311. Länka ett inlägg någon annan skrivit nyligen som du tyckte var bra på något sätt
Min farmor har fött fem barn. Fem pojkar. Hon var 18 år när min pappa föddes och 25 när hon fått den sista av pojkarna. Av dessa fem har hon flera barnbarn och många barnbarnsbarn. Mina tre barn är tre av hennes 16 ( tror jag) barnbarnsbarn. 82 år gammal minns hon dem allihopa. Varje födelsedag kommer hon. Med sig har hon ett paket och en hundralapp klistrad på paketet. Till varje barnbarnsbarn. Paketen som oftast innehåller leksaker har hon ofta köpt på loppis. Med tanke på att hon varit sjukpensionär och sedan ålderspensionär ett tag så är inte ekonomin den bästa och jag beundrar hur hon lyckas hitta bra saker som passar barnen. Själv säger hon att det blir så tråkigt med bara en peng. Barnen behöver få en sak också. Min fina farmor.
Hon hör inte så bra längre. Det har hon nog inte gjort på ett bra tag så det är svårt för henne att prata med barnen, deras röster är för ljusa och snabba så hon hör inte vad de säger. Idag stannade hon lite längre än vanligt. Ovanligt pratsam. När filippa frågade henne hur gammal hon var när morfar föddes så svarade hon att hon var 18 år och ung. Bara ett par år senare hade hon tre pojkar, och så berättade hon för första gången om den son hon fick adoptera bort. Hur hon stod med honom i sina armar och hur han höll på att dö. Hur farfar rusade ut på gatan i kappa, kalsonger och skor för att stoppa en taxi som tog dem till sjukhuset och hur nära det var att barnet inte överlevt. Hon berättade sedan hur hon vakade över honom dygnet runt. Hur sjuk han var av det halländska kustvädret och att han blev frisk när han fick komma till hennes bror och hans fru i Danmark ( där min farmor kommer ifrån) han var fem månader gammal. Hon berättade att han blev frisk direkt när han kom dit. Att de försökte ta hem honom ett par gånger men han blev jättesjuk med en gång. Inte i astma som jag alltid trott utan av klimatet. Sen fick han stanna där. Det var ju ändå hennes bror och de kunde inte få egna barn.
Blotta tanken på att lämna bort ett barn så. För att, som vi vet idag, i princip aldrig få träffa barnet igen. Det måste ha varit svårt. Ja sa hon med bruten röst. Jag är inte säker på att hon helt hörde undertonen i mina ord eller vad jag menade. Det var svårt men han blev ju frisk där.
Att som 23 åring lämna bort sitt lilla nyfödda barn som man innan dess vakat över och sett nästan dö, för att sedan inte få se igen. Jag kan inte överhuvudtaget föreställa mig hur det måste ha gnagt henne inombords. Min fina fina farmor. Som alltid fanns där när jag var liten. Inte med ord men med närvaro och uppmärksamhet. Som gjorde egen leverpastej och kokade hemlagad chokladkräm till våra smörgåsar. Som gick upp vid fem på morgonen för att sätta in den 7 kilo stora skinksteken i ugnen till julaftons lunchen med barn, respektive och barnbarn. Som hämtade mig och min kusin till loppmarknader och utflykter, övernattningar och passningar. Jag vet inte om vi pratade så mycket, men jag kände mig alltid mycket sedd och älskad av min farmor. Hon som jag ärvt de bruna ögonen av. Hon som kommer så troget varje år och födelsedag som jag inte ger den uppskattning hon förtjänat. Älskade farmor. Detta är min hyllning till dig.
310. Om någon berättar något i förtroende för dig, kan den personen vara säker på att du inte sprider det vidare till någon?
älskade lilla du.
Inte så liten längre. Men fortfarande min lilla tjej. Snart är det åtta år sedan den där dagen då du föddes. Jag minns det som igår. Vartenda känsla rullar igenom kroppen. För åtta år sedan på dagen hade jag fortfarande inte haft en enda känning. Du började annonsera din ankomst först senare. Ändå skulle jag mindre än 24 timmar senare återigen vara hemma i vår säng tillsammans med din pappa och dig emellan oss alldeles nyfödd och varm. Och vi har älskat dig ifrån första stund.
