från första stund jag såg dig, varm och kladdig, lagd till mitt bröst så älskade jag dig. Det mörka blöta håret som lockade sig lite försiktigt på ditt huvud. Ilsket röd. Hopknipta ögon skrikandes. Bandet mellan oss fanns där direkt. Starkt och tåligt. Hopsatt av kärlek.

Min dotter.

Mitt tredje barn, min tredje stora kärlek. Min enda dotter.

Jag var så tacksam mot livet. Det hade först givit mig dina bröder, din pappa, dig. Den tiden när du föddes levde jag drömmen. Jag hade allt. Allt jag någonsin kunnat önska mig.

I stora delar av mitt liv har jag skrivit dagbok. Från det att jag lärde mig skriva med skeva bokstäver och tveksam grammatik ( det är den fortfarande) i böcker med blommor och hästar, till färgglada anteckningsböcker och sedemera svarta noteringsblock med mer stilfull skrivsstil. Allt har jag i princip sparat. För det är sådan jag är. sentimental. Har svårt för att skiljas ifrån saker. Tänker att jag en dag kommer att behöva just det där som jag gjort mig av med. Men på senare år har känslan blivit annorlunda. När jag tittar på vad jag har skrivit ser jag helt andra saker än de som jag en gång fick ned på pränt. Jag kan inte riktigt känna igen mig i den som jag var och vet faktiskt inte riktigt heller om jag vill kännas vid en del av de som jag var. En del av min resa de senaste åren har varit att göra mig av med saker som tar upp plats och dränerar mig på energi. Saker som inte längre betyder det som de tidigare har gjort. Sagt och gjort. Efter att ha gått igenom lådor med fotografier och faktiskt har kunnat separera mig från ett par av dem så fanns de där. Mina gamla dagböcker, anteckningar, dikter och brev som aldrig skickats.

Här fortsatte resan. Den inre sorteringen, jag kunde fortfarande inte bara slänga trots att en bettydande del av mitt inre skrek just det. Släng, släng, låt det bero, låt inte minnena åter linda in dig i ångestens klor och känslornas stormar. Men nä. Jag bläddrar. Läser. Låter det bubbla över återigen.

Och kan inte låta bli att tänka på den som jag en gång var. Hon som var arg så ofta. Arg på livet. Med starka känslouttryck i nästan varenda rad. Med längtan efter kärlek och acceptans. Med så många kärleksaffärer. Så många känslor. Så många gånger oförättad, ibland obesvarad, drömsk och felriktad. Vad visste jag om livet. Den personen som skrev för sitt framtida jag, för att minnas vart hon kom ifrån och vad hon varit med om, den personen finns inte längre. Jag känner ingen glädje i att läsa vad jag en gång skrev utan snarare obehag och en känsla av pinsamhet. Ändå läser jag. Mina egna ord, skrivna av den som engång var jag. Som jag inte känner igen mig i men som ändå var jag. Mycket av det som jag har skrivit vill jag inte längre minnas. Än mindre önskar jag lämna dessa bokstäver och meningar vidare till framtiden.

Jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och berätta för mitt osäkra jag om att det finns viktigare saker än att hävda sin rätt och att behöva söka bekräftelse. Att envishet inte alltid tar dig till de platser du vill eller behöver vara. Att en mans åtrå och lust inte nödvändigtvis är kärlek och den kärlek som du så hett efterlängtar kommer du att få i överflöd från dina tre fantastiska barn. De som inte kommer i den perfekta planeringen när allt var som du tänkt men som kommer med det som är perfekt rätt.

Nej, allt är inte värt att spara. Allt är inte heller meningen att minnas. Alla rötter grundar dig inte. Dessa rötter håller mig fast vid något som jag inte längre är och vill vara. Som hindrar mig från att flyga.

Som i sången: de band som binder mig här skall jag långsamt lösa upp…

att gå och lägga sig när jag inte riktigt känner mig trött. Fast jag kanske borde vara det. Klockan slog precis 00.00 och tisdagen blev till onsdag. Alla andra har lagt sig för länge sedan och jag är ensam uppe.

Som en osalig andre far jag fram över hus och hem AB, i tanken, från soffan. Alla bra ideer, alla orostankar, allt jag önskar, borde och skulle vilja. Men inte tar mig för. Jag hör hur klockan tickar. Högljutt. För 25 år sedan trodde jag bara att det var hos gamla människor som klockan tickade högt. Iallafall så högt så att det fyller allt utrymme i tystnaden.

Aldrig trodde jag att jag en dag skulle sitta vaken mitt i natten och lyssna på klockans högljudda tickande.

Nere från källaren hör jag ibland hur min numera vuxne son harklar sig. Tänk att han fortfarande är här. Trots att han tagit ett stort språng in i vuxenvärlden. Körkort, myndig, läser på högskolan.

Vad hände.

För varje tickande ekar nya frågor inom mig. Tankarna flyter iväg. Om jag ändå skulle gå och lägga mig?

varför skall det vara så svårt?

När nu februari är här så är det dax för ett omtag på livet. Omtag på så vis att jag måste bättre se till både mig själv och hemmet. Det har gått över tre år sedan jag blev påkörd och smärtmässigt har det gått upp och ned och jag inser mer och mer att jag måste hitta ett sätt att leva med det. På något vis.

Jag vet att jag inte borde. Att ditt liv är ditt och jag inte borde låta känslorna ta över eller påverka mig. Men som din mamma är det så oerhört svårt att låta bli. Varje gång det händer något i mitt barns liv som kanske inte är så positivt så gör det så otroligt ont i mig. Jag försöker att inte visa det för jag vill inte vara den där som lägger mig i eller lägger mina egna känslor på barnen. Jag vill bara vara en mamma som finns där med en öppen famna när det behövs. Oavsett vad det gäller, bra eller dåligt. För att glädjas med och för att trösta när det behövs.

