Vakar hos min fina farmor. Det blir mer och mer stilla i rummet. Långsammare andning och ett rum fullt med kärlek. Allt är som det ska. Livet får pausa lite granna. Älskar dig världens bästa oldemor ?

När livet närmar sig sitt slut vill jag åter hålla dig i handen.

Så som du höll min när jag var liten för många år sedan. Ofta satt jag bara tyst bredvid dig i soffan och handarbetade, lika tyst som flertalet av de sista gångerna jag besökt dig nu medan du fortfarande orkade sitta uppe. Tyst sitter jag bredvid dig, tittar en stund på tv. klappar dig på handen. Jag sitter där på fotpallen bredvid din fåtölj framför tvn som visar dansk tv. Den enda kanal värd att titta på säger du. Allt annat är skräp. Det måste vara lite spänning i livet berättade du för mig härom veckan.

egentligen förstår jag inte vad det är jag väntar på. Jag bara låter tiden gå som om den var oändlig. Att det alltid fanns just tid kvar. Trots att bevisen för motsatsen allt för många gånger gjort sig allt för tydlig. Jag undrar vad det är som jag väntar på. Eller om det bara är just tanken på att det alltid finns mer tid sedan. Men det är ju inte så. Det finns inte obegränsat med tid. Den tar ju slut. Så vad är det vi väntar på? En dag finns inte allt detta kvar.

De äldre lever inte för evigt. Ungdomen tar slut. semestern försvinner snabbt och barnen växer upp.

Jag har väntat allt för länge.

Idag fick jag ge lite tillbaka. För alla år jag tänkt att det finns tid sedan. Det känns i hjärtat att krama om sin farmor med minus 40 kilo. Förbannade cancerhelvete. Jag har träffat henne nu mer på ett par månader än vad jag gjort på flera år. Det känns bra. Ändra bränner det till i hjärtetrakten titt som tätt. Jag vet att det snart är slut. Vill bara sitta hos dig en stund. Vi fikar tillsammans, du dricker tre munnar the, jag och Samuel varsin ostfralla med starkare dansk ost. Du vill smaka en bit av osten från min smörgås för att se om jag fått tag på rätt sort. Det gläder mig.  Speciellt när det visar sig vara rätt sort. Jag får hänga upp din tvätt. Stora stickade tröjor, sådana som du alltid har haft. Den luktar gott av sköljmedel. Du har inte ont säger du. Men hostan, slemmet och andnöden är värre.  Det gör mig ont. Jag vill men kan inte hjälpa.

Men jag kan älska. jag kan och jag ska. Ska älska dig igenom allt detta.

För det enda jag vet är att tiden är nu. Nu finns du här. Trots cancer. Jag skall inte sörja dig innan du är borta var det någon som sa till mig och jag försöker. Försöker verkligen. Ända ifrån tårna.

tiden är nu.

i trappan hänger det en av mina absoluta favoritbilder på barnen. Det finns många favoriter, men just denna är speciell. Det är en bild på Adrian och Filippa när de går på förskolan i det gamla området där vi bodde tidigare. De är ungefär tre och fem år gamla och det är en underbar syskonbild där Adde sitter och håller om lillasyster som armarna och hon fnittrar lite försiktigt.  En ljuvlig tid.

Samma med storebror. När han var i den åldern. Älskade Samuel som 6-7-8 åring. Underbara ungar. Ljuvlig tid.

Lika mycket som jag älskar de vuxna människor som de håller på att bli, lika mycket kan jag sakna de små ljuvliga ungar som de var. Även om det ibland är jobbigt och påfrestande så ångrar jag inte en minut, älskade vartenda sekund och skulle göra om ett igen hur lätt som helst.

Nu ser jag fram emot livet med en tonåring som går mot frigörelse. Två preeteen ungar som precis som storebror är helt fantastiska.  Jag har haft sådan tur med dessa ungar. De överöser mig med kärlek, tankar och livsglädje och i gengäld överöser jag dem tillbaka med allt som finns i mitt hjärta och lite till.