Idag är du en viljestark nästanåttaåring. Du har långt ljust hår och har dratt iväg på både längd och bredd. Ibland känner du oro för din kropp och hur du växer och det bekymrar mig. Du har alltid varit levnadsglad. Stolt över att vara du och stolt över din kropp och ditt sinne. På sista tiden märker jag hur världen och dess sjuka fixeringar har lite förmörkat din väg. Åh vad jag önskar att jag kunde skyddat dig bättre ifrån detta.
Nästan åtta år gammal och redan fylld av krav och prestationsångest. Inte det arvet jag ville ge dig. Du dansar, du pysslar, du sjunger i kören. Ena dagen vill du bli mode designer, nästa dag vill du bli mästerkock. Barnmorska, lärare, snickare ja allt står öppet på din livsagenda. Du har en aptit på livet som är fantastisk och härlig. Älskade barn, ta det lugnt, låt tiden bli din vän. Låt inte dina känslor styra dig helt som de nu kan göra ibland. Lär dig av livet. Det blir bättre och det blir lättare. Lägg bort din prestationsångest och dina krav men behåll din glädje och din förmåga att se möjligheter och nya saker i det lilla.
Vi älskar dig så oändligt mycket. Dina mjuka kramar och pussar. Dina brev med frågor och funderingar och dina tankar du delar med dig av när vi är ensamma. Du berättar i förtroende om dina känslor och upplevelser och jag vill så gärna ta emot dina upplevelser. Jag är tacksam för dem.
Ännu ett år har vi fått dela med dig. Ett år fullt av sprattel och glädje, av att cykla själv till och från skolan på den stora gröna cyklen, ett år av läsa och skriva som du kan bättre än du ger dig själv erkännande för. Ett år av käbbel om läxor, ångest inför varje läsläxa när du vill prestera på en annan nivå än vad du är och inte kan acceptera att det tar tid. Ett år av nya kompisar och bekantskaper. Av besvikelser och tårar men även av lycka och skratt. Ett år där morfar gjorde färdigt din lekstuga och du lärde dig simma, dyka och snorkla i den stora poolen vi satte upp i trädgården. Ett år med Bödasands camping och Halloweendisco, med fotbollsträning och nya drömmar.
Älskade unge.
Jag kan fortfarande känna tyngden av dig. Nyfödd och varm på min mage. Jag i min aprikos klänning som vi inte han ta av, du full av svart lurvigt hår och ångande av min värme. En del av mig skulle ge vad som helst för att återigen vara där i den stunden. För med dig kom en känsla av att ha fått efterrätten. En trygghet som inte tidigare varit självklar. Jag har älskat varje minut av att få vara din mamma. En annan del känner en enorm stolthet och tacksamhet över att ha fått se dig växa upp under dessa åren. Att få vara med. Att ta in varje stund. Jag vill inte missa någonting.
Sista året har du inte alls varit nöjd med mina arbetstider. Du gnäller och gråter när jag kommer hem för sent i dina ögon och jag vill inget hellre än att komma hem till dig och dina syskon. För första gången i min yrkeskarriär känner jag att jag inte klarar av att jobba så mycket som jag gjort då längtan efter att komma hem och få familjen att fungera är för stor. Vi är tacksamma för varandra. Berättar ofta för varandra hur viktiga vi är. Hur viktig du är vår älskade lilla Loppa.
För åtta år sedan kom du in i vår familj med superfart. Det är fortfarande ditt uttryckssätt, allt skall gå snabbt och du vill kunna allt med en gång. Du älskar starkt och intensivt. Älskar och längtar. Ditt hjärta är stort och dina känslor kan sitta utanpå.
Vi älskar dig till solen och tillbaka, från första stund och in i oändligheten.
Tack vår älskade lilla Loppa för att du är du och för att du är vår.
din mamma
309. Var det bättre förr?