Jag har alltid kunnat göra det. Se ett rum, en vägg, ett hus, en trädgård och samtidigt som jag tittar på det så ser jag någonting annat.  Att se hela bilden framför sig. Hur det skulle kunna bli. Se möjligheterna istället för hinder. Se hur det skall bli en gång när allt jobb är gjort och klart. Alla ser inte på samma vis har jag fått lära mig genom åren. Min man ser det definitivt inte. Han är inte ens i närheten av det utan suckar mest när jag kommer med mina planer och funderingar.  Just nu är det trädgården som han pustar över.

Medan jag i mitt huvud har bilden helt klart för mig med det nya växthuset som vi bygger av gamla fönster, fyllt av grönska, tomater, gurkplantor, chiliplantor. Stensättningen utanför. Nedklippta bärbuskar. Nybyggd altan med soldäck 4 meter över marken för sköna frukoststunder i solen. Trädgården nedanför som en oas av grönska.

Likadant inomhus. Jag ser framför mig den färdiga baren i källaren, ny möblering i köket. Klinker på golvet i tvättstugan. Att se hela bilden framför mig gör att jag ofta är otålig med att sätta igång nya projekt och renoveringar. För att få det som det redan ser ut i mitt huvud.

Nackdelen med att ha hela bilden framför sig är dock att det för med sig en viss frustration. Det går oftast inte fort nog och det där med att vänta det går inte så bra för en sådan som jag som inte direkt har något tålamod.

Jag lämnade just det käraste jag har, min äldsta son, vid församlingshemmet i byn. Han hade packat för fyra dagars resa och stoppade in sin väska på bussen och kramade mig hejdå. Han skulle iväg på konfirmationsresa med skonaren Elida utanför göteborg. De verkar få först två dagar med fantastiskt fint väder och efter det lite mulet och trist på lördag och på söndag kommer de hem igen. Det känns i hela kroppen på mig.

En känsla blandad av stolthet och förundran över att mitt barn är på väg in i vuxenvärlden med jättekliv ( och storlek 43 i skor). Den andra känslan är som en stor hård klump i magen. Klump av oro och rädsla. Oro inför alla utmaningar detta barn på väg in i livet nu skall möta. Konfirmationen är bara en av dem. Han har fått välja helt och hållet själv hur han vill göra och han ville konfirmeras. Jag ser hur han växer av det. Av de diskussioner som de för, av att tänka utanför sig själv och sin egen lilla låda och att få bolla sina tankar och funderingar mot andra vuxna som är vana vid de tankegångar och frågor som ungdomar har.

Fyra dagar på havet. Det är skitläskigt om jag skall vara ärlig. Inte fick han ha med sig någon telefon heller då det ombord finns ytterst begränsade möjligheter att ladda den.  Så jag kan inte som jag i bland brukar smsa honom bara för att få en liten inblick i hans värld.  Jag kan egentligen bara släppa taget och lita till att han har det bra. Att resan kommer att gå smidigt och vara precis så härlig som alla som tidigare varit med säger att den kommer att vara. Att det kommer vara någonting fantastiskt för honom som gör honom starkare. Jo jag tror det.

Jag skall bara lära mig att lita till det också.

Förr var det barnen som väckte oss tidigt på helgmorgonen. Idag är det annorlunda. Både idag och igår har jag själv vaknat innan barnen. I morse så tidigt att det var tyst utanför fönstret. Solens strålar letade sig fram bakom mörkläggningsgardinerna och jag kryper ned i sängen en stund till. Håller tummarna för fint väder så att jag kan få komma ut. Det är någonting med den här årstiden som gör saker med mig rent fysiskt. Både fysiskt och psykiskt. Det är som om jag knappt har tid för någonting annat än att vara ute i trädgården. Allt som tar tid från det känns helt plötsligt helt oväsentligt.  Jag vill bygga, klippa, gräva, plantera, så, dra upp maskrosor och filosofera ute ibland det som är mitt. Min plats på jorden.

fönstret i husbilen är smutsigt. Smutsigare än vad jag tidigare reflekterat över. Kanske för att det inte synts så tydligt som det gör nu i solskenet på kvällen. Vi är ute och premiärcampar för i år. Det är egentligen min jourvecka vilket innebär att vi inte kan vara för långt borta ifrån stan då jag måste kunna köra iväg till jouren om det dyker upp någonting akut. Men ännu så länge har det inte varit någonting som jag inte har kunnat sköta via telefonen.  För att ändå kunna komma iväg så valde vi en camping inom rätt avstånd och så kom vi ändå iväg. Vilken lycka.

