I snart ett år har hon spelat vår lilla loppa . Spelat med både tårar och skratt. Lekt med bollen och gråtit över missar. Idag sitter jag och tittar på henne ännu en tidig lördagsmorgon när jag hellre legat kvar i sängen. Är jag hemsk som säger så? Måste man älska alla grejer ens barn gör eller räcker det att men älskar barnet?

Jag har aldrig varit sportintresserad. Aldrig någonsin. Fotboll minst av allt. Så det var ju inte med någon större lycka jag anmälde barnen till träningar. Men jag har älskat vad det gjort för sonen. Från osäkerheten över flytten hit till en trygg och glad kille som är del av något större. Dotterns intresse är mer tveksamt. Hon verkar mer tycka det är roligt med lekarna med bollen men jobbigt att springa. Som sin mor kanske?

I min familj är det nog stillsammare än i de flesta. Kanske mest beroende på att min man börjar jobba fyra på morgonen och ger sig av härifrån vid halv fyra. När fredagen kommer är han oftast helt slut och sover en stund i soffan oavsett hur hög musik barnen spelar runt omkring honom  innan jag kommer hem ifrån jobbet. Sen blir det ofta som nu. Klockan är bara kring tio och jag sitter uppe ensam. Äldsta sonen har åkt till sin pappa och småttingarna har lagt sig. Maken innan dem. Själv sitter jag kvar här med en svart tvskärm och en urdrucken kopp the och lyssnar till datorns susande. Livet är så märkligt.

Jag känner inte längre igen den jag var. Är långt ifrån samma. Kan förundras över hur jag varit, känt och upplevt saker, människor och möten tidigare eftersom det inte alls längre överensstämmer med den är känner att jag är. orden flyter samman medans mina fingrar snabbt flyger över tangenterna. Jag har inte heller någon plan eller mening med det som skrivs. Bara låter orden komma. Flöda ut ur mig. Tänker. Känner. Är.

Snart fyller jag 40 år. Inte i år men snart snart. Det är helt okej. Jag har inte längre något emot att bli äldre, om jag ens någonsin haft det. Men det får mig att tänka på de som inte längre finns nära mig och hur lång tid de varit borta. Pernilla har varit borta i två år. Morfar i sex. Och C ja snart i 20 år. Det är svårt att tänka tanken på att åldras utan dem, att de liksom fått stanna i tiden och är för alltid så som de var. Medans jag själv vandrar vidare mot ålderdomen. Snart har jag fått vara mamma i 14 år. Snart har jag levt i 4 årtionden, snart har jag varit barnmorska i 10 år. Sjukt och konstigt.
Jag firar inte fredag egentligen. Inget fredagsmys, inget godis, inga chips eller krypa upp i soffan. Visst har vi tittat på en film men den skulle lämnas igen imorgon så valet var knappt ens mitt. Så jag firar inte. Men a´jag avnjuter. Njuter av det faktum att det är en ledig helg som ligger framför mig som verkar bli hyfsad full av ljus och kanske tom lite sol och värmen. Jag njuter av att sova längre imorgon och äta frukost med de mina. Jag njuter av tanken på att vara ute i min trädgård.

Och det känns faktiskt helt okej.

Augusti slog över till september och nu är det inte bara höstväder utan även höstligt på riktigt. September är för mig en av årets värsta månader med  avstampet ifrån sommar och ledighet rakt in i kaklet med stress, skolstarter, föräldramöten och alla möjliga kickoffer på jobb, skola och alla möjliga klubbar och fritidsaktiviteter. Jag hinner inte med. Orkar inte. Går in i mig själv och blir deppig rent av. Mörkret lägger sig snabbare på kvällen, löven lämnar träden och det blir kallare ute.

Veckorna rinner förbi, tiden flyger iväg men ändå räcker jag aldrig riktigt till hur mycket jag än sträcker ut mig på alla håll och kanter. Kanske det är så att vara kvinna, mamma, barnmorska, vän och fru. Man kanske aldrig riktigt skall räcka till? Jag vet inte och det har inte hjälpt att jag har funderat över det de sista 3-4 åren. Hur man nu får livet att gå ihop.

