nu kom det, i alla fall lite av det. Det där regnet som faktiskt så här års var rätt efterlängtat. Efter att ha varit iväg på resande fot hela dagen tillsammans med familjen så var det fantastiskt skönt att komma hem och kliva ur bilen för att upptäcka att luften var lite kallare och fuktigare. Uppe på övervåningen som annars brukar kännas som en bastu var det plötsligt lite svalare och det gick att andas igen.

Det är fascinerande detta gamla hus ( inte så gammalt egentligen, jag är ett år äldre än huset) hur temperaturerna och inomhusmiljöerna förändras med årstiderna. iskalla rum på kallaste vintern och bastuvärme på sommaren. Jag älskar växlingarna och att ständigt ha något att se fram emot.

Kanske går det i natt att sova utan att ha fläkten igår?

varje år ser jag fram emot den, längtar, föreställer mig hur det skall vara. Drömmer mig bort om lata dagar, besök på stranden och långa varma kvällar med vin, skratt och god mat. Jag längtar med hela min själ efter den.  Semestern. Först är den så långt borta. Sedan så kommer den och det är en pirrig lycka. Så mycket ledighet som ligger framför mig som ett löfte. De första dagarna är jag alltid så där ruggigt effektiv. Påbörjar stora projekt och sliter hårt. Tycker nästan att jag inte får tillräckligt gjort.
Sedan händer det något. Det går segare. Ingenting fungerar riktigt som det gjort innan. Det går flera dagar utan att något vettigt blir gjort precis som om jag inte orkar att ta  mig för någonting alls. I den fasen är jag nu och det är superfrustrerande. Jag vill få saker gjorda men liksom fastnar i mitten. Inget blir färdigt och allt blir rörigt. Men jag vet att det bästa är att bara slappna av och låta det bero ett tag. Det är ju så här som jag fungerar. Det är okej att ha lata semesterdagar. Det måste få vara okej.