Efter en heldag i trädgården, det går inte att vara inne och pula i det vackra vädret som dagen har erbjudit, sitter jag hopkurad i soffan med en värkande kropp och funderar över dagen. Idag har jag tagit upp en fjärdedel av stensättningen med mina bara händer och flyttat bort stenen till andra ändan av trädgården som skall återburnas kring lusthuset och i växthuset. När jag gick ute i trädgården som är min fristads oas under sommartiden och funderade över vad som jag skulle vilja göra när detta är klart. Stensättning, växthus, pool, trädäck, flytta bärbuskar, bygga ut loftgången yada yada yada. Sen började jag fundera över varför jag gör detta. Vad tänker jag mig med det. kommer jag verkligen någonsin ligga där i en solstol på mitt utökade soldäck en våning upp eller guppande i poolen. Jag vill ju tro det. Tro att allt jag gör en dag skall kunna slappna av på ett annat sätt. Inte sätta igång med att storröja i trädgården eller gräva upp baksidan bara för att göra något utan kunna underhålla det som behövs och sedan njuta av det som är. Jag hoppas att jag en dag skall bli en sådan där som lite elegant slänger på sid en morgonrock i nått skirt och vackert tyg. tar en stor kopp the och ett magasin ( för tidning  kan aldrig vara lika elegant) och sedan går ned och sätter mig vid poolkanten för att bara vara en stund.  Ibland tror jag att jag aldrig kommer att bli henne. Att jag bara är nöjd när jag driver mig själv framåt.

men jag hoppas och tror att njutbarheten kommer att drabba även mig framåt.

när vi för två år sedan packade ihop våra väskor och allt annat i hemmet för att lämna det rååsa lilla radhuset till förmån för lyckorna så kände jag i hjärtat att jag lämnade lite av det vackra bakom mig. Visst har vi en fantastisk utsikt från våran trädgård och parkområdet bredvid men det är ändå inne i ett samhälle kände jag och i jämförelse med att ha bott bara ett snäpp från Nissan och den vackra promenadstigen där bredvid så kände jag att det saknades nått. Joggingturen på stigen runt om hela bostadsområdet låg så vackert utmed ån och jag trodde inte det skulle gå att matcha. Bara häromdagen så tog min bror och barnen med oss på ett litet äventyr till denna lilla oas som visas här ovan. Bara ett stenkast bort ligger en gammal kvarnliknande byggnad där det finns laxtrappor och en liten damm. Stilla och vackert på ena sidan och rasande vattenmassor på den andra. Man fick gå genom skogen och klättra en liten bit för att komma ned men med denna utsikten är det ju helt klart värt det.  Det finn så mycket vackert här i närheten. Förstår inte att jag inte visste det, att något så rofyllt fanns så nära. Jag kan tänka mig att ta mig hit för att sitta en stund och meditera.

jag satte en pionbuske förra sommaren. Köpte den på erbjudande på granngården och planterade den i den ena rundeln som vart den enda som skulle få vara kvar.  Direkt i samband med hemresa och plantering lyckades jag knäcka en av stjälkarna och det tog tid innan den taniga plantan tog sig. I år har den växt till sig. Den är inte speciellt stor ännu men nu kom den första blomman. Igår var jag ute och fotograferade den för att den var vacker. Idag har regnovädret piskat bort över hälften av blombladen.  Snacka om tajming.