Det slår mig plötsligt. Om igen. Det har slagit mig förut en del på sista tiden och det är lika jobbigt varje gång. Hur fort det har gått. Här sitter jag. Snart 40 år gammal ( vilket f.ö. är helt okej med mig, jag har inte ont av att jag blir äldre) och barnen är så stora. Det känns som om jag har missat någonting. Jag älskade tiden när de var små och det händer att jag saknar den tiden. Rätt ofta faktiskt.

Min man är glad över att de är stora nu. Han gillar det faktum att man kan prata med dem och att de är lättare att ha med att göra. De förstår varför och hur. Han har nog aldrig varit typen som gillat barn specifikt. Han älskar sina egna men tycker helt enkelt inte det är roligt att vara med små barn. Jag tänker inte försvara honom eller bortförklara. Han är den han är pga de val och den historia som har format honom, jag är den jag är pga mina erfarenheter. Den stora skillnaden mellan oss är att jag verkligen älskat småbarnsåren och sörjer att de är över. Känslan är så stor och så kluven. Samtidigt är jag så tacksam över att få vara här. med dem. Få vara närvarande när de växer upp, glad över varje dag. Å andra sidan så sörjer jag att den perioden i livet är över. För jag är inte redo att lämna den.

Jag kan inte förstå att tiden ändå har gått så fort. Att jag har en son i tonåren och två små på väg dit. Att jag närmar mig 40 och att morfar varit borta i över fem år. Hur gick det till? Hur mycket jag än försöker att fokusera och leva i nuet för att njuta av just det. Nuet. Så fylls mitt hjärta av längtan blandat med förundran.

105. Visa en bild på det påskigaste du äger

jag har faktiskt en del påsksaker. Och en del på bild. Men jag kommer inte riktigt överens med macbooken och dess fotoprogram så det kommer nog att dröja ett tag innan det åter blir bildkavalkad i bloggen. 🙁

idag åkte vi hela familjen ( extended family) tillsammans över bron till Köpenhamn och den blå planeten. Vi åkte tillsammans med mina föräldrar och syskon som en heldag tillsammans. Den blå planeten är ett stort akvarium som ligger väldigt nära brofästet som ingen av oss varit på tidigare. En helt fantastiskt värld av fisk, stjöstjärnor, sälar, hajar och massa annat vackert som annars lever i hav och sjö. Ungarna var hela uppslukade av de vackert färgade fiskarna och höll sig nära morbror Jonas som är marinbiolog och berättade för dem om undervattensvärlden framför dem.

Helt klart värt ett besök.

Vi var hemma senare på kvällen. Klockan var närmare halv sex och Mikael var trött, det tar på krafterna att alltid börja jobba fyra på morgonen, så han fick gå och lägga sig och sova en stund medan jag som vanligt lallar runt här hemma och försöker fixa än här och än där. Lördagar är behagliga på det viset. Det finns fortfarande ledig tid kvar så det känns inte lika stressigt att hinna med och hinna färdigt. Men i typisk jenny stil så satte jag igång med att röja ur och städa kökslådor. För det är väl sådant man gör en lördagskväll???

Äntligen slutade det att regna. Stor del av veckan har regnet öst ned och jag har inte kunnat göra det som jag föresatt mig att jag skall göra. Nämligen gräva klart. I kväll var det dock dax. Kanske inte favoritsysselsättningen för någon annan en fredagskväll men jag är mycket nöjd med min fredag. Jag slutade i normal tid. Tog mig hem. Handlade lite på vägen. Hämtade sedan barnen på kyrkans barnverksamhet där de hade påskpysslat en massa och nu satt och tittade på film och åt popcorn.  Loppan berättade att hon fått tag på en biljett till discot på skolan och det började halv sex. Det innebar en hel timmes grävande innan det var dax att ge sig dit. På med stövlar och oömma kläder och ned i backen.Jag han med en hel del innan det var dax att lämna dottern på dagis. Cyklade med henne dit och kände redan då hur kroppen protesterade. Trötta ömma muskler utan någon direkt kraft.

Sedan spenderade jag en och en halv timme till med att gräva. Maken hjälpte till med att spätta loss under den stora rotklumpen som skulle bort. Tillsammans kunde vi tillslut flytta på den ett par meter bort så att den inte längre stod i vägen för växthusbygget och vips blev allting mycket bättre. Jag la ett par av stenarna, som förut kantat trädgården men som av tidens tand och vädrets makter snarare vek sig åt alla håll och kanter, på plats som en liten trappa och blev jättenöjd. Sen var jag så trött att jag inte riktigt orkade cykla till skolan för att hämta dottern. Samuel erbjöd sig att cykla dit och hämta henne och det är jag superglad över. Sådan tur vi har som har en sådan stor och härlig kille som erbjuder sig själv att hjälpa till. Själv vräkte jag mig på soffan med ömmande muskler och total energibrist. TGIF.