Men när jag går förbi den där bilden. Då snörps hjärtat åt lite extra. För det är då man inser hur snabbt tiden går. Hur snabbt den går och att stunden aldrig kommer tillbaka. Och det är då som jag går ned till någon av dem. kryper tätt in till och tänker att kramas, det kan man aldrig någonsin göra för mycket.

– Du ser gladare ut sa hon. Gladare och piggare. Mer med helt enkelt.

Jag kände direkt hur stelheten infann sig i mina ansiktsmuskler. leendet stelnade till och blev plastigt på något sätt.

Vad vill hon att jag skall svara? Jag har ingen aning. Uppenbarligen är sanningen inte rätt i det här läget. För hur hon har kunnat uppfatta mig som gladare och piggare övergår mitt förstånd. Kanske om man inte känner mig, så där väl som man gör efter att ha setts nästan varje dag under flera års tid, kanske kan man då tro att det leende jag visar upp är något äkta och ärligt.

– Fake it till you make it gnisslar jag fram mellan mina plastigt stela läppar som fortfarande är uppdragna i ett leende men som numera känns oäkta och konstlat. Fake it intill you make it.

– Är det så?

– Ja.

Det är i mina ögon en konstig sedvänja vi har. Att fråga någon vi möter om hur det är utan att egentligen vara det minsta intresserad om hur det verkligen _ÄR_. En fråga som ställs på måfå, en förväntan om ett tackbra självdå men inget mera.  Ungefär som när jag berättat för en kollega på jobb att jag inte mår bra, att livet är skit, att sorgen slickar mina fötter vart än jag sätter ned dem, att orken inte räcker till för det jag vill göra men om jag sätter mig ned och gör ingenting alls så kommer de där förbenade tårarna som jag försöker att hålla borta. Försöker till varje pris. Barnen behöver mig mer än vad jag klarar ut samtidigt som arbetet pockar på, hemmet förfaller och själv krisar jag både personligt och relationsmässigt.

Ett kort tag senare så ser jag “gladare” ut. Jag vet inte om jag skall ta det som ett tecken på att mina fantastiska skådespelartalanger döljer det mesta som är jag, eller om jag bara skall tolka det för att vi egentligen inte vill se det mörka som bor där inuti. Som en vän sa en gång vilket har fastnat hos mig. “Det krävs att man har själv smakat på mörkret för att våga prata om det”. Det tror jag fullt och fast på.

Nu skall jag bädda ned mig i sängen. Har helt kört slut på mig idag så jag knappt orkat att tänka. Allt för att kunna sova och sedan gå upp, klistra på leendet och möta en ny vecka, en ny dag med nytt – fake it till you make it.

de dagarna kommer och går. Allt oftare på sista tiden då livet har bestått av mer prövningar än vad jag egentligen vill kännas vid. Sorg, oro, rädsla, konflikter, förtroendekris, barn som inte har det bra. Allt slängt i en enda röra där jag faktiskt mår riktigt dåligt emellanåt och funderar på hur jag skall klara ut detta livet, denna sorgen, denna oro, denna relationen. Det är inte enkelt och det har jag inte heller förväntat mig. Men nu när det helt enkelt är för mycket. När jag inte kan påverka allting runt om kring mig och de som jag älskar i min närhet inte alls mår bra. Ja då vet jag inte alltid vart jag skall ta vägen med min oro, ångest, panik eller tårar.

Det är tungt nu. Någonstans måste det vända. Det måste vända.

Idag hade jag medarbetarsamtal och där fick jag möjlighet att berätta för min chef om mina drömmar och ambitioner. Visserligen har de förändrats över åren – mina förväntningar på livet, jobbet och den eventuella karriären ser inte längre ut som de gjorde när jag började läsa. Det jag så benhårt trodde på finns inte längre på kartan och andra åtaganden, funderingar och drömmar har fått ta dess plats.