Så att nu sitta här och titta ut över kvällen, hur solen sakta sänker sig och målar himlen så där färgsprakande känns fantastiskt. Det känns lovande på något sätt. Ett löfte om mer. Om sommar, lata dagar, umgänge med vänner och fina stunder. Precis så som livet skall vara.

min lilla farmor.

I år fyllde du precis 82 år. Egensinnig, envis och omtänksam. Så som jag alltid minns att du är och varit. I hela mitt snart 40 åriga liv har du funnits där. Kärleksfullt. Inte så mycket i ord kanske som i handling. Tyst, stabilt och närvarande. En av de första bilderna på mig så står du där. På andra sidan rutan på BB i Växjö i November 1975. Du kan inte ha varit så gammal då du var nybliven farmor eftersom du fick min pappa som 18 åring och pappa var 24 när jag föddes. Du har alltid varit nära. Inte tagit för mycket plats. Men i mitt hjärta är platsen stor. Tyvärr är det svårare att prata med dig nu när jag är äldre. Delvis för att du hör så dåligt men också för att jag inte tar mig tid. Det skäms jag för idag.

Det liv som du fick tilldelat dig var hårt. du började röka som 9 åring , näst yngst i en syskonskara på 6. Din mamma hette Petra och var min bestemor. Hon bodde i Wiborg och levde fram tills jag var 10 år. Jag har fortfarande så otroligt tydliga minnen av hennes lägenhet som vi besökte minst en gång om året. Din pappa hette Eyvind och dog långt innan jag föddes. På bilder ser man likheterna. De bruna ögonen och det mörka håret. Det är från honom som de kommer.

Till Sverige kom du som 16 åring från Danmark. Din syster hade gift sig med en svensk och du träffade farfar. Bara 18 år gammal fick du ditt första barn. Min pappa.

Som barn fick man alltid komma till dig, stanna över hela helgen, läsa böcker, äta god mat, handarbeta. Sitta nära i soffan och bara vara. Jag älskade det. VI åkte på loppmarknader. Du, jag och min kusin. Jag minns det så klart. Jag kan inte minnas att vi någonsin pratade så mycket, ändå var det liksom aldrig tyst och konstigt.

Jag har alltid känt mig så oerhört älskad och betydelsefull.

På torsdag får du reda på domen.

På lungmottagningen.

Jag ber till alla högre makter att det inte skall vara din tur nu. Inte på det sättet. Jag behöver fortfarande min farmor. Fast jag vill inte vara egoistisk. jag vill bara ha dig kvar om du själv vill vara här. Men jag skulle väldigt gärna vilja försöka att ta vara på denna sista tiden. Jag vill veta mer om dig. Jag vill måla din saga. För mig och för barnen. Ett litet tag till.

Ostadigt som få. Det har varit allt ifrån det vackraste vårväder med sol och klarblå himmel, till fantastiska färgsprakande solnedgångar med en explosion av färger på himlen. Samtidigt har det gått på bara minuter över till mulet, grådaskig himmel, regn och hagelskurar. Jag kan inte minnas att det varit så mycket hagel samtidigt under en månad. Igår när jag cyklade hem ifrån jobbet så piskade hagelkornen mig i ansiktet och kändes ordentligt igenom överdragsbyxorna som jag dragit på mig inför hemfärd. Idag skiner solen igen men det är fortfarande kallt ute trots att det börjar närma sig lunchtid.