När de drabbas av orättvisa så blir jag tigermamman som ser den lilla pojken med glittrande ögon och skrattgropar. Flickan med tårar som sprutar när hon hulkar fram att jag kanske är liten men jag har stora känslor inom mig. Gossen som var otröstlig för att vi skulle flytta då han inte trodde att han skulle få några vänner på det nya stället. Fast många många år passerat gör minnena mig oerhört sårbar fortfarande. Gjorde jag rätt, tröstade jag på ett sätt som hjälpte till att bygga upp deras självkänsla? Lyckades jag vara närvarande i den stund som jag behövde vara det som mest? Skuldkänslorna kan bombardera ett sårbart hjärta så lätt.

Hur skyddar man ett modershjärta från sina barns sorger? Hur stänger man ute sina egna känsloyttringar och vilja att agera för att låta barnet få hantera situationen som den egna och fulla individ som den är? Hur stöttar jag i det som kanske gör mer ont i mig än i dem. Hur bygger jag starka barn utan att tvinga min egen tro och rädsla att bli deras.

Det enda svar jag har är

kärlek

den som numera har blivit min vardag. Även om den finns där i bakgrunden mer eller mindre hela tiden så kan den fortfarande slå knockout på mig helt utan förvarning. Idag med en gallkänning, en smärta som både gör mig knäsvag, illamående och kallsvettig samtidigt. Häromdagen ihållande svidande brännande krampsmärta i fötterna. I förra veckan en sugande smärta som tar andan ur mig när jag lättar min kropp från cykelsitsen.

Den som ibland gör att jag funderar på om det verkligen skall behöva vara så här, vart enda dag, resten av livet. Om det är värt det liksom.

Så lättar den, smärtan som just varit det enda som jag kunnat tänka på. Den liksom flyter bort, klingar av och suddas ut.

Så orkar jag lite till.

Tänker på något annat. Fylls upp av det jag klarar och orkar. Hoppas att det håller i sig. Länge. Lite längre än sist.

Himlen är blå idag, det ser jag redan från sängen innan jag ens stigit upp. Blå och fylld med vita moln. Det har slutat att blåsa. Trädkronorna vajar bara lite stillsamma på de stora träden i skogsdungen en bit bortanför min trädgård. Klockan är bara strax efter tio men här sitter jag och längtar ut.

Ut till min trädgård. Min plats på jorden.

Igår var det för kallt i vinden. Det skall inte bli samma idag enligt väderappen men heller inte så många plusgrader som skulle önskas. Söndagen skall tydligen erbjuda hela 13 plusgrader och sol. Idag endast 7. Men det spelar ingen roll. längtan är lika stor för det.

så kläderna på för att gå ut. en stund iallafall.

Plötsligt stannar jag upp mitt i all rensning och städning och blir stående still. Med en glasburk röd krusbärsmarmelad i handen. Det är inte så mycket kvar i den men jag har tidigare inte kunnat med att plocka fram den. Marmeladen har liksom skiktat sig och är allt för gammal för att ätas.

Ändå står jag där med burken i handen och vill inte riktigt göra mig av med den. De röda krusbären kommer i från farmors lilla täppa utanför hennes lägenhet. Jag plockade dem där och då den sista sommaren. Kokade marmeladen hemma och tog med burken hem till farmor. Det var inte mycket hon fick i sig där den sista tiden när cancern levde runt i hennes kropp. Marmeladen blev aldrig uppäten. Först sa hon till mig att jag fick ta med den hem igen men det ville jag inte. Den får stå här i ditt kylskåp farmor om inte annat till den som kommer och vill ha sällskap med dig. Vi var ofta där och köpte med goda frallor och åt tillsammans med henne. Jag såg henne flera gånger ta ett tunt lager på den lilla fralla som hon tillslut åt tillsammans med oss. Men när hon väl gått bort och vi tömde hennes lägenhet och likväl kylskåp så stod glasburken där.

Där och då fick den följa med hem igen. Den hamnade ganska så långt in i mitt kylskåp och jag tror aldrig att jag åt av den. Inte någon annan heller. Ändå kunde jag inte förmå mig att göra mig av med den. Den stod där långt bak i kylskåpet som en ständigt påminnelse. Som om jag skulle behöva saker för att komma ihåg min fina farmor? Hon finns fastetsad i mitt minne. Som en av de viktigaste personerna som format mig till den jag är. Som älskat mig utan ord och alltid alltid alltid funnits där. Efter att jag tömt burken på krusbärsmarmeladen ned i den gröna matavfalls påsen fick jag ångest. Kan inte med att bara slänga i soporna utan det får gå ut i komposten i trädgården. För att fortsätta ge näring till lyckornas blomster och grönska. Låter kanske sjukt konstigt men så får det bli.

Älskade farmor, bestemor och oldemor. Du finns alltid med mig.

stort som sjutton.

Lilla vän. Jag lovar att alltid finnas där för dig. Fasters hjärta. Min famn är stor och varm och den skall alltid trösta och guida dig

jag tänker fortfarande på dig ibland. Du som aldrig fick bli äldre än just så. Som fanns i mitt liv för ett tag och sedan inte längre. Du som jag under en tid i livet stod nära för att sedan inte göra det och jag vet egentligen inte riktigt varför. Kanske var det livets sätt att förbereda mig på att du en dag skulle försvinna allt för tidigt och där att det inte skulle bli mer smärtsamt när du gick allt för tidigt.

i mitt sinne är vi 17 fortfarande. Du och jag, jag och du. Du som bara blev strax över 20 och du som bara blev 35. Två av mina bästa vänner från tonårstiden. Ni två som inte blev äldre än så här.