Men jag vill klättra, utvecklas, vara med och förändra/förbättra. Idag känner jag att jag är ett steg närmare det målet.  jag vill jobba mer administrativt och jag har en del funderingar som nu delades med min chef som hade liknande uppfattning. Det känns jättebra. Kanske är det detta som behövs för att få passionen tillbaka? Jag vill brinna igen.

ett älskat litet hjärta i skolan, ett i soffan bredvid mig – feberhet och hostandes. ett stort hjärta i soffan nere i bion med kraschat knä och skrapsår.  älskade ungar. Det är inte så länge sedan sist. Knappt två veckor sedan. Men när förkylningar och andningsproblemen slår till är det bara att kapitulera. Idag skulle jag åkt till Hylte och jobbat. Men det var helt uteslutet. Märkte av det redan under gårdagen när jag möttes av en gråtande liten tjej när jag kom hem ifrån jobbet. Hon snörvlade, snorade, hostade och grät. Dels för att hon hade ont i halsen och dels för att hon var ensam och jag var sen hem ifrån jobbet.

I morse var det värre. Hon hade fått feber och snörvlade hur mycket som helst. Svårt att andas och grät av oro. Det var bara att kapitulera och stanna hemma. Först tänkte jag kanske att jag skulle be mormor att komma och ta hand om henne men när hon hade sådan oro och lufthunger och ångest så går det inte att lämna bort. Vi satt tillsammans i soffan. Jag håller hennes hand och bara lugnar.  Det känns bra att vara där.

älskade farmor/oldemor.

Idag fick jag förmånen att åka till dig för att hjälpa till att sätta på morfinplåster på din rygg. Från att bara gått med smärtorna från din utslitna rygg sedan många år tillbaka har cancern nu satt sina spår i form av smärta. Hos läkaren hade du nu fått morfin i plåsterform som idag skulle sättas på och pappa ville att jag skulle komma och hjälpa till. Doktorn tyckte att det var bra att någon som gjort det förr satte på plåstret från början.

Om du vid förra besöket tappat 30 kilo så har du nu säkert tappat 7-8 kilo till. Så tunn så tunn och så skör.

Men ditt ansikte har för mig aldrig varit vackrare. Jag ser dig på ett helt annat sätt och jag lyssnar när du pratar, ibland fortfarande med glimten i ögat. Småskämtandes med barnen. Idag hade min kusin med fru och tre barn varit och hälsat på. Pappa hade fått hjälpa dig att baka då du nu kände att nu var det bra med bakning. Receptet kunde du dock bjuda på och favoritrulltårtan sedan 30 år tillbaka skulle det vara. Receptet fick följa med mig hem. Nu bakar jag inte mer sa du.

En liten guldstund fick vi tillsammans idag. jag pappa farmor och barnen.  En stund där hon berättade både om när hon i småskolan i danska Viborg  skulle få sina betyg. “Ingelise kan nog men hon är lat ” sa omdömet som skulle visas upp för hennes farfar som hade utlovat pengar till barnbarnen om de fick bra betyg. Inte kändes det så bra att gå och visa upp detta för stränga farfar som gruffade och sa att “ja du skall få 25 öre för att du vågade visa den för mig”

Kavat verkar hon alltid ha varit, och lite busig. Glimten i ögat.

7 år var hon när andra världskriget började, hon berättade att hon har starka minnen från vissa delar. Dels när de tyska bombplanen flög in över danmark, på väg för att inta flygplatsen i närheten. Hur rädd hon var för ljuden och smällarna. Hon mindes tydligt hur vissa av de tyska soldaterna var elaka och kalla medans andra var lika medmänskliga som vem som helst annan. Ett par unga tyska soldater hade lärt känna familjen och kom förbi ibland på kvällarna för att spela brännboll med barnen. Farmor hade många syskon. Detta var strikt förbjudet. Efter ett tag blev de påkomna och blev som straff förflyttade till den östra fronten vilket var enligt min farmor ett dödsstraff på den tiden eftersom det var där och då, i krigsslutets tider som allt hände och många soldater gick under. Själv är hon övertygad om att de dog där i fronten för som hon sa : så bra kontakt hade vi att jag är övertygad om att de kommit tillbaka och hälsat på om de överlevt. De var bara unga män som inte skulle behövt vara med om eller dö av krig och konflikter.

