När något du älskat med hela din kropp och själ förvandlas till något giftigt. Något som istället bryter ned dig och gör dig svag. Som en dålig relation fast ändå inte. Det jag har älskat har ingenting med förhållanden att göra. Ändock gör det mig knäsvag. När något du älskat och vårdat ömt plötsligt har gått sönder och transformerats till något annat. Något som inte är du.

När något du älskat istället för att ge dig glädje och stolthet gör dig sjuk.

Och jag står här och undrar vad det var som hände.

Länge har signalerna funnits. Att det åter är läge att tar hand om den andliga sidan. Börja att meditera igen. Lyssna på kropp och själ vad den behöver. Jag samlar de omkring mig som jag behöver.

Tarotkorten hittade fram igen från sin låda. De har säkert legat där i en 18-19 år om inte mer. Änglakorten används mer. Mina stenar och kristaller har hittar fram igen.

Det enda jag inte kan bli klok på är vart min bok “många liv, många mästare har tagit vägen”, den och uppföljaren “kärlek liv efter liv” är helt spårlöst försvunna. Nu får jag lägga ut en hint till universum så att de kommer hem igen.

Imorgon fyller du 17 år. Nästan fullt vuxen men klok som en hel människa. Idag vaknade vi upp till ett snöfyllt landskap och jag kunde inte låta bli att föra tankarna 17 år tillbaka i tiden till då när du skulle födas. Påsken kom tidigt det året så strax innan månadsskiftet mars – april så hade den redan passerat. Inte som nu när påsken i år är sen och kommer först i mitten av april. Det var varmt. Helgen innan du föddes var det tivoli på den stora grusplanen som fanns på Sannarp där det idag ligger en bensinmack. Jag gick dit med din storebror i barnvagn, han fick en dinoballong och åkte någon karusell. Jag minns att det gick att ha tunna kläder utan jacka. Den 31/1 föddes du. På beräknad dag. Den 1/4 gick vi hem från BB med dig, din pappa och jag.

Dagen efter var jag ute i trädgården och det var varmt vårväder.

Idag är trädgården full av snö.

17 år med dig älskade unge. Jag hoppas på många fler. Typ hundra.

Du är en vänlig och mild 17 åring. Du sköter dig bra i skolan, har koll på dina tider, läxor och uppgifter. Kommer hem efter skolan och pluggar ibland om det behövs men mest “leker” med dator/padda och telefon. Du hjälper gärna till när det behövs. Lagar mat till familjen ibland. Tömmer diskmaskinen. Hjälper till och bär in mat. Ja en hjälpsam och fin ung man.

Jag vill sä gärna att du inte skall bli vuxen riktigt ännu. Att du skall fortsätta vara min fina unge som kommer och kryper upp nära. Vill bli kliad på ryggen eller kelad i nacken. Jag älskar när vi tittar på film tillsammans. När jag ser din tacksamhet över att man gör något litet extra för dig. Kärleksfullheten som är du. Det finns inget mer att önska sig som mamma.

Du går första året på gymnasiet. Följer i storebrors fotspår och läser speelutveckling. Gillar matte och programmering. Allt jag inte kan. Vill jobba med IT. Kör moppe till skolan. Umgås med vänner men mest digitalt. Jag är så glad och stolt. Men mer över ditt fina sätt än över dina betyg och studiemotivation.

Finaste finaste Adde. Vad jag är glad att du kom till just oss och gjorde mig hel. Vårt klisterbarn som gjorde oss till en hele familj. Ett liv utan dig är otänkbart.

I morgon firar vi dig med lasagne och äppelpaj. Precis som du vill.

Älskar dig till solen och tillbaka ned till gräset. Oändligt och förevigt.

Din mamma

2022 blev inte alls som jag trodde. Allt har förändrats i grunden och jag ha gått tillbaka till att bara jobba sombarnmorska. Alla tecken visar på att det är vad jag skall göra just nu. Jag möter gamla patienter som berättar för mig hur bra jag är på mitt jobb. Universum försöker tala till mig.

Jag har nu sökt flertalet chefstjänster. Ibland kommer jag inte ens till intervju, kanske inte så konstigt när det inte varit min specialitet eller mitt område. Eller så har jag kommit till intervju och är den eviga tvåan. Det stod mellan dig och den, och tyvärr valde vi den.

Allt har förändrats i grunden och jag lär mig att acceptera, vila och vänta. Tålamod. Ja det är vad jag får träna på nu. Vad som händer sedan i livet. Ja det får vi se. Ingen vet vad morgondagen för med sig och jag vill bara leva. Leva och vara glad.

men det är inte alltid lätt.

Allt börjar om.

Allt allt jag byggt upp som raserats får jag börja om att bygga upp igen, hårt, jag trodde aldrig att det skulle bli så här men det är bara att acceptera att livet är fullt med utmaningar och detta är en av dem.

Jag börjar med att bygga mig stark. Efter det kan jag börja att bygga på livet.

tills dess får jag tänk att allt är en lärdom. Allt har en mening. Jag kommer lära mig saker på detta med.

Kanske för att bli en bättre människa, bättre kollega, bättre ledare?

Eller att jag inte skall vara en ledare?

Tills dess tränar jag mig i tålamod och acceptans.

Som försvann i en sjukdimma. Så kom det ett krig. Februari var inte direkt någon vanlig månad eller ens ett vanligt år. Mycket tid går åt till återhämtning, kanske inte så konstigt efter att ha tappat massa vikt och muskelmassa. Jag trodde inte att man kunde bli så sjuk av en rejäl kräksjuka/infektion. Men min ork den är helt galet borta.

