Eller varför helgen borde vara minst en dag längre.  Och alltid tar slut för fort?
Jag har gjort klart mig för natten. Barnen sover se två dom är hemma, floursmaken i munnen blandas med fingrarnas doft från fotkrämen jag precis smort in mina iskalla fötter med. Frisk mentol. Sista stunden på veckan och slutet av helgen. Imorgon börjar allting om. Det var så mycket jag skulle hinna med denna helgen, så mycket planer och du funderingar. Så mycket pyssel – så lite tid. Som vanligt. Alltid slutar helgen på samma vis. I eftertanke. Över allt jag gjort men också det jag inte hunnit göra. Nu ska jag iaf slappna av mot det nytvättade lakanet. Läsa tills ögonen går i sär och sen sova in den nya veckan. Kramda!

sovande underverk

Idag är det inte whitney houston jag pratar om även om hennes pipa inte direkt går att jämföra med någonting annat utan min egen. Efter en vecka med hosta, harklingar och påverkade stämband som mest gjort att jag väst snarare än skönsjungit på jobbet  så trodde jag att det skulle vara över. Men nopp. Kroppen ville någonting annat. Jag tappade i princip rösten här hemma ikväll och  ingenting hjälper. Underbart med tanke på att imorgon är det måndag och jag börjar alltid veckan med ett par timmars telefontid direkt på morgonen. Haha. Vilket skämt. Hur skall jag kunna prata i telefon? Hur trovärdigt kommer mina väsanden tas och kommer någon ens höra vad jag har att säga. Det känns inte så.

Mitt jobb är bra på många sätt och vis. Då menar jag inte bara för att det är mitt dröm jobb utan för att det finns mycket man kan göra även om man inte är på topp. Bryter man benet kan man sitta i telefon, sekreterare eller undersköterska kan visa in patienterna så jag slipper att gå ut och hämta dem om jag inte kan gå och när jag har ont i nacken byter jag bort cellproverna mot telefontid. Men ingenting av det där kan jag göra utan min röst.

Min röst är precis som för whitney en av mina viktigaste tillgångar. Med rösten förklarar och informerar jag, svarar på frågor och lär ut. Med tonläget lugnar jag i det som är stort och läskigt, som att sätta in en spiral eller våga sig upp i gynstolen för första gången. Med rösten pratar jag varsamt till barnet i magen under tiden jag mäter, lyssnar och känner. Med rösten guidar jag kvinnor med rädsla eller oro fram till sina beslut.

Utan min röst är det svårt för mig att fungera på mitt jobb. Så länge jag inte kan få jobba med något administrativt. Men det har vi ju redan en barnmorska som gör så där finns liksom inte mer att göra för mig. Har jag tur så har jag sovit bort hesheten och vaknar till en ny morgon med kvittrande stämma. Låt oss hoppas på det.

Men först skall jag upp och vila rösten i sängen. Jag har en dejt med Läckbergs olycksfåglen och jag vill veta hur det går.

Suss gott alla fina där ute!

Fast idag är det bukfylla jag pratar om. Ingenting annat. Jag gjorde nämligen en otroligt god och kolhydratsnål choklad mousse som lördagssnask till mig och mannen. och Nu är jag helt klart proppfull. Full och nöjd helt utan att dricka vin. Så då skall jag försöka ge mig upp till sängen och sussa lite. Imorgon är det fullt upp igen. Det skall röjjas bland alla fynden. Skräpet från gamla badrummet skall köras iväg till tippen och så skall jag packa lite till. Kanske kanske kanske skall jag slå på stort och köpa hem en list eller två. Vi får se. Nu – suss gott.

Godmorgon.
Det verkar inte alls vara lika strålande vackert väder ute idag som i går, snarare grått och lite trist men dock inte så kallt. Den sista veckan har det varit mellan minus 15-17 på morgonen när jag har gett mig av mot jobbet. Nu är klockan halv tio och det är 3 plusgrader ute. Tack och lov och pris. det får sååå gärna vända nu. Min heshet har också börjat att försvinna och numera kan jag prata utan att väsa och få hostattacker. Jätteskönt. Vilken press det är att inte kunna prata ordentligt. Speciellt i ett yrke som mitt. Idag kommer min ena lillebror “hem” ifrån malmö där han för tillfället bor och arbetar. Han fick ett bra jobb på länsstyrelsen där nere och lämnade småstad för storstad  och tjänar bättre än syrran trots att han vänder med papper och åker på möten och konferanser. Orättvist var ordet sa Bull. Helst hade jag ju velat ha honom hemma här i småstaden för det blir så sällan man kan umgås. Mest saknar jag det där spontana umgänget när man  tar en promenad eller fikar tillsammans.

