Snart har jag jobbat en hel vecka på mitt nya jobb. Började med två bredvidgångsdagar innan jag gick åka på barnmorskekonferens tillsammans med nya koncernen. Det är fina grejer det. I dagarna två på ystads saltsjöbad har jag träffat nya kollegor, gammal kär kollega, ätit fin mat, haft fin utsikt och lyssnat på bra föreläsningar. Det börjar bra.

Jag ser fram emot en ny koncern med en värdegrund som passar mig, en chef som står upp för saker som jag står upp för. Att få en kollega med samma tankar och inställning. Att bygga något nytt tillsammans som jag tror kan bli något riktigt bra.

Nästa steg blir att möblera om, att ta med saker jag vill ha och göra rummet till mitt. Fina grejer.

Och så att förstå systemen såklart 🙂

Det är din tur nu, du måste söka chefstjänsten.

jag kommer inte att stötta dig i den position som du är i nu, du måste söka vidare.

Jag finns bakom dig.

Vi vill ha dig som chef.

Slutar du så slutar jag med.

Jag kan inte förstå att du inte fick tjänsten.

Du måste stå på dig nu, ta ingen mer skit, stå upp för dig.

Jag ser hur du blir behandlad och det är inte okej.

Sätt ned foten.

Jag kommer att vara där för dig hela vägen.

Du vet att jag står bakom dig i allt men inte officiellt för jag är rädd att det blir min tur nästa gång.

Du var så negativ så det behövdes en förändring

Du stöter bort folk

Nu mår du väl bra igen när du är. någon annan stans?

Tack men nej tack

Inser att jag nog är en av få. De mesta av mina vänner med barn som vi i tonåren verkar Vaara fullt nöjda med att ha nått den fasen i livet. Själv saknar jag så det värker ibland. åren med små varma knubbiga barnhänder som söker din. En varm liten kropp som vill sova nära. Alla funderingar och klokheter.

Jag har älskat alla åren när barnen var små. Känt mig trygg och stark samtidigt som skör och rädd.

Rädd för att göra fel, misslyckas med att få barnen till att bli de trygga och starka individer som jag önskar. Orolig att något skall hända dem. Trygg i att jag älskar dem tills tidens slut. När de kröp upp nära i soffan. När de ville bli kelade på ryggen, få läst en saga. Älskade ungar.

Sitter och går igenom massa gamla recept som jag skrivit ned på bloggen. Det är ju mest det som är min främsta drivkraft att använda den numera. Istället för en kokbok så har jag alltid recepten med mig vart jag än går i telefon eller på min padda.

Men väl där så fastnade jag i annat. Fastnade i en beskrivning av smärta förra sommaren. När jag provade ut ny medicin. Jag hade ju Saroten under en period som fungerade ganska så bra som smärtlindrande men gav mig en hemsk muntorrhet. När den efter något år dessutom började ggr mig besvär i form av hjärtklappning och yrsel så slutade jag med den, trappade ut, vilket var ett elände i sig för att prova Cymbalta. Den tabletten gav mig illamående från första tabletten som inte gav med sig. Riktigt besvärligt. Så ny uttrappning och sedan börja med Gabapentin. Nu har jag tagit Gabapentin i över ett år. Har inte en enda fysisk biverkning av dem vilket är fantastiskt. Känner direkt av om jaag missar att ta tabletterna. eller ja, inte direkt men dagarna efter blir ett elände smärtmässigt. Men tar jag dem som jag skall och inte får för mig att nu mår jag bra och kan nog trappa ned så fungerar det. Men så kommer de där tankarna ibland. Det selektiva minnet. Känslan av att inte vilja vara en person som behöver ta mediciner. Och så gör jag det iallafall.

Försöker att sätta ut dem.

Och så kommer allting tillbaka. Jag börjar mer och mer inse att jag nog aldrig kommer att kunna göra det sätta ut dem alltså. Sluta medicinera. Att jag behöver dem för att kunna fungera. Men jag gillar det inte.

och acceptera det? Nä det kommer jag nog aldrig.

Nu är det bara sex arbetsplats kvar. Sedan är jag inte längre anställd av Regionen. Eller jo det är jag ju visserligen men bara som timanställd. Därefter börjar jag jobba för en privat verksamhet. Något som har funnits i mina tankar under en längre tid. Kanske tom en dag driva ett eget. Vem vet vad framtiden för med sig. Iallafall innebär det att börja om helt och jag skulle ljuga om jag sa att det inte skrämde mig. Att inte längre veta hur allt skall vara och känna sig trygg i att vara den med mest erfarenhet. Men jag kan ändå luta mig tillbaka på den erfarenhet jag har och känna mig trygg i de kollegor som jag har omkring mig. Det skall bli otroligt spännande att ge sig in i den privata sfären. Se hur det känns jämfört med den offentliga. Att få driva mer för sig själv.

en ny början helt enkelt.