Nu bygger jag den sakta dag för dag.

Samtidigt händer det saker i Europa. Krig. Ryssland går in i Ukraina. 2022. Det är skrämmande. Vad händer i världen och varför. Det är svårt att förstå.

Allt påverkar oss oavsett oom vi bor i Ukraina, Europa eller Sverige. Önskan om att bara kunna leva i fred är stark.

Jag förstår mig inte riktigt på livet just nu. Varför vi inte kan leva och låta leva. Kanske gör mig begränsade ork det värre.

och låta livet ta över.

Så får det bli. Jag orkar inget annat. Inte slåss mot väderkvarnar. Inte slå mig fram. Inte bråka. Vill bara vara. Hitta en glädje iden i livet.

Pratade med min väninna från förr och vi drog kort (tarot) tillsammans. Ett kort stod ut för nu med en mening som fick oss båda två att rysa. Vi bestämde att detta skall bli vårt motto för 2022

” Din rädsla har ingenting med verkligheten att göra”

Det var 2012 som du gick bort. Stilla. Utan att ha berättat någonting om din sjukdom. Det är klart att det fanns de som visste. De som du levde nära. mannen du bodde ihop med. Dina föräldrar. Men ingen av dem som jag känner eller kan prata med.

Jag vet egentligen ingenting om hur du mådde. Hur du hanterade smärtan och vetskapen om att cancern skulle vinna. och jag fattar att det var ditt beslut. Att du hade dina anledningar.

Men jag har svårt att hantera det om jag skall vara ärlig.

Jag undrar vad vi hade pratat om idag. Nio år senare. 46 år gamla. Hade du haft några barn? Jag är inte säker på det, det fanns inte riktigt plats i ditt liv. Hade du jobbat kvar på bageriet? Hade du jobbat som sjuksköterska /distriktssköterska? Det fanns så mycket i ditt liv som jag uppenbarligen inte visste. Så som det är i allas liv såklart men det blev så uppenbart när du försvann. Så tyst in i natten.

Varje gång jag tänker på det och på dig så får jag ont i magen.

Varför lät du mig inte komma in, lite, in för att prata lite på vägen in i natten. Jag hade funnits där varje sekund. Jag är bra på det som gör ont. Det finns så mycket som mitt hjärta skulle vilja säga. Varför lät du mig inte komma in? Varför gav du mig inte chansen att säga allt vad mitt hjärta bär på. Varför ville du inte berätta om det som dolde sig inom dig.

Jag undrar då vad vi hade pratat om idag.

2021

tänk att jag fick vara med ett år till. Det är absolut en tacksamhet att få vara med ett år till. Det finns dem nära mig som inte gör det längre och jag är fullst medveten om att det snabbare än man tror kan vända och personer som står dig nära kanske inte gör det.

Året började med medicin uttrappning. Fy sjutton, jag trodde inte att medicinen hade så stor betydelse i mitt liv. Sov inte, hade svåra smärtor och orkade knappt hålla ihop. Började om igen med medicinen. Dock blev det tvunget attt göra något åt det

ny uttrappning strax innan sommaren. Då för att få byta till en annan sort. Fruktansvärt. Började med Cymbaltan och fick direkt illamående som hålll i sig dygnet runt. efter tre veckor gav jag upp och trappade ut för att prova något annat. Gabapentin från semestertid och upptrappning på den.

Midsommar i husbil med vänner i Landskrona. Makens födelsedag i husbilen i Kivik. Polenresa med dottern i November. Auschwitz. Jul med vänner.

En son som slutade nian och började gymnasiet, en son som började andra året på högskolan och fortfarande jobbar extra som avlösare och ledsagare. En dotter som börjar nian. Mitt hjärtas fröjd och glädje. Jag kan fortfarande inte förstå vad jag gjort för bra för att få dela livet med dessa ungar.

Ett pooltak på poolen. En halv pergola i trädgården. Backen nedåt uppröjd och halvt iordningställd. Staket, poolbar, glastaket. Lusthuset rivet och en firepit is in the making. Det hände mycket med trädgården i år.

På jobbet, ja inget lyckosamt år. Två intervjuer för två olika tjänster och tvåa på bollen på båda. På sätt och vis glädje för att komma så långt. Det är inte illa pinkat. på sätt och vis suck för att inte komma längre än så.

Känslomässigt. Upp och ned. Ett år med mycket tårar och mycket bita ihop. Inte så mycket skratt som önskat. Corona, restriktioner och uttrappning av medicin har satt P för en del. Hoppas nästa år skall bli annorlunda. Mer skratt vore något önskvärt.

Jag väntar ivrigt på vad livet skall föra med sig 2022

När nu 2021 har börjat närma sig sitt slut känns det inte mer än rätt att summera, slänga ut och börja på nytt. Låta det nya året föra med sig den transformation som behövs och önskas.

Jag vill inte längre leva i denna bubbla av smärta, trötthet och livssolust som tar allt för stor plats i mitt sinne just nu. Jag vill hitta tillbaka till den livsglädje och lust som jag vet finns där. Att känna glädje över saker som jag är med om. Glädjas åt det fina som jag faktiskt har. Och det är mycket som jag HAR.

Det hjälper inte att önska bort smärtan, den får jag snällt leva vidare med. Men det finns saker som jag kan göra för att påverka. Lära. mig leva bättre med den. Ta hand om mig bättre.

Projekt självsnäll.

Det skall bli mitt fokus för 2022.