en enda arbetsdag och så var det helg igen. Nästan lite svårt för mitt sinne att greppa. Det är en konstig jul och nyår i år. Jag är inte riktigt van vid att jobba så här lite spridda skurar.

Men egentligen är det inte det som är problemet. Problemet är att jag blir så frustrerad av all denna ledighet när jag inte lyckas med att utföra allt det jag önskar, borde och ville göra. Det är så mycket saker som jag känner att jag velat orka med. Saknar den jag var förut. En arbetsmyra både på jobb och hemma. Som tog mig för saker och bara gjorde. Den personen är lite undanträngd för tillfället. Hon försvann någonstans vid cykelolyckan för två år sedan och det har påverkat mig mycket mer än vad jag vill erkänna. Jag blev aldrig riktigt mig själv igen.

Otroligt frustrerande. Sitte ibland och tittar på saker som jag vill göra, borde fixa eller enkelt skulle åtgärda men ids liksom inte resa mig och göra det. Inte jag. Som nu. Det står fem rena vinglas på matsalsbordet som så enkelt bara kunde sättas in i skåpet två meter bort. Men jag orkar inte. Blotta tanken på att resa mig och fixa är för mycket. Jag känner inte igen mig i detta. Kanske kan jag ändå säga att det är inte helt av ondo. jag tvingas helt enkelt att vila på ett helt annat sätt än vad jag gjort förr.

men en del av glädjen i att fixa är borta.

Det klingar till, högt och klart, de första tonerna och jag är omedelbart tillbaka nitton år i tiden. Det är mörkt ute. December. Solen hinner knappt gå upp innan det åter är mörkt igen. Själv är jag fast inom gulorange väggar. Inte fast i en dålig bemärkelse utan fast i det kärleksfullaste jag kan tänka tillbaka på.

Klädd i den vita, tunna men mjuka patientskjotan som är vad landstinget erbjuder en nyblivnen mamma med det käraste hon har i sin famn. Ett litet knyte, alldeles illröd och med kolsvart hår i min famn. Tretusenfemhundrafemtio gram av renaste kärlek.

Jag sjunker djupare in i minnet. Femte december 2000 föddes han. Mitt livs första stora kärlek. Han som jag osökt kommer att tänka på så fort tonerna klingar ut ur högtalaren.

Du mitt lilla barn, en ängel givit namn, är du jordens dolda skatt, jag fått skydda denna natt. Är det själva himlen som jag gungar i min famn?

Strax under en vecka var vi kvar på BB du och jag. Först fick vi stanna för att jag hade feber efter förlossningen och sedan när jag var redo att släppas hem så var du misstänkt gul och fick sola ett par dagar innan vi kom hem. Där och då, bara du och jag, innanför dessa orangea väggar. Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat till Carolas nästan suggestivt hypnotiska stämma som strömmar från högtalaren och rakt in i mitt hjärta.

Vem har tänt den stjärnan som lyser i ditt öga? Känslorna där och då. Så starkt jag minns dem även 19 år senare. Mörkret utanför fönstret. Tårarna i ögonvrån som verkade komma nu lättare än någonsin innan. Hjärtats bultande slag med blodets susande runt i kroppen. Alla celler skriker av kärlek till dig mitt lilla barn. Du med illrött skinn och en tofs av svarta hår på ditt öra. Vad skulle jag inte ge för att vara där igen. I tryggheten av sjukhusets väggar som nybliven mamma. Jag minns fortfarande rösten av barnmorskan som satte sig bredvid mig på sängen och förklarade vilken fin mamma hon tyckte jag var. Hur stoltheten av att bli sedd bultade i kroppen i takt med hjärtats slag. Tacksamheten över att få bli trygg i trygghet.

Hur många gånger har jag inte sedan spelat just denna med ett älskat barn i min famn. Hur många gånger jag har inte sjungit med i melodin och strukit hårlockar från älskade litens panna. Att gunga hela himlen i min famn.

