När jag var liten så var jag otroligt rädd för åska. Så fort det började att mullra så staten paniken igång inombords och det krävdes mycket för att jag skulle känna mig trygg. De gånger det åskande på kvällstid låg jag skakande under täcket och räknade sekunderna mellan blixtarna och mullret för att vara säker på att det höll sig på betryggande avstånd.

Idag är jag inte längre så rädd men känner stor respekt och obehag inför åskan. Så när det började mullra tidigt på eftermiddagen idag var det inte helt behagligt.  Snart där efter började regnet ösa ned och fortsatte så av och till fram tills att det var dax att cykla hem. Elcyklen vägrade fungera så det blev en mycket frustrerande cykeltur hem i regnet.

Så mycket för gårdagens fantastiska sol och värme. Hoppas att dunder och brak tar en tripp vidare för nu måste det åter vara dax för sommarväder och solsken

Det börjar skymma. Jag tar med mig store sonen ut för jag vill visa honom något i husvagnen som vi just har byggt klart. Det är otroligt rofyllt ute. Vi tittar oss omkring när vi i sakta mak tar oss in igen. Det är så otroligt vackert här. Ängen utanför huset ligger där helt orörd. Med sina överblommade hundkex och fläderblommor, knoppande nyponrosor och höga grässtrån. En fjäril fladdrar till.

Allt är så stilla.

Jag går en runda i huset för att släcka och stänga ned. Går ut på baksidans balkong/loftgång och står stilla en stund. Fågelsången tar över och det hörs knappt några andra ljud alls. Här vill jag leva. Träden har aldrig varit grönare, buskarna frodigare, blommorna ljuvligare.

Huset ligger så perfekt med all orörd park runt omkring och samtidigt nära till grannar och socialt samspel på andra sidan.

De här sista veckorna fram tills semester går fortare än vad jag trodde. Tack o lov kanske? Eller nja, även om jag inte har semester ännu så hoppas jag ju att dessa sommarveckorna skall gå sakta. Att dagarna skall vara fyllda av lek, bus och kreativt arbete och kvällarna skall vara ljumma och långa.

Nästa vecka kommer jag troligtvis ha helt fullt upp med tanke på att det ofta blir så veckorna innan eller efter semester att det blir extra mycket bokningar för att täcka upp för semesterfrånvaron.

Påväg upp i trappan stannar jag till. Stannar framför fotografierna på barnen, mig själv, maken, familjen och det på min morfar och mig själv som bebis. Jag ser hur han håller mig ömt i sina armar och gör en vyssjande grimasch. Smärtan flashar genom kroppen . Saknaden är så påtaglig fast det gått flera år kan jag inte förstå att jag aldrig mer får träffa sig i din fysiska gestalt som min morfar. Att jag aldrig mer ska få hålla din hand. De var alltid så mjuka. Aldrig mer få höra din röst. Även om inget var osagt så saknar jag sig så att det finns ett hål inom mig. Fortfarande lika starkt.