Jag cyklar numera till jobbet. Varje dag. Sedan jag fick elcyklen som jag fått låna av kommunen cyklar jag 100% mer än tidigare. Det känns roligare att cykla också. Idag var inget undantag. Jag minns jag funderade en stund när jag lämnat barnen och satte mig på cykeln för att trampa iväg att det ändå var lustigt eftersom väder appen visat på regn och så var det ändå rätt okej väder.

Men jag hinner inte mer än kliva av cykeln och dra av batteriet fören regnet kommer. Sakta först. mer och mer. för att sedan bryta ut i ösregn när jag väl kommit in till jobbet och tittar ut genom fönstret.

Imorgon skall det bli moln och regn. Undrar om det är dax att dra fram regnkläderna?

och juli klev in och tog plats. Tog över. Från tidig försommar till mid sommar. Det ömma löftet om sol och vackra dagar som är juni glad över till mittsommar och julidagar. Helt plötsligt är sommaren inte längre ett löfte utan på allvar. Nu eller aldrig. Njut nu eller så är det över hux flux innan du vet ordet av.

Min elaka sommarförkylning verkar vara på avtågande tack och lov och trots väder”appen”s löfte om regn fram till helgen så var kvällen vackert solig. Medan lillasyster var hos en kompis och maken på skytteträning så passade jag och Adrian på och arbeta lite stillsamt ute på framsidan. Han plockade undan pinnar och jag grävde upp rötter. Det var nog inte mer än en halvtimmes jobb men jag tycker om de där sällsynta stunderna när man får vara själv med något av barnen. Nu laddar jag för 8 arbetsdagar till innan det är dax för semester.

otroligt efterlängtat.

Men nu kan det få gå lite långsammare. Juli behöver inte försvinna i ett töcken utan får gärna vara länge och väl.

funderar du någonsin över om. Alltså om inte om vore. Om jag gjort det  på det här viset istället så kanske livet hade sett annorlunda ut? jag tänker ofta så. Kommer aldrig att vara en av dem som sitter på ålderns höst och säger att “jag ångrar ingenting ” för det gör jag redan. Jag ångar massor.  det finna många beslut i mitt liv som jag funderar över och som kanske hade påverkat mig i en helt annan riktning. Samtidigt är det ju så att de val jag har gjort har fört mig i den riktningen jag är nu och hade jag inte gjort de val som jag gjort så hade jag inte heller varit jag.

Allt på gott och ont.  Men vissa dagar, gråare dagar, när livet är mer vemodigt än annars. De dagar när jag faller hårdare än annars, de dagar när livet inte riktigt känns så värdefullt som det borde göra. Det är de dagar som OM får allt för står plats i mitt sinne.

och jag motar för fullt

vissa dagar saknas det mer än annars. Speciellt när man av en händelse ramlar in på sådant som betytt något. Som fortfarande känns i hjärtat liksom. Jag är sämst i världen på besvikelse och förlåt. Sårar man mig av någon anledning har jag så otroligt svårt att komma förbi det även om jag inget annat önskar. Det sitter som en djup tagg i mig som fortsätter stickas om och om igen och jag vet inte hur jag skall få bort den.

Troligtvis är det mycket gamla händelser som spökar och gör att det inte bara går att sopa saker under mattan eller ens ut genom dörren och gå vidare ens när jag vill göra det. Det är som om jag blir ett litet sårat barn igen som gömmer mig i garderoben och inte kan lita till ett förlåt utan är säker på att personen skall såra mig om och om igen vilket har hänt mig förr. Jag har försökt glömma och förlåta vilket lett till mer sårade känslor, personangrepp och polisanmälan. Efter det krävs det mycket för att överbevisa mig att man inte vill mig illa om och om igen. Kanske fånigt.

Jag vet.

Men det är förbannat svårt att programmera om sig.  När man blivit sviken förr krävs det en hel del.