Älskade ungar

Himlen i min famn

Carola Häggkvist

Vem har tänt den stjärnan som speglas i ditt öga?
Vem tog mörket bort i herdars blick din första natt?
Vem har flätat kronan, av strå omkring din panna
Vem har fört tre vise till vårt stall min kära skatt?Är du en av tusen små?
Är du han dom väntar på?
Du mitt lilla barn,
en ängel givit namn.Är du jordens dolda skatt?
Jag fått skydda denna natt.
Är det själva himlen
som jag gungar i min famn.Vem har väckt den rädslan, som lät ditt hjärta gråta?
Varför tar din hand så hårt ett grepp om mammas hår?
Runt oss dansar skuggor, nu är ängeln borta
han sa så mycket vackert, mycket mer än jag förstår.Är du en av tusen små?
Är du han dom väntar på?
Du mitt lilla barn,
en ängel givit namn.Är du jordens dolda skatt?
Jag fått skydda denna natt.
Är det själva himlen
som…

När jag tittar på Allt för Sverige så kan jag inte låta bli att undra. Det hade kunnat vara jag. De tio amerikanarnas lycka över en liten bit av sin historia fascinerar mig. Min gammelmormor, hon med samma namn som jag, emigrerade över till USA när hon knappt var 30 år gammal. Ensam med små barn tog hon sig över Altanten och landsteg utan att direkt kunna någon engelska alls. Där över fanns min gammelmorfar, han som gick till sjöss som 13 åring, som jobbat sig över för att skapa ett nytt liv på andra sidan.

Hur ensamt måste det inte ha varit. Läskigt och ovant.

Jag var inte 13 fyllda när min gammelmormor gick bort. bara tre veckor från sin 90årsdag. Jag fick aldrig träffa henne när hon låg på sjukhuset trots att hon låg där i flera månader innan hon tillslut dog. En sak som jag har haft svårt att förlåta trots alla år som gått. Det började med en rutinoperation men slutade med kallbrand och amputation av först det ena och sedan det andra benet. Tillslut orkade inte kroppen med.

Ett halvår innan gammelmormor gick över till andra sidan så gjorde min mormor det. Hon begravdes i februari och gammelmormor i Augusti.

Tänk om jag fått möta dessa två kvinnor nu. Jag minns dem med ett barns ögon. Med en ung flickas trofasta innerliga kärlek till de som behandlade henne som deras prinsessa. Många är historierna jag hört om deras liv på andra sidan atlanten. Men vad jag önskar att jag hade fått lära känna dem idag. Som den vuxna kvinna jag nu är. Fylld av alla de erfarenheter som livet, egna graviditeter, barnafödande och år av familjeliv ger. Med den kunskap jag idag har. Som utbildad undersköterska/sjuksköterska och tillslut barnmorska. Tänk om de fått vara med och se mig leva den drömmen. Om jag hade kunnat fråga hur deras graviditeter var. Hur de kände när deras barn var små. I den tid som var då. Jag önskar jag fått fråga dem om deras drömmar. Tankar och drömmar om hur livet skulle bli och senare blev. Vad sjöng deras hjärtan för sånger?

Jag vet att min gammelmormor var envis. Med rödbrunt hår och fräknar på näsan. Så pass envis att det inte alltid var lätt i relationer. Men jag älskade henne innerligt som barn. Mot mig var hon aldrig någonting något annat än mild.

Min mormor hade sina egna spöken och ångestproblem. För mig var hon min första kärlek. Den som supportade mig ovillkorligt. Som numera är med tiden så blekt. Men jag älskade även henne så att hjärtat värkte och brann. Hennes död var min första största kärlekssorg.

Min farmor har inte varit borta lika länge. Fyra år. Jag försökte att ta vara på sista tiden. men jag grämer mig ändå över allt jag aldrig sa. det jag inte hann fråga. Det jag nu önskat att vi hade pratat om.

hade det sett annorlunda ut om jag fått möta er nu?

det är det som är frågan.

Idag fick jag feedback på en ansökan som jag hade gjort för ett tag sedan. Fick då reda på att anledningen till att jag inte blivit kallad på intervju var att det var otydligt av vilken anledning som jag sökt tjänsten. Om det var så att jag sökte mig till något eller ifrån något annat.