Ett annat starkt minne är när hon var ute och gick som 11 årig flicka och i skogen träffade på en ung tysk kapten, inte mer än 18 år gammal som satt och grät på en stock där helt ensam. Kavat som hon var hade hon frågat varför han var ledsen och han hade svarat att han inte brydde sig om någonting i världen längre, inte ville vara med om krig, inte hitler, inte Tyskland eller någonting annat då han precis fått reda på att hela hans familj hade omkommit i ett bombanfall dagen innan. Så där och då mitt i all förtvivlan och sorg var den enda han kunde anförtro sig en 11 årig dansk liten flicka.  Minnet av den unga kaptenen bär hon för alltid med sig.

Hon berättade om de tågvagnar med flyktingar, kvinnor och barn som skickades iväg först för att se till att materialtransporterna kom fram säkert och de bombningar som gjordes för att förstöra de tyska materialtransporterna som istället sprängde tågvagnarna fyllda med människor. Tågspåren i närheten av staden där hon bodde och hur hon  kom cyklandes förbi med sin föräldrar och hur det låg armar, ben och kroppsdelar överallt. Fruktansvärt sa hon, synen finns med än idag.

Jag är tacksam över denna tiden med farmor. Det har inte varit så mycket kontakt de sista åren. Tyvärr. Inte för att jag inte velat utan för att “det finns ju alltid tid sedan, senare, sen.” Nu vet vi att snart finns inget sedan. Det är här och nu med farmor och jag försöker ta mig tid att åka dit. jag vill finnas för henne, vill hjälpa till. Vill göra det jag kan.

Att få lov att lyssna till hennes tankar, upplevelser och känslor. Jag berättade att jag mindes när jag var där som barn att hon lagade någon slags äppelpaj med skorpmjöl som vi åt på kvällen när vi satt och virkade tillsammans. Ja sa hon, jag stekte skorpmjölet med socker….

Jag får ta ett långsamt farväl av dig farmor, se en bit av dig som jag inte riktigt hunnit med att se och det är jag tacksam för. Jag hoppas på ännu lite mera tid. älskar dig lilla farmor.

det blir tyst. Make och små barn har åkt iväg för träning. Stort barn gömmer sig i sitt tonårsrum i källaren. Själv lyssnar jag på ljuden från diskmaskinen som sätter igång förutom klockans tickande och knaprandet på tangentbordet. Jag mår inte bra. Det är så tomt inom mig. Tomt och tyst. Den sista månaden har det sakta blivit mörkare och mörkare inte bara ute när sommaren har börjat gå över i höst utan inuti. Det gör ont.

Du kan inte tänka så säger min make, du måste vilja må bra för annars kan du inte göra det.
Jag har inget svar på det. Och kanske är det just så. Att jag själv måste vilja må bra för att en förändring skall komma. Men just nu så vill jag nog inte. Orkar inte göra en förändring, jobba för något, vilja må bra. Det där svarta, tomheten, tystnaden inom mig är så kompakt. Som en tung blöt filt som lägger sig över alla känslor och kväver allt ljus. Jag har ingenting jag direkt ser fram emot just nu. Det är mörkt.

Livet har tagit sig en ny vändning och jag är djupare under ytan än på länge. Tyst och stilla där nere utforskar jag mig själv och vad jag vill med livet utan att egentligen komma fram till något nytt. Jag vet inte. De största kriserna i mitt liv har format det som har blivit. Öppnat nya möjligheter och lett till omvägar både positivt och negativt. Men de har inte bara skänkt mig det jag har idag som är bra, de har också givit mig en osäkerhet på mig själv, min kompetens och vem jag egentligen är när det kommer till grundkärnan. En känsla med lite bitter eftersmak.