Ändå finns det människor som sårat utan att de kanske ens har förstått att de gjort just det. Som säkert inte förstår varför jag dragit mig undan förskrämt i garderoben. Till dessa önskar jag att jag kunde förklara men jag kan inte. Det finns ingen logik i rädsla eller minnen av svek som sitter som knivar i själ och hjärta. Förlåt för att jag inte kan förklara. För att jag drar mig tillbaka och tystnar. Jag vet inget annat. Kan inget annat. När det gör ont och påminner om det som var gör det för ont. Paniken slår sönder bröstkorgen inifrån.

Jag önskar att det vore lättare att lära känna folk som vuxen. Komma nära på det sättet man gjorde som barn eller på djupet som man gjorde i tonåren. Gemenskapen när man hade små barn eller studerade.  Jag saknar den där bästavännerkänslan. Den kommer inte nu längre och inte lika djupt. Men jag är den jag är och även om jag skulle önska kommer jag alltid vara den jag är.

få saker är för mig så frustrerande som att vara sjuk. Som nu. En riktigt rejäl duktig satans sommarförkylning har attackerat mig och tvingat mig i reträtt. Det började i torsdags och bröt ut ordentligt i fredags för att sedan däcka mig på fredagskvällen med en öm hals, såriga lungor och feber. det jag först trodde var allergi visade sig vara en elak förkylning och nu sitter jag här på en söndag och kan inte göra speciellt mycket. Så otroligt frustrerande. Jag gillar inte alls den begränsningen sjukdomen innebär. För att bara sitta ned och ta det lugnt fungerar väl en stund men när jag sedan tittar mig omkring och ser allt stök runt om kring mig så kryper det i kroppen. Jag liksom bara måste. Som Alfons Åberg liksom.

Jag ska bara.

Så börjar jag lite försiktigt, tänker att det gör väl ingenting om jag bara plockar undan denna högen, dammsuger köket, målar en sida på hyllan. Det är ju inte så ansträngande. Eller? jag ska bara…

sedan så står jag där med rollern i handen och svettas som en gris. Känner mig skakig av all extra bricanyl och svär sakta för mig själv. Hur jobbigt kan det vara egentligen? varför kan jag inte bara göra detta lilla utan att kroppen skall protestera.

Och ja – jag vet att det talar emot allt jag står för på jobbet, alla sunda förnuft om hur man skall göra för att bli frisk och när man skall lyssna på sin kropp för att den inte tillslut skall slå dig i huvudet med en klubba för att få dig att fatta.

Men jag avskyr känslan av begränsning som sjukdomen medför. Känslan av att inte kunna och orka det jag vill. Frustrationen gör mig deppig.

inget vidare lördagsväder idag. Men å andra sidan för att vara en lördag i slutet på juni är det kanske inte heller så ovanligt väder. Himlen är mer grå än blå, det ösregnar av och till och blåser kallt ute. Poolpumpen som kom igår jobbar för fullt men det är för kallt för att bada i poolen. I lägen så som idag håller jag helt plötsligt med maken om att vi borde gräva för en pool som kan ha någon form av uppvärmningsannordning så att man kan bada i även dessa lägen.

Det är alltså inte sommarvärmen jag svettas av utan den förbenade sommarförkylningen. Jag får alltid nån form av feberfrossa när jag blir sjuk och idag är inget undantag. Denna helgen var egentligen en helt ledig helg förutom mellansonens fotbollscup så som i morgon men annars kunde det blivit något spontant utflyktsupptåg som nu sjukan satte P för. Istället får jag drömma mig bort. Maken är iväg på skjutning med hemvärnet. Kan lika väl unna honom det nu när vi ändå inte kan göra något speciellt. Så jag sitter och funderar på utbyggnaden som vi planerar. Inte av huset utan av loftgången på baksidan till ett stort härligt soldäck. Jag tror att det kommer att bli fantastiskt. Det känns bra att drömma vidare om.