyrtio år har du levt. mycket har du upplevt och mer hoppas jag innerligt att det skall bli. Du levde din dröm som började för 15 år sedan. Drömmen om att bli barnmorska. Ingenting skulle kunna stoppa dig på vägen. Här är du nu. Flera år senare med allt det där som du önskade och ville ha. Drömmjobbet, tre fina barn, man, hus och ett liv som många skulle avundas. Jag önskar dig styrka att fortsätta leva dina drömmar. Att inte sluta drömma eller stagnera utan leva vidare. För alla dem som inte fick. För dig själv och för dina barn. Sök den utbildning som du nu känner pirr inför. Gå vidare mot nya mål. Ta hand om dig bättre. du gör inte det. Varken fysiskt eller psykiskt och det gör mig ledsen. Du skulle kunna vara så mycket mer. Starkare, friskare, gladare.

Låt inte andras oro sänka dig eller hindra dina drömmar.  Våga.

Våga älska igen. Fullt och helt, öppet och ärligt. jag vet att det finns där. Djupt inom dig.  Släpp taget.

Låt denna dag bli en manifestation för ett bättre liv. För allt som kommer. Välj glädje.

Lev ditt liv och gör det nu.