idag skall vi nämligen åka till Ullared tillsammans. Varje år får vi som present av mina föräldrar en Ullaredsresa. De står för bensin och vi får en summa att handla för och sen äter vi tillsammans. Bästa presenten ever. Tippar på att det är fjärde året i rad nu. Barnen får kläder och strumpor vilket är det som behövs mest och vi vuxna får lite pyssel och prylar och så får vi en härlig dag tillsammans. Efteråt skall vi käka tacos och spela spel. Bättre lördagskväll kan man inte ha. Så nu har alla vaknat till liv här hemma i det lilla rosa radhuset. Maken har en sista gång svabbat av kliknern i hallen och nu får den börja att användas! Så full fart mot hallen innan vi åker vidare. ha en härlig lördag allihopa.

glädjekalkyl?

  badrummet igår innan det blev fogat. Myyyycket snyggare nu helt klart.

När byggfirman i lördags lämnade den offert som vi tillslut sa ja till så hintade de att jorå, onsdag är vi klara. Mmmm. Eller hur. Idag är det torsdag och det är inte i närheten av klart. badrummet däruppe blev färdigkaklat idag och då saknas klinkern på golvet och allt som skall monteras. Klinkern i hallen är på plats men det är inte fogat mellan plattorna så vi kan inte använda den ingången. Och imorgon är det fredag vilket kommer att innebära att det inte blir färdigt innan helgen denna veckan. Förhoppningsvis är det klart innan nästa helg :-S

Det trista är att allt är en enda kaotisk röra här hemma och allt som skulle varit på plats innan helgen då familjen kommer på besök är i lådor, kassar och på stolar, soffor och dörrkarmar. Hela golvet är en enda gigantisk stor förvaring.

Jag längtar ihjäl mig efter att komma igång och göra iordning. Framför allt hallen men även badrummet där uppe. Nu när det är kaklat och fogat blev det så otroligt snyggt. Det vita fina kaklet och vit fog däremellan. I morgon sätter han klinkern och därefter är det installation av toalett, handfat och blandare. Ahwww  jag lääääängtar så.

Idag är första dagen på en vecka som jag _inte_ har ont i nacken. Konstigt egentligen eftersom jag vaknade runt halv sex i morse och hade så pass ont att jag inte kunde lyfta huvudet ifrån kudden. Nu har jag fått numret till en kiropraktor som jag hoppas kunna knäcka till så att jag slipper ha ont igen. När jag tänker efter så har jag faktiskt haft ont och problem med nacken av och till sedan vi bodde i förra huset. Så sedan jag var en 30 isch av och till vilket känns orealistiskt länge.
Nu skall jag gå o lägga mig och hoppas att nacken fortsätter vara snäll och drömma om mitt färdiga badrum.

Det behöver egenligen inte vara nått stort även om just detta är det. Stort för oss iallafall. Men den dära känslan av att någonting nytt väntar bakom hörnet känns helt fantastiskt behaglig. Det pirrar i magen och förväntningen stiger i takt med att ännu en kakelplatta sätts upp på väggen i badrummet. Detta nya symboliserar så mycket mer än bara ett nytt badrum. för mig symboliserar det vägen mot lyckorna. Drömhuset  och allt det dära andra som kommer på köpet. Sen är jag väl lite konstig som mår väl av detta renoverandet också 🙂

Få förstår det men det är någonting inom mig som börjar pirra och vibrera när jag ser hur något förvandlas under en renovering och formas fram till nått helt annat. Ibland precis som jag föreställt mig i tanken, andra gånger inte alls men nästan alltid till det bättre. En slags transformation. En längtan.

Det är dax nu. Dax att bryta upp och börja om. Lämna detta som varit bakom oss och påbörja något annat. Den känslan är så stark att den fyller mig inuti med frid. Jag litar till livet nu. Att det skall ge mig det jag behöver för att kunna ge tillbaka så mycket som möjligt. Och det som jag behöver nu är någonting nytt.

