min son….

Kramar jag dig tillräckligt ofta?

Uppmärksammar jag dig så att du känner dig viktig och speciell och får den grundtrygghet jag så hett önskar dig?

Hur skall jag göra för att du skall känna dig trygg och säker och vilja möta varje ny dag med glädje och öppna ögon?

Mitt underbara barn… du är så som en fem åring skall vara, det spritter i kroppen och du vill röra dig, springa , hoppa och aldrig sitta stilla. Din fantasi flödar och det är helt fantastiskt att se dig sitta och leka eller höra dina långa monologer inne på ditt rum när du leker med dina gosedjur, bilar eller bongården.

Ganska ofta blir det fumligt eller du tappar något eller slår dig och kommer ut till mamma för att tanka lite tröst eller trygghet i knäet för att sedan vilja ge dig ut i världen igen. Jag ser att du är ganska så tyst och känslig i sammanhang där du inte är van, på kalas, med barn du aldrig träffat eller innan du kommer in i leken på dagis.

Du är inte den som gapar och skriker och kastar sig in i leken, det var aldrig jag heller, det är kanske därför som det skrämmer mig. För trots allt så vet jag hur det känns att vara utanför…. den känslan önskar jag så innerligt att jag kunde bespara dig, men det går inte…. du måste själv få uppleva allt.. så min andrahandsönskan blir då att jag hoppas att jag skall kunna ge dig så pass mycket grundtrygghet att du skall klara dig igenom alla stormar… veta ditt eget värde och att ingen skall få dig att känna dig mindre värd. jag hoppas jag lyckas…

Du är det mest underbara som finns, och jag säger det till dig varje dag…. räcker det?

Ibland är jag så rädd för att inte räcka till som mamma… att göra fel…. att inte lyckas ge mitt barn den grundtrygghet och känsla av eget värde som jag önskar honom. Jag vet att alla föräldrar är rädda… men ni förstår min son han är nått alldelles speciellt… han är MIN….