om nästa säsongs deltagare

Posted on

ikväll var det sista avsnittet av så mycket bättre. Och det är ju det. Verkligen. Så mycket bättre.

Både jag och maken, han som så sällan annars har samma smak som jag i vad vi skall titta på, njöt detta sista avsnitt med duetter av alla artisterna. Jag har gillat årets deltagare lika mycket som förra året. Klart det inte kunde vara lika bra redan från dag ett men det tar tid att få fram den dära känslan bland människor. Nu återstår bara väntan på nästa års omgång, för visst måste det bli en omgång till?

Här är mitt dream team:

Peter le Marc – orden är överflödiga, denna man har skrivit biljoner låtar och den ena mer finurligt innehållsrik än den andra. Jag älskar hans röst, hans tonläge, hans sätt att mjukt mjukt viska fram orden i de känsligaste partierna.  Hans i mina ögon helt fenomenala texter berör mitt innersta. Tyvärr kanske inte så troligt att han dock skulle tacka ja. Sorgligt nog.

Per Gessle – need I say more, son of a plummer har hur många megamastodons hittar som möjligt för vem som helst att sätta tänderna i. Och det stora plusset är icke att förglömma. Lite vacker hallänsk dialekt är det sällan vi hör på tv.

Veronica Maggio – fantastisk, rösten ser helt enkelt ut att vara för stor för denna lilla blonda kropp. Men maaaj gaad vad jag älskar´t

Robert Broberg – här har vi resurser i form av en låtskatt som slår Lasse Berghagen på fingrarna genom att vara folkig ut i fingerspetsarna.  Hela veckan kommer bli lite “hey – Hoy och huppegupptäcksfärd” all over.

Dogge Doggelito – kan man tom få elgiganten reklamen “cykel på köpet” att vara rolig förtjänar man att rappa vidare hela vägen till Gotland. För att inte tala om då att sonen min älskar “hippare hoppare” och sjunger den mer än gärna.

Robyn – från den första förhatliga barnrimms visan har hon bara växt och växt till den fullfjädrade artist hon är idag. Dessutom skulle det vara otroligt roligt att se den avslappade sidan av henne i en liten gotlänsk vackert inredd stenlada småpratandes med de andra artisterna.

Susanne Alvengren – har inte hört något från henne på länge, men som stormen river öppet hav är ju helt klart nått av det vackraste jag hört. Och den fantastiska dialekten.

som stand ins – jakob hellman, även om han så vitt jag vet inte gjort mycket sedan den där fantastiska skivan för länge sedan sedan och inte är mycket flr att träda fram men ohhh vad jag skkulle vilja veta mer, höra mer, se mer

carola – ja sveriges mest fantastiska röst kan vi så klart inte alls ignorera

Magnus Uggla – ord behövs inte alls

tityo  eller kanske Kayo same same but I lajk

Björn skifs – skulle säkerligen liva upp stämningen en del

och orup, glöm inte orup

Säkerligen gissar jag inte rätt på en enda en, men blir det någonting liknande årets eller förra årets startfält så är jag grymt nöjd ändå. Vilka skulle du vilja se?

Maken nämnde; Uffe ( han och jag är inte överens där, han gillar lundell och jag föredrar Le marc) Annika Norlin – fast han vet inte hur hon ser ut. Det gör visserligen inte jag heller, och namnet säger mig nada. Mikael rickfors, Håkan hellström, marit Bergman, Nina Persson och Ola salo


om sista besöket på BVC

Posted on

Det går verkligen inte att fatta. Tre fina barn har jag fått och nu har den minsta av dem blivit så stor att hon inte längre behöver gå till BVC. Loppan fyllde fem år i november och idag var det dax för femårskontroll hos distriktssköterskan på BVC. Mamman hade gjort sin plikt och fyllt i formuläret med alla kluriga frågor så som “kan barnet koncentrera sig i stora grupper en längre stund” eller “kan barnet rita detaljerat” och Loppan har stolt deklarerat att eftersom Hanna på dagis klarade av att få sin femårsspruta utan knot så skulle hon minsan klara av det hon med. Och visst var det så. Hon ritade frenetiskt, suckade lite när BVC sköterskan ville att hon skulle rita sakta och göra samma sak flera gånger. Är det någonting min lilla tjejj inte är så är det tålmodig. Hon är en massproducent av sällan skådat slag. Klippningen av en cirkel gick snabbt och effektivt men hon höll sig så fint till strecken. Hoppa på ett ben var dock svårare. Inte riktigt en enkel grejj för en tjejj i farten, men hon lyckades med nöd och näppe till slut.