Jag känner mig oerhört ensam just nu. På denna plats i livet som jag befinner mig, både egenvalt och påtvingat. Jag har nog egentligen aldrig haft något större umgänge. Trivts bra i sällskap av mig själv och på senare år min familj. Man och barn. Fåtal vänner som vi umgås med. Bekanta. Arbetskamrater som du gav naturliga skäl spenderar stor del av din dag med. På senaste tiden haar det ändrats. Många av de jag umgicks med innan åtminstone hördes av med och så har slutat höra av sig i samband med allt som hände på min arbetsplats och att jag inte mådde bra. Många klarar helt enkelt inte av att hantera faktum att någon annan inte mår bra. När de inte får svaret att allt är okej vid en fråga.

Jag är en av de personer som har oerhört svårt att inte svara ärligt på den typen av frågor. Kanske mest för att jag själv är den personen som vill ha ett ärligt svar på den frågan när jag ställer den till någon annan. Så jag väljer ensamheten alla dagar framför att inte kunna vara ärlig.

Hösten är här med besked. Det är kallt på morgonen och på kvällen. Fårskinnstofflorkallt. Även om det fortfarande kommer fina höstdagar där solen skiner och det finns möjlighet att vara ute i trädgården utan att klä på sig som m det vore vinter.

Men på morgonen är det kallt nere i vardagsrummet när jag trippar ned, tar på mig fårskinnstofflorna, kryper upp i soffan med en fluffig filt och tänder ljus. Välkomnar hösten och ljusets tid.

Idag gör jag det. Jag bryter med en del av mitt tidigare liv. Det jag trodde var min framtid. Livet med det som var mitt drömjobb. Men jag inser att allt som har med det gamla jobbet att göra gör mig bara illa. Att gamla arbetskamrater är kollegor, inte vänner, och jag kana inte förvänta mig att de skall bete sig som vänner gör. Så jag behöver bryta upp. Släppa taget och inte lägre låta dem vara en del av min dag. Ingen mer kontakt.

Fy tusan vad ont det gör. Men efter att ha nåtts av informationen om att en del uttrycker att de har de bra nu, bättre än innan så får det vara för min del. Tack men nej tack till kontakt. Ont i magen. De skall inte få påverka mig längre. Livet måste gå vidare. Vare sig jag vill det eller ej så är min framtid någon helt annan stans.

Bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två sjunger Susanne Alvengren i en sång som trots att den är gammal ( 1988) fortfarande går in i hjärtat på mig. Även om jag lever i en bra tvåsamhet där jag för det allra mesta känner mig sedd och har någon att dela mina tankar, känslor och planer med så kan en känna sig ensam ändå.

Jag har nått en ålder då det börjar bli svårt att hitta nya vänner och bekanta. Stor del av de jag har umgåtts med sista åren om än mest på messenger eller liknande är via jobbet. Det är svårt att börjar umgås. Efter att jag var sjuk och sedan bytte jobb haar det varit så tyst så tyst ifrån människor som jag aldrig trodde att de skulle vara tysta. Ifrån kollegor som jag trodde stod bakom mig men som i slutändan inte gjorde det. Livet kan fort bli väldigt ensamt. Kanske för att jag vägrar att släta över. När folk frågar hur jag mår berättar jag hur jag mår istället för att säga det som de vill höra. Och sanningen gör dig ensam när du inte mår bra. Människor vågar inte, vet inte vad de skall säga, drar sig undan. Men ändå… bättre med ensam ensamhet än ensamhet i en relation där jag måste dölja hur jag känner, oavsett vem du har relationen med.

Plötsligt blir det så tydligt för mig. Att det fortfarande är det som händer i mig. Kroppen återhämtar sig från den värsta sjukdom som jag varit med om. Jag har aldrig varit så nära döden som då och skall jag vara ärlig så var det tillfällen då jag mådde så fysiskt dåligt att jag inte hade brytt mig om ifall jag inte hade vaknat igen. Det kommer stötvis. Ssom om kroppen sakteliga släpper fram någonting och jag känner hur jag helt plötsligt andas bättre, orkar mer, blir starkare. Precis när jag trodde att det var här jag landade efter allt. Så fanns det ändå utrymme för förbättring.

Det har snart gått sju månader.

Jag mår fortfarande inte bra. Mycket är det känslomässiga efter traumat jag varit med om. Det är ett trauma att bli så sjuk och inte kunna ta hand om sig själv. Att inte heller känna igen sig själv, sina tankar och sina reaktioner. Helt ofattbart att det kan bli så. Jag har gjort insikter som jag inte vet om jag önskar att jag har. Erfarenheter jag kunnat vara utan.

Men ju längre tid det tar, ju mer jag inser att det fortfarande kana förändras ju räddare blir jag. För det får mig att inse hur skör jag är. Skör och stark samtidigt.

För jag är stark. Det är inte lätt att bryta ned mig även om det finns de som försökt. Men även den starke kan behöva återhämtning och min kropp behövde koppla ned helt för att rädda sig själv.

Jag fick alla tecken på utmattningssyndrom efter min sjukperiod. Matthet, muskelsvaghet, fryser, yrsel, hjärntrötthet. Koncentrationsvårigheter, dåligt minne, men de höll inte i sig så länge. En efter en återgår funktionerna till de normala. förutom på ett enda plan. Mina känslor. Jag haar svårt aatt hitta tillbaka till livsglädjen och njutningen av en vanlig dag. Glädjen i kreativiteten. Lusten att göra något. Den finns där liksom inte. ch det skrämmer mig mer än avsaknad av alla fysiska förmågor som finns.