Hela dagen har gått i det sentimentalas tecken. Jag har liksom gått igenom dagen och de tidsangivelser som jag kommer ihåg. Från det att jag för 14 år sedan vaknade på morgonen utan minsta lilla tillstymmelse till värk. Hur indikeringen ( igångsättning) påbörjades tjugo över tio och hur jag en halvtimme senare hade värkar. Vid halvett hamnade på ett förlossningsrum och hur jag 15.51 den femte december 2000 höll en alldeles illröd och varm nyfödd Samuel i mina armar.  Tiden har gått så fort. Allt för fort.

Det börjar försiktigt att ljusna ute. Sakta börjar dagen vakna ur sitt kyliga frostiga täcke. Jag är hemma med dottern efter att ha kört mellankillen till skolan. Vi skall strax iväg till vårdcentralen för att börja utreda hennes mage. Hon har ofta ont i magen min lilla dotter. Vill inte gå till skolan. Gråter. Klagar. Eftersom vi har allergier och magproblem i familjen känns det som om det ändå är läge att kolla upp det. Resten av dagen har jag tagit ledigt.  Då det har varit jobbigt och stökigt i skolan vilket också så klart kan påverka hennes magonda så vill jag följa med och se med mina egna ögon. Det är kallt ute. Kallt och mörkt.

Nu längtar jag ännu mer efter julen och allt ljus och värme som den för med sig.

337. Har du byggt något av snö  någon gång som du var (eller fortfarande är) extra stolt över?

min pappa hjälpte mig och min bror att bygga en snöhäst en gång. Jag tror det var vintern 2010 som jag och barnen gjorde det samma.

Nästan alla möten jag har på mitt arbete är speciella. Oavsett anledning till besöket och bortsett från vem kvinnan/paret jag möter är. Speciella på ett vis som kan ge mig rysningar av välbehag. Speciella för att jag känner att jag kan ge en del av mig själv utan att jag någonsin blir mindre eller tar slut. En del möten är snabba.

Det tar i ärlighetens namn inte många minuter att ta ett cellprov när det är enkelt och kvinnan framför dig är trygg. En p-spruta går snabbt och en receptförnyelse när tjejen framför dig är frisk och nöjd är inget krångel.

Andra möten tar lite mera tid och kräver mer engagemang. En graviditetskontroll med all den information som skall delges i rätt vecka och de undersökningar som är relevanta för graviditetslängden. En undersökning i gynstolen. Preventivmedelsrådgivningen.

Sen har vi de där särskilda besöken som kräver mer än bara mitt engagemang. De som kräver en bit av min själ för att bli hela. Kvinnan som är livrädd för en gynekologisk undersökning, eller hon som tycker att cellprov gör ont. Paret som precis fått ett besked som de inte önskat sin värsta fiende. Kvinnan med utvisningsbeslutet hängande över sig som jag vet att när hon gått kommer jag aldrig att se henne igen. Hon som är så rädd för sin förlossning att det äter upp henne fullständigt inifrån. Paret som försökt bli gravida så länge och äntligen lyckats. Hon som varit med om något svårt.

Jag tycker inte det är oproffesionellt att vara personlig. Många av dessa möten kräver mer än bara min kompetens som barnmorska och att följa de medicinska PM och riktlinjer som finns uppsatta för en säker vårdkedja. De kräver en vilja och ett engagemang utöver. En gravid kvinna märker på sekunden om jag är ur fokus och inte ser henne på riktigt. Ett cellprov eller en gynundersökning blir aldrig trygg och bra om jag inte lägger min själ i att ingöra trygghet och uppmärksammar de ibland svaga signaler som sänds ut om att någonting inte är okej.  Att guida en livrädd kvinna fram till förlossning kräver tid, tålamod och engagemang.  Men jag gör det med stolhet. För att jag tycker att det är så viktigt.

Få saker i livet gör mig så innerligt glad som det där leendet från en kvinna som äntligen fått sin spiral efter att ha varit skräckslagen inför undersökningen. När hon går där ifrån och säger tack för att det var bättre än hon förväntat sig så känner jag stolthet. Yrkesstolthet.  Efterkontrollen när en kvinna som jag aldrig trodde skulle föda vaginalt kommer tillbaka med stolthet i rösten och berättar hur hon som superwoman själv klarade av att föda på sina egna villkor tillsammans med partner och personal som lyssnat och stöttat. Den känslan jag får i magen av hennes berättelse önskar jag att jag kunde lagra på burk och servera till rädda kvinnor som sitter framför mig. Titta, känn – så här kan det också vara.  När en kvinna kommer tillbaka 6 år senare och berättar att tack vare det där bytet till en annan sorts p-piller  så fick hon ett helt nytt liv utan smärta varje månad som gjorde henne handikappad så är det värt vartenda besvärlig sekund av krångel, studerande och administrerande.

Ja jag är stolt över att vara barnmorska. Men också stolt över att vara jag. För jag vet att jag är på min rätta plats. Mitt kall i livet är just detta – att var barnmorska. Att ge av mig själv när det verkligen behövs i alla möjliga olika situationer med alla dessa kvinnor som fascinerar mig så. Jag ger av mig själv varje dag och jag älskar det. För jag brinner just för det där mötet med just den där kvinnan. Hon som där och då behöver mig för information, för stöd, för trygghet, för kontroll, för glädje.

Min senaste barnmorskestudent sa till mig att hon under sin andra praktik tillsammans med de handledarna där fått höra att “Jennys patienter är alltid nöjda” och sedan la till att det måste du ta till dig till hjärtat, och det kändes så rätt och fantastiskt. Det är där jag vill vara. I mötet med kvinnan. Varje dag.  Idag har min dag fyllts med så fantastiska möten att jag hade svårt att gå hem. En rädd kvinna som gick vidare och var stärkt, ett par med funderingar med diskussioner fyllda av skratt, tårar, glädje och allvar. Det är i mötet jag är mitt bästa jag.

Nu är dock klockan mer än vad jag ville så mitt nästa möte är det med kudden. Även den skall få en intim omfamning.

Igår var jag på en helt fantastiskt varm och fin föreläsning på stadsbiblioteket om att leva med HIV och AIDS. Då var jag hemma sent. Barnen hade redan lagt sig, iallafall de små och jag han bara precis in och kramas och pussas innan det var sovdax. I dag blev det “ta igen tid” dvs barnens tur. Slutade visserligen lite senare än vad jag räknat med men passade på att ordna latmanskvällsmat på vägen hem. Införskaffade pizza som vi sedan avnjöt tillsammans.  Därefter blev det läxläsning med lite tandagnisslan och ågren men vi lyckades tillslut. Men sedan. Sedan börjar det roliga. Barnens tur.

Det tog dem ett tag att välja ut en bok att lyssna på. De fick tillsammans leta och gav sig upp i biblioteket efter ett tag. Ingen blev gladare än jag när de kom ned med Pippi Långstrump i famnen och vi tillsammans kröp upp i soffan. Jag i hörnet. Ett älskat barn vid varje sida. Underbaraste tjocka goa filten över oss alla och tadaaa. Kvällens lugna stund tillsammans. VI var så avslappnade att jag knappt kunde hålla ögonen öppna.

Ett och ett halvt kapitel blev det innan ögonen gick i kors och därefter passade jag på och gosa ned mig med ett barn på varje arm och så slumra till en stund där i soffan innan det var dax att bädda ned mina små.

En helt perfekt stund. En barnens stund. Fast kanske ändå min med för jag tror jag njöt minst lika mycket som dem. Om inte mer.