                                                                                                             Det ser ljust ut framför oss

Jahopp. Så vart det igång. Renovering med sikte på nått annat, nått nytt, nått större. Drömhuset helt enkelt. Denna gången renoverar vi inte för oss själva utan för att vi vill sälja vårat hus framöver. Sen skadar det ju inte att bo lite trevligare tills det är dax.  Här finns massor att göra fortfarande. Små lister som skall på plats, dörrfoder, socklar, trösklar och annat pyssel. Men det känns helt okej. Jag röjjer och rensar, stoppar i lådor och planerar. Fast kanske om jag skall vara riktigt ärlig så röjjer jag mer i tanken än i verkligheten. Att det skall vara så himla svårt att få allting man önskar gjort när man jobbar heltid. Jag har oftast mer lust än ork. Eller tja, mer planer än lust och ork kanske jag tom skall säga 😉

Allt vi gör nu tar oss ett steg närmare drömmen, närmare lyckan (kallar huset för det eftersom det är en del av adressen som heter så och för mig är det drömmen och lyckan i ett) och ett steg närmare frid i själen. Det är så underligt egentligen att vi tittade på detta huset när det var till salu förra gången för över knappt två år sedan. Men det som det föll på då var helt enkelt att vi inte kände att vi hade råd att köpa nytt för att maken ff hade så mycket kvar i skolan. Vi satt med tankar, drömmar och planer som vi insåg fick vara just drömmar för att läget var som det var. Att det sedan nu är till salu igen  i ett helt annat läge när maken nästan är färdig med skolan ( mars – maj kvar. Han tar examen i början av juni) och att de nuvarande ägarna har lagt mycket tid och energi på att få huset i ett annat skick som vi nu slipper att göra är ännu bättre. Visst får vi ge mer för huset än vad de gav men å andra sidan har de lagt över 360.000 kr på att måla allt ( målarfirma som fixar HELA huset) nya golv överallt, klinker i nedervåningen och parkett på våning 2 och 3. helt nytt kök med dubbla ugnar och induktionshäll + en låååång ekbänkskiva att stå och njuta vid med en ljuvlig utsikt över trägård och ängar.  Det mesta av det som de gjort med huset är påkostat, kvalitet och liknande våran stil så det är mycket jobb vi slipper med detta.

Men ännu är det mycket kvar. Vi är långt ifrån i hamn ännu och det finns kvar att göra och planera. Först skulle vi helst behöva bli lite rikare än vad vi är nu och sen skall vi få en trevlig köpare till vårat hus. Men det har jag full tillit till att livet kommer att ge oss. Detta känns så rätt i magen. Så rätt så att det måste ske. Livet ger vad vi behöver helt enkelt för att uppfylla målen. Men innan vi när dit så sitter jag här. Mitt i röran av hallmöbler indragna i vardagsrummet, korgar, kappor, jackor,  ett gäng vantar och ett ännu större gäng skor överallt som jag snubblar över. Det står ett gäng kartonger framme som vittnar om den kommande förändringen. Vad den förändringen nu innebär återstår ännu att se. Men helt klart är att vi nu är i kaoset innan lugnet infinner sig.

Jag  vaknar innan klockan ringer, springer snabbt på toaletten. För sista gången här på ovanplan, eller tja, kanske inte sista gången på toa men just på den gamla och sunkiga. Idag kommer nämligen byggjobbarna och gör vid hela badrummet på ovanvåningen. Kryper ned i sängens värme bara en liten stund till.  Snart ringer klockan åter och det är dax att stiga upp för att börja på en ny vecka. Vid tjugo i sju brukar jag väcka store killen för att hinna med att umgås med honom en liten stund innan jag springer till jobbet. Ställer fram frukost bestående av turkisk youghurt med aningens lite honung på till honom. Kramas hårt en stund.

Jag är tacksam jag som har en sådan fin stor kille som fortfarande vill vara med och nära sin mamma.

Iväg till jobbet. Hittar inte handskarna, lämnar nyckarna hemma, slänger skräp med iskalla händer. Det är minus 17 grader ute. Passande med tanke på att det snöade igår. Så både is, snö på det och så snorkallt. Härligt. Att skrapa bilen utan handskar får en att känna sig levande. Eller hur.

Jobba jobba jobba. Större delen av dagen utan någon som helst snygg röst. Jag kraxar och hostar och känner mig som mitt under nollningen när jag tappade rösten. Försök sitta i telefonrådgivning i flera timmar utan röst så anar ni hur rolig min dag har varit.  Lagom med besök. Blandat med inskrivning, efterkontroll och gravida. Härligt och roligt. Jobba över en halvtimme, stressa till bilen, hämta barnen på dagis och fritids. Skämmas över dubbelbokning imorgon, både tandläkaren och utvecklingssamtal inbokade samtidigt på samma barn. YEY. Tandläkaren fick det bli eftersom det är så svårt att få en ny tid.

Hem.

En helt vanlig måndag en helt vanlig vecka. Förutom att jag inte har något badrum där uppe när jag kommer hem, dock går det snabbt eftersom det skall vara klart på onsdag. Helt sjukt att det äntligen är på gång. Mitt i kallaste vintern i minus 17 grader efter 5.5 år så får vi för oss att göra om och vips så är det klart. Känslan är obetalbar.