Och skall jag vara ärlig så är det nog så. Jag sökte mig mer från något än till något. Reflekterade själv över detta innan ansökningen och försökte ändå att förmedla varför jag söker mig bort. Inte för att det jag sökte var mindre viktigt. Det var en tjänst inom ett område som tilltalade mig. Som fick mig att känna pirr i magen och förväntan. Men inte inom mitt eget trygga område. Jag skrev att “Jag söker mig inte från kvinnohälsovården, den är fortfarande något som ger mig glädje, utan söker mig mot nya möjligheter.”

i min värld var det tydligt. Men inte för dem som tog emot ansökan. Kanske för att jag inte tydligt kunde förmedla vad jag ville och kunde bidra med annat än min kunskap om och passion för Kvinnohälsa. Kanske skiner det igenom. Min kärlek till yrket och sorg över att inte riktigt komma dit jag vill inom det. Hur skall jag då kunna komma att visa mina andra kvalitéer om det endast är barnmorskan som syns och hörs igenom allt oavsett vad jag känner och vill?

detta tåls att reflektera över.

Vad är det jag vill egentligen? Vill jag alls komma ifrån KHV? Vill jag ens leda något. Eller skall jag lägga de tankarna på hyllan.

det blir ett gäng år, månader och dagar som jag nu har funnits på denna jorden. Många timmar och minuter. Det tickar på.

de där dagarna som är livet. Jag firar inte direkt min födelsedag längre. Möjligtvis lite granna för barnens skull. De blir glada av att fira mig och jag blir glad om de är glada.

Jag ligger stilla i soffan och lyfter blicken mot tv:n. Ute blåser det och regnar för fullt. Det har regnat av och till under hela dagen. Plötsliga ösregn blandas med lite klar himmel för att växla över i ett lätt duggregn. Inne brinner det i kaminen. Maken och äldsta sonen diskuteras datafrågor inför sonens första högskoletenta imorgon. Mellankillen sitter och spelar i sitt rum. Därifrån hörs allt ifrån skratt till svordomar. Dottern provar olika sminktekniker på sitt rum.

Jag är lyckligt lottad. Njuter av stunden här och nu. Struntar i ömmande fötter och värkande rygg. Varm och trygg, tillsammans med de jag älskar som mest. Här vill jag vara. Snart skall maken åka till jobbet. Fyra nattpass ligger framför honom och det innebär fyra läskvällar förr mig och barnen. Så länge som de nu vill skall jag njuta av detta. Nedbäddad med de små ( som inte längre är små, snart 13 och 14 år. 179 och 184 cm långa. Men för alltid mina små) Älskar att de fortfarande vill. I helgen har jag sovit länge på morgonen vilket har påverkat min dag på ett positivt vis. orken är bättre då under dagen och smärtorna mindre.

I morgon är det jobb för mig men lov för kidsen. Ja förutom den store då som skall skriva tenta. Jag skall försöka att bara jobba några timmar och komma hem så fort som det bara går. För att orka vara med dem ett par extra timmar. De som betyder mest.

jag går omkring här hemma. Fram och tillbaka. Så som jag brukar göra på söndagar. Lite ångest blandat med inspiration och vilja. Ett kryddmått frustration med lika delar oro och längtan. Det rycker liksom i mig där jag sitter så jag drar mig upp ur soffan och börjar på varvet. Plockar lite här och ändrar lite där men vips så är jag tillbaka igen där jag startade.

Här hemma i huset finns det massor att göra, sortera, städa, avyttra och pyssla med men jag kan liksom inte ta mig för det. Det är helt enkelt för mycket. Jag vet inte vart jag skall börja samtidigt som jag vill vara överallt.

Det går inte riktigt att komma bort ifrån känslan av frustration som bara ökar varv efter varv efter varv.

ibland. Igår var en sådan dag. Så otroligt mycket på jobbet och svårlösta saker. När jag kom hem var jag ensam hemma. Största sonen och maken hade åkt hem till mina föräldrar för att hjälpa dem att flytta tunga ting. De två mindre barnen ( det är svårt att kalla dem för små med tanke på att de är 179 och 184 cm långa) hade cyklat till träning. Själv satt jag i soffan – utan tv. Med endast min dator och det gnagande tomrummet inom mig som sällskap.

Frustrationen över att inte riktigt kunna göra sitt bästa jobb, när förutsättningarna blir övermäktiga.