122 centimeter lång och 24 kilo lätt är vår lilla sessa. Hon pratade och pratade och pratade med BVC sköterskan och påtalade att hon inte alls var rädd för femårssprutan och övertalade därmed sköterskan att det var lika bra att ta vaccinationen nu istället för att vänta in läkarbesöket. Så sittande i mammas knä fick hon sprutan i armen och en Hello Kitty tatuering som belöning.

 Fina fina Loppan. Så stor redan. Det har gått så fort och varit så härligt. Jag ser fram emot de nästa fem åren som kommer. <3


om den pirrande känslan av lycka

Posted on

tomtebloss

                                                                                         årets första tomtebloss

Det är egentligen lunch men jag har inte tid att äta.

Iallafall inte ännu. Jag jobbar sista dagen och har inte alls tid att tappa tempot för någon lång stund. Mest för mig själv, jag har fantastiska kollegor som skulle klara ut om så staden välte och himlen ramlade ned utan att jag vore där. Men jag kan helt enkelt inte riktigt slappna av och njuta av julpysslet hemma om jag inte känner att jag gjort allt som jag bör, ska och måste i mina egna ögon.  Det finns alltid någonting kvar att göra. Denna julledigheten är inte bara välkommen utan känns nästan nödvändig efter en intensiv höst. Jag känner en intensiv längtan efter att vara tillsammans med barnen, baka, pyssla och fixa. Ja allt det där som hör ledigheten och julstressen till

Ändå tar jag mig en stund här och nu och sluter ögonen, längtan efter ledighet och julstämning är så intensiv att jag känner hur det pirrar i magen av bubblande lyckokänslor. Smaken och lukten av kanel och bubblande knäck är så nära i tid att jag nästan kan ta på dem. Det är fortfarande ett par timmar kvar av jobb, justeringar och plock innan jag kan bege mig hemmåt men det känns helt okej. Det är så nära nu.

snart snart snart

jag nynnar och sjunger som Veronica maggio :

Jag är nästan där!


om att liksom tappa lusten

Posted on

 Precis så här ser det ut här hemma just nu. Helt ostylat och vardagsverkligt och jag bara orkar inte städa!
Jag gillar det inte alls. Att erkänna alltså. Erkänna att jag inte är superduper värsta morsan ever som orkar allt som läggs framför fötterna på mig. Det bär emot så långt ända in i hjärtats innersta kammare och själens dammigaste skrymslen. För man vill ju så gärna klara allt, orka allt, fixa allt.

Men idag erkänner jag  rakt av att jag faktiskt inte orkar.  Efter att jag kommer hem ifrån jobbet så tappar jag liksom lusten på nått vis. Lusten och orken. Pooff så är den borta. Jag jobbar ofta långa dagar och är trött när jag kommer hem. Trött på ett inte så bra sätt eftersom det inte direkt inneburit någon fysisk påfrestning att sitta framför mitt skrivbord och ta emot patienter. Väl hemma vill jag mest bara vara tyst och stilla, äta och umgås med barnen och orken för pyssel, plock, städ och tvätt orkar jag inte riktigt med. Eller tja, skall jag vara ärlig så skiter jag i det 😉

Kvällen har istället spenderats med att göra årets fotokalender. Hittade en rabattkupong och fick två för priset av en. Perfekt.

 Så nu är de klapparna klara. Det blir itne speciellt mycket av den varan i år så vi satsar på att fixa det som uppskattas mest och strunta i resten 🙂

Tur jag går på ledighet imorgon, då kanske det blir nån ordning på hus hem och bloggande.

godnatt.


om granen som glittrar och lyser

Posted on

Häromdagen kom maken hem med en gran. Eller ja, det var väl egentligen jag som tjatade mig till den för jag älskar just denna tiden innan jul. Idag efter att vi varit först på lussetåg på dagis och sedan på skolan så hjälptes vi åt att sätta i ljusslingan i granen. Åh denna lycka och pirrande känsla av välbehag. Ikväll skall jag och barnen hjälpas åt att klä granen också. Sen är det väl bäst att låta den vara så den inte barrar en massa innan julafton 🙂

Men den är vacker årets gran.

Och som vanligt gör den mig så varm innombords.

nu – till jobbet. bara halvdag idag. Himla skönt.


om svårigheten att hitta rätt

Posted on

hela eftermiddagen har jag letat, granskat, testat, moddat utan nått resultat som jag är nöjd med. Vad det än är jag hittar så finns det alltid någonting som jag inte är nöjd med eller som sabbar helheten. Jag pratar om themes till bloggen. Jag har tröttnat lite på det turkosa och vill ha något annat men kan inte riktigt hitta rätt. Egentligen är färger och mönster inget problem, det är enkelt att ordna själv, svårare är att hitta rätt storlekar, rätt rutmönster och rätt detaljer på rätt plats. Det verkar vara omöjligt.

