i helgen kom solen tillfälligt tillbaka och med den både värmen och ljuset. Perfekt tillfälle för att vara ute i trädgården och ta hand om oavslutade saker. Vissa saker vi gör är mer livsavgörande än andra. De liksom manifesterar förändring. Många saker denna helg har markerat förändring av årstiderna och det känns så där lite bitterljuvt. Speciellt med tanke på att denna sommaren har varit underlig. Jag känner mig liksom lite snuvad på den. Med all oro för pappa, väder omslag som varit frustrerande och uteblivna planer. Fyra veckors semester med mycket vackert väder men väldigt få tillfällen att ta vara på det.

Andra saker som nu tydligt markerar att sommaren är över och hösten är över oss är det faktum att poolen skall ned. Vi har inte badat i den sedan i juli eftersom vi åkte bort tidigt i augusti och när vi väl kom hem så var det kallare och regnade så in i bänken så nu har den bara stått en månad och när det har regnat har det inte heller varit läge för att plocka ned den. Lite granna har det tömts av efterhand. Speciellt när det regnade som mest. Då var det tvunget för annars hade det blivit översvämning. Idag tömdes det mer, så mycket som kunde rinna ut av sig själv när det öppnades upp och “korken” skruvades av  nästa soliga tillfälle när orken finns så är det dax att tömma klart och få bort det sista. Lite sorgligt måste jag säga, den har helt klart varit fantastisk och jag har flera gånger om fått äta upp mitt ” ingen kommer bada i den ändå”.

Det märks så tydligt när poolen försvinner att vi går mot mörkare tider.  Som så många andra ting som markerar årstidernas skifte. Husbilen som kryper ut ur vintervilan och markerar tidigt vår och försommar. Adventsljustakar som bådar om jul, höstlöv som faller markerar slutet av sommaren.  Jag gillar egentligen årstidernas växlingar och det faktum att vi har ungefär lika mycket av allt. vinter, vår, sommar och höst.

En annan sak som markerar förändring är att maken sågade ned vårat äppleträd. Det hare kräfta och fått nått svampangrepp och gav inte ett enda äpple under denna sommaren. 🙁 Ändå har jag så svårt att göra mig av med växter eller saker som lever och frodas. Men det är en markering för det nya. Bort med det gamla och ofruktsamma ur trädgården och fram med det nya som är “vi”. I höst skall nya äppleträd planteras. Det finns inte mycket kvar av det gamla trädgårdsutformningen här nu. Men det har tagit sin tid och ännu är det långt ifrån färdigt. Så jag hoppas på fler sensommardagar för att jobba färdigt med trädgård och utsida. Det är ju trots allt ljuvliga dagar med sol och ljus även om vi går mot mörker.

Idag började termin tre på sexologiutbildningen i Malmö. Jag var där även om jag nu inte vet om jag kommer att få fortsätta att åka dit. Känns inte så roligt att sluta med tanke på att jag ändå klarat av en tredjedel av utbildningen så tycker jag inte det känns så kul att spelreglerna helt plötsligt ändras. Det känns konstigt i mitt inre. Jag som är van vid att ständigt ha en plan. Ibland inte bara en utan flera. En plan för livet, hur det skall se ut och vad jag kämpar för. Nu är jag lika planlös som orkeslös och ofta lite kreativlös.

På vägen hem med tåget blev jag sååå trött. Kan visserligen bero på tidig morgon och det faktum att airconditionen inte fungerade i just den vagn vi valde. Jag visste att kvällen inte skulle erbjuda vila utan snarare mer trötthet då det var dax för föräldramöte nr 2.  Först nu är jag hemma och nästan i vila. Efter ett par avsnitt av stargate, omplåstring av sonens nageltrång och ombyte till pyjamas skall jag hoppa i säng och ha en liten rendez vouz med wordfeud i ajfånen. Så god natt då. Må drömmen komma med en ny plan, lösning och förlösning.

nattinatt

Jag känner mig uttänjd. Så där till bristningsgränsen som man bara är när man har fått för mycket att jobba med och för lite tid för att göra jobbet på. Fast i detta fallet är det inte arbete det handlar om utan känslor. Det har varit mycket på sista tiden att förhålla sig till och uppenbarligen inte tillräckligt med tid att bearbeta det.

Sedan i juni när min pappa var med om en motorcykel olycka och fram tills nu i slutet av augusti / början på september så har jag nästan mötts av den ena påfrestande känslomässiga saken efter den andra. För tre veckor sedan fick pappa besvär med en envis radikulit. För er som inte vet vad det är så är det en nervrotsinflammation som i pappas fall sitter i höften och gör att han inte kan gå utan kryckor och i början hade sådana smärtor att han inte var min starka trygga pappa längre. Det är så otroligt känslomässigt påfrestande och hela tiden fyllt med oro.

Hur mycket orkar man? Jag känner nånstans att jag är närmare min gräns än vad jag har lust med. En psykolog sa en gång till mig att jag inte är den typen som går in i väggen, har för många strategier för det. På sätt och vis kan jag hålla med henne, jag bryter ihop och sedan biter jag ihop och går iväg. Men det finns en risk med det också. Då tänker jag att risken är att man på så vis går för långt. Att genom att ignorera sig själv och hela tiden bara gå vidare med det gnagande onda inuti tror jag innebär nånstans att risken för en fullständig kollaps är större. Dvs man går inte in i väggen utan den dagen det verkligen är nog så går jag i graven istället. Absurd tanke kanske. jag vet inte. Jag vill bara få det att sluta .
men jag vet inte hur