Ostadigt väder så det smäller om det. Ändå känns det att det är nära nära.

mina älskade ongar. Tro aldrig att det finns något osagt mellan oss. Ha inget dåligt samvete för det ni inte sa. Jag känner i varje fiber av min kropp hur jag älskar er och hur jag älskas utav er. Inga ord behöver bevisa det. Varje fiber av min kropp känner att er beröring är äkta och sann. Varje stund tillsammans känns genuin och nära. Låt oss alltid vara så här. Nära inpå varandras själar. Även om livet kan föra oss närmre varandra så kan det också föra oss ifrån varandra. Låt oss skapa de förutsättningar som behövs för att hjälpas åt, för att reda ut, att älska varandra så som vi gör just idag. Jag vill alltid finnas för er. Men om jag inte gör det så förlåt mig. Intentioner är inte alltid lätta att leva upp till. jag förlåter er gärna för allt ni inte sa, arga ord, beteende som ni kanske skäms över, tillfällen då ni valde något annat. Det är okej. Tro mig. VI sitter inte ihop utan jag vill att ni skall leva för er egen skull. Hitta er egen väg. Inte för att jag skall leva genom er eller att ni skall göra mig lycklig. Ni finns här för att jag önskade er, men det ger mig ingen rätt till erat liv. Det ger mig bara rätten att älska er.

Det är någonting jag alltid kommer att göra.

Så oroa er inte för det som ni inte sa. Jag känner er ända in i själen. In i hjärteroten och det jag känner – det är kärleksfullt och gott.

jag älskar er.

det finns något rastlöst i mig. Någonting som aldrig riktigt får ro. Som ständigt jobbar för att förändra och förvandla. Transformera. Jag målar, tapetserar, renoverar, möblerar om, river och börjar om igen. Men jag verkar aldrig vara nöjd. Prestationsprinsessan av november, med känslorna mer utanpå än inuti. Som ändå gömmer allt det onda och går vidare med gnaget inombords. Gnaget som inte botas av förändring men jag måste ändå försöka. Ibland undrar jag om jag någonsin blir nöjd. Eller om alla de dära tankarna och längtan på förändring bara är en symbol för det som gör ont inuti. Det som jag vill förändra men inte kan.

Idag fick skänköverskåpet jag satte i köket för en månad sedan drygt flytta ut i mellanrummet. Det passade inte in i köket, eller jo det gjorde det. Bara inte riktigt på det viset som jag tänkte mig just nu. Men så som jag tänkte då förra månaden så passade det alldeles utmärkt. Nästa vecka kanske det kommer in på plats igen. Rastlösheten ger sig till tals igen. Jag hoppas att någonting skall min själ få ro och alla bitar skall falla på plats. En dag. Tills dess anar jag många projekt, ommöbleringar och förändringar

Så var den äntligen här. Vårmånaden framför alla. När knoppar brister och sommarplanerna spikas. Trots lynnigt väder med omväxlande regn, sol, hagel och blåst finns längtan om ljus och värme så nära. Påsken är sen i år. Sen och efterlängtad. Under skärtorsdagen kom det två stora skurar med hagel, det åskande och blixtrade ordentligt. Snacka om väderomslag då det på morgonen var strålande sol in genom mitt fönster.

Iallafall välkommen kära april. Du är så efterlängtad

Adrian. Du kom med våren den där marsdagen 2005. Jag har älskat dig ifrån första stund. Underbara unge. Ditt namn klingar av poesi, precis som du själv. Du r fylld med tankar och funderingar. Idag på din tionde födelsedag är det inte lika ljuvligt vårväder som för 10 år sedan. Det har snöat bara en liten bit längre upp ovanför Halmstad och här nere så haglade det när jag lämnat er på skolan. Kyla, hagel, snö och regn. Sådant där som mars fortfarande kan erbjuda.

Det klingar skönt i mitt hjärta av dina ord. Att du är glad över din dag. Nöjd med dina presenter och fått den mat du själv önskat. Mormor och morfar har firat dig tillsammans med oss och din morbror. Du och din syster hade dukat bordet extra festligt. Servetterna valde du själv. Det gör mig glad ända in i själen.

Jag älskar dig ingen min. Till månen och tillbaka.