Mitt framför mig sitter en ung kvinna. I sitt knä har hon det käraste hon har, sitt nyfödda barn, som hon kommer för att visa upp. Vi pratar, jag beundrar, lyssnar, inflikar och lyssnar ännu mer. Jag vill att hon skall känna sig sedd där hon sitter framför mig. Att jag lyssnar på det hon säger och att det betyder något. För det gör det. Det är viktigt för mig. ibland undrar jag om det kanske tom är viktigare för mig än för dem.

glittrande barnaögon och plirande tandlösa leenden värmer mitt hjärta länge efteråt.

Och då, när vi är färdiga, tittar hon på mig med ärliga ögon och tackar. ” Tack för den här tiden, det har varit riktigt roligt att gå hit och det trodde jag inte.”

Återigen så är jag tacksam och den glädjen behåller jag innom mig. samlar alla dessa glädjor i ett speciellt rum i mitt hjärta. Stora som små, alla får plats.

Jag var gravid den sommaren. Helt oplanerat och oväntat upptäckte jag i början av maj att jag väntade barn och var helt chockad men lycklig. Dock blev inte alls graviditeten vad jag hade tänkt mig och jag fick under alla dessa månader med illamåend, svältvärden, inläggning, foglossning, prematura sammandragningar, sjukskrivning och tillslut  preklampsi och prematurförlossning en tydlig insikt och inblick i vad en barnmorska kan göra för en gravid kvinna.

Jag bara visste att jag måste göra det själv. Det brann innom mig. Starkt och stolt. Redan där och då visste jag att det var på barnmorskemottagningen som jag hörde hemma. Jag ville inte vara någon annanstans.  Samuel var bara åtta månader gammal när jag startade klättra upp den långa vägen mot målet.

Ett år på komvux, jag läste in matte A, matte B och samhällskunskap vilket var det jag behövde komplettera med för att komma in på högskolan och sjuksköterskeutbildningen men passade på att läsa en extra kurs i pedagogiskt ledarskap. Vad jag skulle ha det till vet i sjutton men det var roligt och jag fick MVG på den kursen vilket hjälpte betyget upp liiiite granna.

Våren 2002 skrev jag högskoleprovet för andra gången, även om det inte blev helt toppresultat så gjorde jag klart bättre ifrån mig än första gången och resultatet var tillräckligt för att kunna komma in på sjuksköterskeutbildningen. Sonen var knappt ett och ett halvt år och deltog både i nollning och i de första skolaktiviteterna. Tre år på högskolan var både otroligt roligt och otroligt jobbigt. Första året levde jag för högskolelivet, jag ville göra det fullt ut när jag nu tog steget som 27 åring. Jag deltog i nollningen, provsjöng för spexet och jobbade i bar på kårpuben. Under utbildningen var jag öppen med att jag inte ville bli syrra för att bli syrra. det var ett nödvändigt ont på vägen. Ett steg mot mitt mål. Tack vare det fick jag min basplacering på gyn och trivdes så fantastiskt bra. Andra året på högskolan hade jag precis träffat min nuvarande man och vi flyttade ihop jag minns det knappt, det bara försvann så snabbt. Tredje året blev jag gravid. Älskade mellansonen föddes i mars i mitten av en helvetespraktik på infektionskliniken. Två månader senare var examen ett faktum och jag kände mig förbaskat stolt över att ha klarat det. Här börjar jag också blogga på riktigt, tidigare hade det mest handlat om att sätta pränt på tankar lite si så där. i februari kastar jag på vinst och förlust in en ansökan till barnmorskeutbildningen i Borås och chockar mig själv med att komma in. Total lycka.

Det tog mig nästan två år att bli färdig barnmorska. De bästa åren i mitt liv blandat med de absolut värsta. Fruktansvärd praktik blandades med praktik som styrkte och stärkte och fick mig att tro på mig själv och min egen förmåga. Och mitt i allt. En älskad dotter.

Nu! Fem år senare. Har jag tagit mig hela vägen fram. Jag går varje dag med glädje till jobbet för att möta alla dessa fantastiska människor. Kvinnor i alla åldrar, färger, storlekar och situationer. Och jag älskar det. Jag tar cellprover, skriver ut prevetivmedel, mäter gravida magar, sätter spiraler och håller föräldragrupper. Det är stort, det är häftigt , det är allt jag någonsin velat göra.

Idag har jag träffat alla sorters människor, allt från en nyinskrivning till en efterkontroll. Starka kvinnor har jag mött. Jag har gjort gynekologiska undersökningar och jag har svarat på många mail med frågor och funderingar.

Nu vill jag ta nästa steg på vägen mot drömmen. Jag vill lära mig köra ultraljud. Det är så rätt. det är så jag. Det måste bara bli.

Det finns fortfarande mycket att drömma om, mycket att utveckla och förbättra, lära sig och utvecklas för att flyga högre.

Kanske är det därför jag fortfarande älskar det så hett.