Eller så är jag helt enkelt för kräsen? Svårigheten med att hitta just “rätt” theme speglar mycket av allt annat i livet. Det är lite så som att jag aldrig blir nöjd för att det alltid finns någonting kvar att jobba på eller förbättra. Oavsett om det gäller inredning, jobb, relationer eller att röjja i hemmet. Jag skulle alltid kunna göra lite mer, prestera lite bättre, vara mer av allt. Kalla det duktig flicka syndromet, prestationsångest eller bara ambition. jag vet ärligt talat inte vad av de tre som skulle vara bättre.

Hela helgen har jag gått här hemma och försökt komma iordning, röjjt lite här och lite där och blir liksom aldrig nöjd. Det är för mycket som jag inte är nöjd med, eller om man vänder på steken, för mycket som jag är nöjd med men som ändå inte passar ihop. 

Nu står iallafall granen hemma och på plats. Jag fullkommligt älskar att få hem den tidigt och kunna njuta av den långt innan julafton. När jag var liten togs aldrig granen in före kvällen innan julafton. Då klädde vi den tillsammans mina syskon och jag, jag minns ännu den stora plåtburken fylld med de gamla dekorationerna inslagna i papper. Vissa riktigt gamla, andra trasiga och udda. Vi hade aldrig så mycket pengar när jag var liten så det var aldrig något trendigt eller modernt utan det var mycket arvegods och loppisfynd. Inget som helst fel i det. jag älskar loppisar och har mycket arvegods hemma.Kanske tom för mycket om jag skall vara ärlig. Det är bara så svårt att hitta rätt. Att få allt att passa ihop.

Nu är det söndagskväll och dax för en ny jobbevecka. En kort sådan då jag bara jobbar 4 dagar och sedan går på julledighet. Tack o pris. Som jag längtar. För även om jag älskar jobbet så ser jag fram emot att bara vara med kidsen och leka , baka och göra julgodis. Och det – det är _helt rätt_.


omfamnad

Posted on

små knubbiga fungrar, varma runda armar och tovigt långt ljust hår, bredvid sin syster sitter mellanbror med sned framtand och långa mörka ögonfransar.  Huvudet lutas ned i mitt knä och en tröjja dras upp bakpå ryggen. “snälla mamma klia mig på ryggen”. Fingrarna lämnar röda märken på ryggens fjuniga hud och den varma lilla kroppen ryser av välbehag.

Vi kryper längre upp i soffan.

Tillsammans. Storebror tjurar lite trumpet över att småsyskonen har intagit närmaste platsen. Lillasyster drar i sitt diadem med den stora rosa rosetten. “klia mer” väser mellanbror.

att vara nära är som en enda stor kram


om kalla fötter och färgat hår

Posted on

det är lördagskväll och jag fryser om fötterna. I min nya röda julskål a la fejk marimekko från citygross brinner ett värmeljus jag köpte på maxi förra veckan när de reade ut dem. Totalt värdelöst men rätt vackert. De hade olika sorters doftljus för halva priset  och ljuset var i en liten metallburk, de luktade jättegott bara man öppnade dem och luktade men helt värdelösa som doftljus. Så fort jag tände dem så luktar de knappt nått. Men det varma ljuset som glittrar till i den röda skålen ger iallafall en varm och vacker och lite så där julig känsla.

Av och till har jag iskalla fötter, ett tag trodde jag att det hade med sköldkörtlen att göra men proverna som togs visade inget av det. TSH låg innom normalvärdena. Nästan lite av en besvikelse för just det hade ju varit lätt att åtgärda. Fötterna kan vara iskalla även mitt i sommaren. Håret är nyfärgat. Lite tidigare än vanligt men jag lessnade på att redan se de begynnande tågspåret i mittbenan. Om jag skall uttrycka mig snällt så är det både en glädje och en förbannelse att håret växer så förbaskat fort. Kul för att man inte direkt behöver gräma ihjäl sig om frisyren man just fått blev helfel och trist när de gråa som nu tar över mer och mer kommer fram så otroligt fort.

Idag hade jag tänkt att göra lite julgodis men det tog för mycket energi att åka och handla med barnen då Loppan skulle på kalas och behövde ha med sig en present. Sen var det verkligen busväder när jag följde henne till kalaset och inte blev det bättre när det var dax att hämta. Så nu är det daxför att ta sitt nyfärgade hår och sina kalla fötter och låta dem samsas med en fairly nuts i soffan framför Så mycket bättre.


om grå himmel och bruna löv

Posted on

Hela natten har det blåst. Egentligen blåser det fortfarande ganska så mycket ute men inte alls som igår kväll.  Det är lördagmorgon och Loppan skall på kalas till en av sina dagiskompisar vilket innebär att vi måste åka iväg nu på morgonen och införskaffa en födelsedagspresent. Inte direkt lockande att ge sig ut i det gråa blåsovädret. De få löv som finns kvar på träden är bruna och torra.

