Någonstans långt inom mig huserar jag en inre oro. En oro som bara kan stillas av aktivitet. Aktivitet i form av renovering och fix. Det har blivit värre med åren som gått. Även om mina ångest tankar och panikattacker har minskat med åren så har oron inte det. Snarare har min oroshantering trappats upp. Jag undrar ibland om jag ens har förmågan att slappna av. Meditera som jag gjorde förr i världen finns inte ens längre på listan. När jag sitter ned så liksom gnager det i kroppen av tankar på allting som jag borde göra istället för att just sitta ned.

När nu regnet öser ned utanför så är jag jättefrustrerad över att inte kunna vara ute och gräva, när klockan är mycket och timmen är sen tittar jag mig omkring och ser projekt jag inte slutfört. Jag vill så mycket mera. De enda gångerna som jag egentligen kan slappna av är nog när jag sitter med ett glas vin i husbilen och bara är.

idag berättade mellankillen för oss varför han trodde att han var så trött.

Fröken hade nämligen sagt till maken när han hämtade barnen på skolan att Adrian klagat på att han var så trött nu i ett par veckor sedan vi kom hem ifrån skidresan och vi har diskuterat att de skall lägga sig tidigare.

Jo:

Mamma vi skall göra en allvarlig brandövning i skolan, en sådan där där man skall släcka eld på folks kläder och sådant. Och då när det brinner då ryker det. Och den röken är ju inte bra att andas in för då blir man ju så där trött och sjuk. när vi var i sälen så satt vi ju ute och grillade och då satt jag i lite rök som jag andades in och då blev jag jättetrött så det måste vara därför som jag inte orkar vara vaken och är trött i skolan”

🙂  – sötnos

Redan tidig morgon hade dimman brett ut sig. Inte den där trolska dimman som kan svepa in över ett landskap och göra det magiskt utan den sortens dimma som snarare som ett tjockt blött täcke som lagt sig över omgivningarna. Jag stod ett tag i hallen med mitt prickiga paraply i handen och övervägde om jag trodde att jag skulle behöva det eller inte.  Tillslut fick det i alla fall följa med ned i väskan. Snabbt in med älskade barnen i bilen och så vidare till skolan. Samuel har specialvecka denna veckan och hade sovmorgon. Lyxigt nog. Men å andra sidan kan de verkligen behöva det med tanke på hur tufft schema de har i sjuan. Jag beundrar honom så för allt han gör helt utan att klaga. Finare tonåring finns inte.

när barnen är avlämnade fortsätter bilfärden ned mot stan. Mot jobbet. Parkerar som vanligt en bit bort och går mot jobbet. Idag har jag tur. Fina möten & glada skratt. Innan jag vet ordet är dagen över och jag ger mig hemåt. Idag har jag tur och slutar faktiskt tre som jag har planerat. De dagarna är inte jättevanliga och jag känner mig ändå tillfreds som hunnit med både min och lite av mottagningens administration.

Hela dagen kan jag se dimman genom fönstret. Drömmer mig bort en minut på lediga stunder. Längtar ut.

när jag var liten var mina föräldrar lika delaktiga i allt. Jag är född på mitten av 70 talet men hade ändå föräldrar som var i mina ögon oftast jämlika. De delade på matlagning och framför allt på omsorgen av oss tre barn. Pappa var lärare och hade då arbetstider på mellanstadiet som innebar att han var mycket hemma med oss på dagtid för att sedan sitta långt in på natten för att rätta prov, uppsatser och matteböcker. Jag minns honom som jämställd. Maken är fem år yngre men kommer ifrån en annan familjeuppsättning. Han berättade för mig att de första fem åren var hans pappa någon som kom hem och tog min plats i mammas säng på helgen. Därefter någon som började engagera sig i sönerna först när det var dax för att börja köra dem till olika aktiviteter. Våra världar krockade mer än vad man kunde tro.

Jag trodde nånstans i min enfald att välja att leva tillsammans med en man som var 5 år yngre skulle innebära en mer jämställd relation och en man som skulle engagera sig i våra barn och vår familj. Visst försöker han. Men vi har så olika förutsättningar. Mina förutsättningar med föräldrar som bara delade på allt, var lika mycket hemma och tog lika aktiv del i barnskötsel. Min pappa var/är oerhört förtjust i små barn, är gärna den som sitter med en liten bebis i famnen länge länge, byter blöjor, jollrar och beundrar medan min mamma kanske snarare pysslar med dem när de är lite större. De gånger vi behövde barnvakt när barnen var små var det oftast min pappa som kom.

Maken minns inte att hans pappa någonsin bytt en blöja. Jag vet hans mamma sa en gång när mellangrabben var liten och farfar bytte blöja att det var ingen syn hon sett ofta (någonsin). Han minns inte heller att orden ” jag älskar dig” var något man sa speciellt ofta & den som tog största ansvaret för hem och familj var hans mamma.

När vi träffades tyckte många att jag hade tur som träffat en sådan jämställd man. Detta för att han gärna lagade mat, helst varje dag. Han ville vara föräldraledig ( hans bild av föräldraledigheten ändrades dock rätt fort efter första barnet, då det inte blev den lugna speltid han tänkt sig med  barnet sovandes i barnvagnen bredvid)

Hur får man detta att gå ihop? Båda två älskar vi våra barn. Helt sanslöst. men vi visar det på olika sätt och vi pratar med dem med olika språk. Jag önskar jag varit mer medveten om denna biten innan, att vi kunde ha pratat mer om förutsättningarna och tankarna innan barnen kom men hur skulle man kunna veta att vi skulle ha så olika syn på så mycket? Jag förstår att det krockar för många. Det är rena rama radiobilarna i vårt hus för det mesta och jag vet inte alltid hur jag skall tackla det.  Jag vill tro att jag valt en man till mina barn som skulle kunna älska och ta hand om dem även om jag en dag inte fanns här. Ibland är jag säker, andra stunder tvivlar jag.

hur skall man då bli mer synkade? För inte bara för barnens skull utan för våras. Få saker tar död på romantiken lika fort som tjafs om barnuppfostran. Få saker är så känsliga och väcker så mycket hos oss båda. Kanske framförallt hos mig.