Jag minns en gång för länge sedan när jag träffade en bvcpsykolog. Jag var där i egenskap av att vara nybliven förälder och livet kändes tungt. Konflikter i familjen och maken som valt att inte umgås med föräldrar och syskon gjorde att det var bitvis tungt. Vi pratade om livet och tankar om vad som är en familj och allt som en kan må dåligt av som småbarnsförälder. Där och då minns jag att hon sa till mig att du är inte en sådan person som blir utbränd, du kommer aldrig gå in i väggen det kommer du inte acceptera, men det kommer att kosta dig på andra sätt.

Och någonstans har det varit så. Jag har haft tuffa stunder när livet slitit på mig. Men det har varit en snabb krasch och sedan gå vidare. Däremot har det kostat mycket ont i magen, ångest, panikkänslor, tårar och frustration. Det frestar och kostar på andra plan.

Oftast kan jag lägga bort det sedan. Idag har inte hålrummet grepp om mig längre. Men jag minns det tyvärr allt för starkt det har fortfarande en liten plats i min närhet. Jag får akta mig för vad jag fyller tomrummet med….

den springer

fortare än vad jag hinner med. Den spelar inte heller så stor roll längre. Minuterna tickar på, blir till timmar och dagar. Årstiderna växlar snabbare än någonsin för. Jag stannar när jag kan, vänder ansiktet mot himlen och blundar en tyst stund. Bara andas och tar in. låter tiden bara vara. Flyter med en liten stund.

tiden springer.

Jag har tre snart vuxna barn. Hur gick det till? Hur gick de från små till så stora så fort? Jag vet inte. Förstår inte. Hänger inte med. Trots att jag inget annat vill.

söndag förmiddag. För en gångs skull har jag sovit längre än vad jag brukar. Troligtvis pga fredagens galej hemma hos en kollega. Fantastiskt roligt men jag blir alltid så orolig i magen efter lite alkohol. Hur lite det än må vara. jag sover illa och får ont i magen. tänk vad saker och ting kan förändras på ett par år. Förr kunde jag utan problem avnjuta ett glas vin hemma på kvällen. Idag räcker det med en mun eller två för att jag skall känna mig varm och svettig, inte alls på ett behagligt sätt. Får inte alls den där behagliga känslan som gör att allt smakar lite bättre och känns lite lättare. Vilket gör att det inte alls är svårt att låta bli att dricka alkohol. Enda gången jag gör det är i samspel med andra. Dvs om vi är bortbjudna, iväg med husbilen eller har folk hemma. Men då vet jag att jag kommer att ha svårt att sova på natten och ha en orolig mage hela dagen därefter. Inte alls bakis men mår inte väl helt enkelt.

Slutet på veckan närmar sig med stormsteg och med det så kommer även början på den nya veckan. Både skönt och konstigt. Livet går så fort numera. Inte alls som förr när det kändes som om det var evigheter till saker som skulle hända eller saker som jag längtade efter. Nu är det ett ögonblink bort. Vips så är det över. Plötsligt endast ett minne i minnesbanken. Jag vet inte riktigt hur jag skall göra för att stanna upp och bara vara. Någonting som jag alltid försökt vara bra på att göra. Mitt i nattningen av barnen. Bara blunda och andras. Här och nu.

Mitt i leken, i filmen, i stunden. Bara vara. Andas och insupa stunden.

Någonting som jag blivit sämre på att njuta av på senaste tiden. En del kan jag skylla på medicinen jag tar mot nervsmärtan i bäcken och fötter. Som biverkning påverkar den sömnen och liksom klipper av mitt mående. Jag är inte deppig men jag är heller sällan glad. Nätterna är ett elände. En kropp som inte riktigt samarbetar och en hjärna på högvarv som ger mig de värsta och realistiskas drömmar jag kan koka ihop. En blandning av det jag upplevt, läst, sett och hört tillsammans med det som skrämmer mig och det jag är rädd för. Vet dock att det är svårt att ta bort tabletterna då det är ett elände att leva med konstant smärta.

Men detta tillstånd är inte riktigt något jag gillar heller.

Innan idag satte jag mig en stund och bara var. På en stol utanför huset mitt i stenplockandet. Lutade mig tillbaka och lät vinden blåsa rakt över och igenom mig. För en stund kändes det skönt.