det känns höstlikt. Så långt ifrån vinter och julstämning som bara möjligt. Idag är tanken att jag  skall julpyssla lite med kidsen. Jag har köpt apelsiner och nejlikor för att det luktar så otroligt gott och jullikt. Maken skall på julborde med jobbet ikväll och jag tänkte göra lakritskola med kidsen 🙂

Hoppas att alla juldofterna skall ta över och känslan av att jul kommer närmare


omvägen

Posted on

Hur kom det sig att livet förde mig hit. Så annorlunda mot det jag tidigare tänkt och på många sätt både bättre och sämre. De val jag gjorde och de möjligheter som presenterades för mig har lett mig hit. Vilken omväg mot den väg jag hade själv stakat ut.

Jag tänkte på det en kväll när jag och samuel var ute på en kvällspromenad för att få ihop ett gång steg till veckans  stegräknartävlingen på jobbet . Första dagen fick jag ihop 10621 steg och andra blev det något mindre. Målet var att komma över 75.000 steg när veckan var över och det skall nog kunna fungera. Vi gick upp och ned längs gatorna, in bland husen, och tillbaka via stigar och genvägar. Livet har aldrig varit enkelt eller möjligheter serverats på silverfat. Och just så där har livet sett ut de sista 10-15 åren.

Omvägarna.

Samtidigt är det dem som lärt mig mest. Hade livet sett ut som jag planerat hade jag nog inte haft nått av mina fantastiska barn. Samuel är en högst oplanerad och älskad olycka som inte kunde blivit mer lyckad. Han förde ljus och glädje samt mening till livet som då var ensamt kallt och tråkigt. Men jag förlorade min bästa vän på kuppen. Hon gjorde det tydligt att hon inte gillade att jag valde mitt barn och kände sig svartsjuk och utanför. Det gjorde så ont att jag gick under isen en stund. Den person jag litade på skulle stå där vid min sida valde bort det som betydde mest för mig.

Med honom hittade jag min passion. Barnmorskeriet. Jag skulle bli barnmorska och det till varje pris. Jobbiga intensiva struliga år långsamt frammåt mot målet. Jag träffade mitt livs kärlek och förlorade honom, gick helt under isen och var djupt deprimerad i ett halvår. Träffade min nuvarande man som satte in stora charmoffensiven och tillslut långsamt tinade mitt nedfrusna hjärta.

 Halvt upptinad blev jag högst oplanerat gravid med min andra son. Älskade klisterungen. Han som kom med en trulig underläpp och klistrade ihop oss fyra till en familj. Han kom på helt fel tid och han var så rätt. På vinst och förlust när jag insåg att tack vare mitt val att föda barn strax innan examen som skulle göra mig helt oanställbar i sjukhusets ögon ( jo jag fick faktiskt nej tack på två jobb där jag innan hade blivit lovad tack vare att jag “borde vara hemma med mitt lilla barn” och det höll på att göra mig galen av frustration att någon annans pesonliga åsikter skulle påverka så mycket) så kunde jag ju på vinst och förlust kasta in en ansökan till barnmorskeutbildningen i Borås där man faktiskt kunde läsa på distans. Och dröm om min förvåning när jag faktiskt kommer in. En lyckträff. Flera hundra sökanden, 30 platser varav 15 st med valbar ort som  praktikort och jag kommer IN. Det kändes som högsta vinsten.

Mitt i utbildningen bestämmer vi oss för att skaffa ett barn till. Längtan är stor och vi får en högst efterlängtad dotter. Familjen känns komplett. Men praktiken blir lång och svår och tackvare det och lite annat om och kring och bråte så blir det inget av med att jobba på förlossningen. Jag är mammaledig längre än jag tänkt och kastar på vinst och förlust in ett mail till MVC för att höra om de behövde nån vikarie nån gång då och då och får genast napp och blir erbjuden  världens bästa sommarjobb på flera månader. Jag kom in i precis rätt tid när det behövdes folk och snart skulle anställas. Tack vare att jag pressar mig till det yttersta och älskar jobbet med en sådan intensiv passion att allt blir lätt och jag jobbar mer än jag borde så får jag mitt erkännande – en fast tjänst, som ett bananskal på en silverbricka.

Hade jag anat det fem år tidigare?

Svar nej.

Livet tog många omvägar innan jag landade här. I ett litet rosa kedjehus med tre älskade ungar och drömjobbet.  Undrar ibland hur livet skulle se ut om inte alla dessa “omvägar” kommit emellan. Men sen skakar jag på huvudet och bryr mig inte, omvägarna har lett mig HIT, vilket är precis dit jag ville vara. Detta är drömmen.

Jag lever drömmen och då är det ingen omväg,

bara vägen mot målet.