Att vara barnmorska är inte bara ett yrke, det är någonting jag _ÄR_, och det är något som jag är otroligt stolt över.

eller kanske framför allt om det faktum att den kommer och går och förtillfället verkar lysa med sin frånvaro. Sista veckan har det ekat tomt i huvudet. Orden som brukar finnas där vill inte längre riktigt komma ut. De stockar sig i halsen och klumpar sig i bröstet. Att jag lyckades skrapa bilen lite lätt när jag skulle köra iväg häromdagen gjorde inte saken bättre eftersom jag har en tendes attälta saker i all evighet och slå på mig själv för det trots att jag inser att det verkligen är en smärre sak.

Kanske är mitt problem att jag är en HSP ? Jag börjar mer och mer tro det. Eller så är jag mara lite smått autistisk och hänger upp mig på allt som stör min vardag.

Även om livslusten går på sparlåga som är det kamp som gäller. Jag kämpar med mig själv och mot vågen. Mot stillasittande och mot min lathet och slöhet. Idag är det åttonde dagen utan kolhydrater och andra dagen på jobbet efter ledigheten. Nu är det ett enda rakt spår frammåt mot vår och husbilsliv. Men innan dess en efterlängtad skidresa i bästa sällskap. Tills dess skall jag ha tappat en klädstorlek. eftersom det är åtta veckor dit så borde det fungera.

Vad är det då som dödar all lust, som sänker lågan och får gnistan att försvinna. Jag vet inte om jag skall vara ärlig. Jag försöker bara leva under tiden och hoppas att lusten kommer tillbaka i full styrka.

Även om jag älskar mitt jobb så längtar jag redan efter helg. Men innan dess skall jag få vara med om massa fantastiska möten med människor. Jag skall kämpa för ytterligare en vecka utan kolhydrater och jag skall försöka fortsätta leva efter mottot “tar det mindre än en minut – gör det NU”

på återseende vänner

Godkväll. Det var ett tag sedan jag skrev trots att jag varit ledig nu en hel vecka. Men nånstanns försvann blogglusten. Orden innuti hittade inte vägen ut till tangenterna via mina fingrar och jag försökte stilla den ledighetsångest jag kände med just det som jag vet fungerar bäst för mig. Renovering – just det. Det finns någon speciell sorts lycka i att få göra någonting med sina egna händer. Ingenting kan få mig att må lika bra som det. just den här känslan när det syns att någonting förändras.  En vägg som byggs upp från ingenting och skapar ett helt nytt utrymme, ett rum för ett älskat barn, en vägg som får en annan färg eller mönster och trollas från det vardagliga vanliga till det lilla extra allt. Vardagslyckan.

Att se Loppans rum förändras under mina händer har varit ett par magiska dagar. I mitt huvud har jag fått planera och omstrukturera. Köpa nya detaljer och använda gamla saker på nya sätt. Det är så härligt.  Speciellt när belöningen kommer i form av ett par knubbiga armar som kastar sig runt halsen på mig och ett tovigt okammat hår som kittlar min kind när hon viskar i mitt öra att det är världens vackraste rum.

Imorgon är det åter dax att börja jobba. Bittersweet helt klart. Men  visst är det skönt med lite vardag igen.

Nu  – suss gott

Ute är det grått och trist. Det känns definitivt inte som vinter, inte ens som januari och definitivt inte som något nytt år. Snarare så att det mest känns konstigt att helgerna är över och snart är vi tillbaka till vardagen igen.

Den stora fördelen är väl att vardagen kan innebära en chans till bra rutiner och vardagslycka. Alla små och stora delar av livet som gör det både svårt och fantastiskt samtidigt.

                                                                            Faten är tomma – julgodiset är slut. Nu är julen över.

En hög full med juldoftande apelsiner med nejlikor i som mormor och Loppan julpyntade i mitten av december. Nu har de sett sina bästa dagar och luktar inte längre lika fantastiskt. Men var sak har sin tid.

                                                                                          Hejdå julen och tack för denna gång!

Andra januari. Nu har vardagen återinträtt hemma hos oss. Maken tentapluggar och barnen springer runt i pyamas och skall ömsom leka och i nästa stund kolla film. Efter en kvart låter det som om de håller på att riva extrarummet vi har här på nedervåningen. Precis som livet skall vara å andra sidan. Själv sitter jag här framför datorn och kollar på extreme homemakeover och funderar på allt som jag vill ha gjort denna veckan. det bästa är att jag inte känner att jag _måste_ göra någonting så det som jag gör kommer bli att jag gör det för att jag verkligen vill. Men vissa saker kliar det riktigt i fingrarna efter att få göra.

Jag vill göra klart hallen. Det som saknas ( förutom klinkern i ytterhallen som jag inte kan göra själv) är några lister, fylla på lite färg på några enstaka ställen på trappan ett par dörrkarmar och så vill jag ha ny tapet! Utöver det är det några småsaker som måste fixas. En tröskel mellan hall och kök saknas. En list mellan kök och lekrum. Nya tapeter i sovrummet. Ja massa smått och gott och det känns härligt pirrande skönt i hjärtat att ha något sådant framför sig som jag verkligen vill göra.

Det är skönt med vardag. Att vara tillbaka i det trygga och bekväma. Men samtidigt är det i vardagen man känner sig trygg nog för förändringar och jobba för förbättringar. precis så som jag hoppas att 2012 skall bli.