Egentligen har jag ingenting alls emot mörkret som kommer och sänker sig över allting. Jag drar mig bara längre in i min borg och tänder fler ljus. Det känns helt okej att kura in sig hemma. Tids nog vänder det mot ljuset igen. Det är faktiskt inte så långt borta.

Vi människor föds visserligen ensamma in i den här världen men i varje fas av livet söker vi oss till andra för att skapa vår flock som består av de människor som står oss nära och de som dedikerat sitt liv till oss. Det är föräldrar, barndomsvänner, studiekamrater, förälskelser , arbetskamrater, äkta hälfter, soulmates, barn , bekantskaper, älskare och alla andra. Personer som faller in och ur vår livs olika sfärer och kommer att betyda olika mycket för oss. Jag har alltid haft svårt att acceptera att detta innebär att människor försvinner då det ofta gör så förbannat ont. När människor kommer och går ur livet kan saknaden och sorgen bli mig övermäktig . För det är just det som det är. Sorg . Förlust. Saknad .

Ibland känns det så oerhört starkt denna sorg och saknad att det är en övermäktig tanke att våga släppa in människor i sitt hjärta igen.
När min morfar försvann av hög ålder och att han var färdig med livet var det så tungt att det ländes som om mitt hjärta svartnade och skrumpnade ihop.

Mitt sätt att hantera saknad är ofta att gå in i mig själv. Jag orkar inte söka andras sällskap då paniken och sorgen sköljer över mig. Jag renoverar istället. Numera tillåter jag mig själv att gå om i känslan ett tag. Men jag försöker att begränsa den. Tillåter den finnas ett tag. En halvtimme i taget.accepterar att den finns. Sedan klipper jag. Väljer att aktivera mig. Göra nått annat. Jag måste helt enkelt.

Idag saknas det någon i vår lilla familj. Och jag måste hantera det. Men just nu vill jag inte prata om det för då syns det inte lika mycket. Och som alla vet. Syns inte – finns inte.

Kanske inte helt Sannt men viktigt att försöka leva vidare på bästa möjliga sätt.

Ingenting alls.

Hjärtat slår lite hårdare. Inte tillräckligt för full panik men så pass mycket mer att det känns som om det sitter mer utanpå än inuti kroppen. Det kliar i benen, som myrkrypningar man inte får bort med massage eller genom att röra sig. Rastlösheten driver mig framåt. Jag är inte redo att sova men inte i form för mycket annat heller.

I min ångest bor inget vackert eller kreativt. Inget djupt eller konstnärligt alls, det är bara svart och jobbigt.

Där finns bara jag och tankarna.

Tankarna som vandrar fram och tillbaka och inte ger mig någon ro. Så länge paniken inte har dragit över mig, vilket den sällan gör numera,  kan jag fortfarande fungera.  Men det är inte mycket mer än så. Jag har inget tålamod, tappar ord och bokstäver, känner stickningar i händer och fingrar vilket gör mig klumpig.

Det finns det som kan se det vackra i sin livsångest. I min finns inget sådant. Den är bara rå och brutal som inte väcker någon lust att göra någonting alls, varken gott eller ont.

Ändå kan jag se klarare genom mina känslor och tankar nu än någonsin förr. Den panik som infinner sig när världen inte längre är som önskat eller förväntat är ingenting annat än existensiell överlevnadsångest. I dagens samhälle inget som vi längre har speciellt mycket nytta av.

Luften känns liksom tyngre att andas. Bröstkorgen större och vidare så som att inga djupa andetag i världen kan någonsin fylla ut den tillräckligt. Jag fryser och svettas liksom samtidigt. Rastlösheten tynger mig.  Ett inlägg jag skriver försvinner i cyberrymden och jag fullständigt bryter ihop inuti.  Jag andas djupare och djupare. Upprepar för mig själv att ångest är bara ångest och ingenting farligt.

Men fan vad jag önskar att jag var någon annan.  Någon ytligare. Utan alla dessa känslor inuti som inte alltid ryms i själ och hjärta.