Jag går runt med ångest och oro i kroppen. Vad som utlöst det är svårt att säga men massa olika små och stora faktorer har underhållit känslan ett tag nu. Igår fick pappa komma hem i från sjukhuset. Fyra brutna revben, hjärnskakning och ett blåslaget ansikte. Vad ont det gör att se. Samtidigt skönt att se hur väl han återhämtar sig och att han inte verkar ha ont.

Själv har jag ont. I själen, en oro i kroppen som inte kan stillas. en krypande känsla inuti som gnager mig. Jag brukar längta efter midsommar. I år bryr jag mig inte, huset är helt ostädat, ingen mat är inhandlad och ingenting är bakat. Det är inte likt mig. Men mentalt orkar jag inte. Vi skall inte fira tillsammans med någon ändå. Mamma och pappa kommer för bi och fikar/äter med oss och efter det kan jag tänka mig att vi hyr en film och beger oss ned i bion. Bästa tillflyktsorten. Alla andra sover nu men jag kan inte. Gick igång på extrajobbet för att lösa ett problem och sedan så har hjärnan snurrat, tankarna rusar kring där inne fortare och fortare och fortare. Bara och låta det bero. För det går ju över det här vemodet. Förr eller senare. förslagsvis snart. men det är ju bara min tanke.

169. Vad brukar du göra på midsommar?

Jag har nog alltid varit det. mer nära min pappa än min mamma. Lik dem båda fast på olika vis. Dramatisk och högljudd som mor min och kreativ och envis som far. Det blir jobbigt att tänka tanken att de inte skall leva för evigt. För ett par år sedan fick min pappa diagnosen myelom. Värdena har dock inte förändrats sedan dess och nu kan man vara ganska så säker på att det faktiskt inte kommer att göra honom sjuk, i alla fall inte på många år. Det var panik och ångestladdat och det tog år att bli trygg igen. Idag så raserades en liten del av den tryggheten.

ett punkterat däck välte motorcykeln och ledde till att pappa landade med huvudet före i backen.  Hjärnskakning, 4 brutna revben, blåslaget ansikte och tillfälligt tappat korttidsminne. I natt är han inlagd på sjukhuset och har ont. Minst 4 veckors konvalescens. Och jag kan inte tänka en enda klar tanke. Jag blir åter så liten. SÅ försvarslös. Ändå kan jag inte gråta. Min stora starka pappa. Som börjar bli gammal. 63 år i år men fortfarande med ett liv som är aktivt och bra. Som går i pension i höst för att njuta mer av livet.

själv vill jag bara bli liten igen och somna på hans arm efter ännu en saga.

jahopp, så är det den där kvällen. Jag sitter uppkrupen i soffan och känner mig oförberett förberedd. Efter tio lediga dagar känns det alltid konstigt att börja jobba igen. Lite så där ångestladdat. Det är en svår kombo att både längta efter sitt jobb för att det är något som man tycker om och är bra på och samtidigt längta efter att få vara hemmafru. Missförstå mig rätt nu, jag vill inte falla i någon hemmafrufälla eller vara ojämnställd, jag bryr mig inte blanka *piiip* om vad andra väljer eller tänker om det men det är de facto så att jag jobbat mer än min make se senaste 8 åren. Jag började jobba som 17 åring, därefter tog jag i princip varje jobb jag kunde få. Jobbade deltid och extra. Tog alla chanser till extrajobb. Tjänade ok men inte bra med tanke på hur mycket jag arbetade. Sen kom smällen. Ensamstående med ett litet barn, arbetade och studerade, en riktig kärlekskrasch ( ni vet en sådan atombomb som briserade och förstörde allt i sin omgivning) och massvis med gallsten. Det tog ett par år att reparera sig och jag behövde vara sjukskriven och slicka såren. Två år jobbade jag mindre och plockade ut föräldrapenning. Det var ca 8-9 år av intensivt arbete som följdes av ca 2 år av vila och barn. Nu har jag jobbat lika länge igen. Över sex år på barnmorskemottagning och nästan sju år med jour var tredje vecka. Plugg, kvarts eller halvfart på det. Nu känner jag att jag behöver ta ett steg tillbaka.

min man har jobbat mindre de sista åren, pluggat, slutat tidigare, fått hämta barnen. Nu är det min tur.  Jag behöver kanske tom dem mer än vad de behöver mig nu de sista åren innan de skall frigöra sig.  Kanske det är därför jag känner av det extra mycket när det är dax att börja jobba efter en långledighet.