Idag uppmärksammar vi det faktum att trots att vi idag har massvis med kunskap, information och mediciner som gör att man kan leva ett bra liv med HIV så finns det fortfarande en massa myter, föreställningar och okunskap som stigmatiserar människor som lever med HIV. Idag diskuteras det om informationsplikten skall tas bort för människor som lever med sjukdomen då de _OM_ de är välmedicinerade inte smittar sjukdomen vidare. Virusnivåerna i blodet är knappt märkbara. Runt 450 personer får varje år i Sverige diagnosen och av dessa så har majoriteten smittats utomlands. Närmare 7000 personer lever idag i Sverige med HIV.

I kväll skall jag på en föreläsning som vi ordnar med RFSU Halland där vi har bjudit in Mikael Claesson Eriksson som skall berätta om boken Lasses vår som han skrev tillsammans med sin make Lars som dog i Aids.

Det är viktigt att uppmärksamma de framsteg som gjort i forskningen och den medicinska behandlingen av HIV vilket är helt avgörande för hur livskvaliten blir. Men också viktigt för att minska det stigma som det innebär för dessa personer med den okunskap och rädsla som finns om sjukdomen och hur den smittar.

HIV smittar inte via kramar, pussar eller mänsklig kontakt. Våga gå nära.

Mitt i allt som är och har varit jobbigt väljer jag att ta vara på de bra stunderna och idag har jag kunnat njuta av några av dem. Fysiskt har varken jag eller dottern mått helt ok. Jag har haft högt blodtryck (stress) känselbortfall i ansiktet ( stress) ont i magen ( stress och fel mat på fel tillfälle) och ont i fötterna ( felaktig belastning och för långa promenader med tidigare nämnda belastning). Dottern har haft ont i magen och inte velat gå till skolan och vi har haft svårt att tyda om det är fysiskt eller känslomässigt. Detta tar hårt på mitt mammahjärta. Stress över arbetstider på jobbet. Mycket att göra. här om dagen beskedet att sonen skall utredas för dyslexi vilket kom som en blixt från klar himmel då han inte har problem med att läsa som vi har sätt. Vår älskade lilla poet. Så verbal, sådant ord och text minne med vackra ord och känslor.

Ibland är det tungt att ha mamma. Det räcker att se största sonens nageltrång och den smärta det ger honom för att få enorma skuldkänslor och oro över sin egen tillräckligt som förälder.

Så idag ville jag ha en dag utan krav. Utan måsten eller umgänge. Bara familjen. Enbart familjen.

De små lugna stunderna blir viktigare och mer njutbara. Jag njuter av att få gå hemma i min egen takt och få röja ut gammalt skräp. Gläds åt en liten promenad i kylan för att hämta sonen hos en kompis. En kall liten hand i min på vägen hem. God mat tillagad av maken. Grillade havskräftor med vitlökssmör. Så mycket bättre på tv. Nytvättat hår och en mjuk badrock. Snart på väg upp i säng till min man.  Även om jag är trött och sliten och rätt less så väljer jag lyckliga stunder. Jag kan skratta mitt i allt elände för att skratt får mig att orka. Håller en hand för att det ger mig energi. Älskar för att det ger mig kärlek tillbaka.

Mitt i allt så måste vi göra just det. Våga välja de fina stunderna och vara mitt i dem. Inte låta det negativa döda de små ögonblicken som faktiskt ger lycka.

min lilla loppa. Det gör så ont i mig när du inte mår bra. När dina ögon tåras och du berättar att du har ont i magen. Då gör det ont i mig också. Ont på ett sätt som inte går att jämföra, ont som gör att jag vill som en rytande tiger kasta mig till ditt försvar och ordna upp allt som inte fungerar. Helst av allt så vill jag bara hålla om dig tills det ljusnar. På alla sätt och vis.

Dig och dina bröder. För ni är det viktigaste som finns.

När jag inte är hos er så längtar jag efter er mina käraste ungar.

Själv fyller jag år i November. Både jag och lilla dottern med bara tre dagar emellan så det finns massvis med anledningar till att fira i November. Bortsett från det så är det en frustrerande grå månad. Det är mörkt, kallt och fuktigt på morgonen när jag ger mig av med barnen. Efter att ha släpat mig ur sängen, klätt på mig mina mjuka fårskinnstofflor och tassat ned för trapporna i mörkret för att väcka mina små hjärtan och ge dem frukost så pylsar vi på oss massa kläder och beger oss mot skola och jobb.

Igår var det vackert väder. Första dagen jag kan minnas denna gråa novembermånad där solen tittat fram större delen av dagen. Själv satt jag på mitt arbetsrum och såg solen gå upp över Nissan och staden nedanför fönstret och vad som kändes som bara ett par korta ögonblick senare satt jag på samma rum och såg solen gå ned. Det mörknar fort. Enda fina dagen på november och jag satt stilla på mitt kontor. Inte konstigt man blir nedstämd. Ibland undrar jag om det verkligen var detta som var meningen. Jag hinner inte med. Det finns så mycket mer jag vill göra. framför allt att jag så gärna vill spendera mer kvalitetstid med barnen. Inte tid när vi alla är trötta och frustrerade.

Men nu börjar vintermörkret lysas upp av alla ljusen som börjar tändas. Själv har jag redan satt upp tre adventsljustakar och ser fram emot helgen när alla andra kommer att göra det samma.  När mörkret skingras av ljus. Det är då det vänder.