Återigen lördag och jag sitter vid en kall fotbollsplan med dottern. Det blåser och vinden är kall. Loppan springer lite halvhjärtat men verkar uppgiven. Ont i huvudet mamma, ont i magen, yr och håll. Allt på en gång. Eller så fryser hon bara och tycker att det är jobbigt. Ibland är det svårt att avgöra vilket.
Tyvärr tror jag att hon har ärvt en skopa lathet av sin mor. För jag har aldrig varit bra på sådant där och gärna velat slippa det jag har kunnat. Fotboll är verkligen inte min grej. Inte att frysa vid en fotbollsplan heller. Så jag fattar grejen.

Idag begravdes makens farmor. Lilla Viola. Alltid spröd som en fågelunge, korrekt och försiktig. Lite på avstånd, så där försiktigt men oftast med ett leende.

Så här vill jag minnas dig

Mitt största barn har förvandlats. Jag förstår inte hur det har gått till. Men någonstans på vägen från den lilla bebis som låg i min famn för snart 14 år sedan har växt upp och håller på att förvandlas till en man. På kvällarna har vi vår stund. Det har varit så ett tag nu. Utom ett par veckor förra sommaren när du stängde in dig och inte ville komma upp. Då var jag rädd att det var början till slutet på det mysiga som finns mellan oss.

För även om du inte alltid säger så mycket utan vi sitter tillsammans till stor del i tysthet, du framför din padda och jag bakom datan. på varsin sida om bordet och tvn fylls av  sci fi serier, så kommer det kloka ord från dig när du väl tar sats. Vi pratar smått om livet, om varför saker händer, om hur skolan har varit. Jag vill inte vara utan dessa stunder.

På sista tiden har din morfar varit sjuk. Inte allvarligt men otroligt smärtsamt. Radikulit som sitter i höften och benet och ger honom svåra smärtor dygnet runt. Han får stark morfin för att klara av dagarna och hasar sig fram på kryckor. När du självmant säger att du vill åka till morfar för att hjälpa honom och vara hans sällskap blir jag så otroligt glad. igår började du skolan. Åttonde klass. Men när skolan var färdig så väljer du istället för att åka hem till alla dina egna bekvämligheter så åker du till morfar för att vara med honom.

Mitt hjärta svämmar över.

Du är så otroligt fin.

Jag som själv hade en oerhört nära och kärleksfull relation till min morfar är glad att se även din relation så här stark. Du växer upp till en man och jag vill tro att denna man är fylld med empati för andra. Fylld av vilja att hjälpa och stötta och må ditt stora fina hjärta alltid få fortsätta vara det.

Jag älskar dig till solen och tillbaka ned till gräset.

När mina barn inte mår bra mår inte heller jag bra. Vi är så nära och tätt knutna till varandra och deras oro är min. Deras smärta kan jag fysiskt känna och  vid sjukdom blir jag rädd för deras välbefinnande. Idag fick jag ett meddelande att sonen inte mådde bra och var på väg hem. Just nu har han inte någon mobiltelefon och jag kunde inte nå honom. Innan jag jobbat färdigt sista patientmötet och kommit hem så att jag kunde se att allt var okej så mådde jag fysiskt dåligt.  Ångestfyllt.

Tack o lov att man kan vara hemma med de sjuka barnen. Även när de inte är så små längre.

Jag är rädd säger du och klamrar dig fast vid min arm.

Dina stora vackra bruna ögon tåras och jag ser hur du darrar om läpparna och ansiktet skrynklar ihop sig.

“Varför är du rädd” frågar jag min mellanson och stryker över nacken och hårfästet som jag vet att han tycker är lugnande och tryggt.

Han tittar upp på mig och ögonfransarna är fulla av tårar.

” Jag är rädd för att du skall dö och att jag inte skall komma ihåg dig” rösten bär knappt så känslosamt är det.

Mitt hjärta sitter utanpå och hans taniga kropp skakar av inlevelse, rädsla och kärlek. Stunden är stor och jag väljer att vara närvarande i varje ögonblick. Stryker kärleksfullt med handen över ryggen så som han älskar för att ingjuta trygghet. Älskade son.

“Du kommer inte glömma mig! Jag kommer att fylla dig med så mycket kärlek så det räcker för en hel livstid.”