Hemska tanke. Inte ett enda av er kan jag klara av att förlora. Inte en enda av er tre. Inte en enda stund kan jag öht tänka mig tanken att inte få ha er hos mig.

Samuel. Min stora första älskade. Du snälla fina omtänksamma. Det finns inte ett ont ben i dig och jag är så stolt över dig. Alltid. Var dag. När du är hos din pappa som älskar dig lika högt som jag gör så
Fattas det något hos mig.

Adrian. Den mest underbart kramiga unge jag vet. Spexandes med glimten i ögat. Som är både så stor och liten på
En och samma gång. Du som förundrar mig var dag. Slår mig med häpnad över allt du kan och förstår, du är magisk med ord och ordförståelse. Du växer hela tiden i mina ögon.

Älskade barn. Jag kan
Och vill aldrig vara utan er. Ni är mitt allt!

Och goda vänner. Ikväll har jag skrattat som sällan och förr. Vad skönt det är ibland att bara vara sig själv tillsammans med andra som också är sig själv. Jag har nog inte spelat uno på 30 år men idag har jag både avnjutit gott vin, god mat , goda vänner och gott spel. Livet när det är som bäst och enklast. Så som jag vill att det skall vara.

Enligt SMHI så skulle denna helgen visserligen bli regnig och grå men inte alls på detta vis. Fredagen och lördagen skulle bli regniga, molniga och en temperatur på mellan 7-10 grader. Söndagen däremot skulle bli solig och fin medans måndagen skulle innehålla både moln och sol. I verkligheten har det varit precis tvätt om .  Hyfsat fint väder både fredagen och lördagen, lite regn och blåst en stund i går eftermiddag men nu idag söndag har det regnat som sjutton. Hela natten har det regnat. YEY. Eller inte.

Vet ni hur mycket det låter när det ösregnar på plåten på ett husbilstak? En lätt ledtråd är att det låter _mycket_. Väldigt mycket. Jag kan med all säkerhet säga att jag har vaknat hur många gånger som helst under natten, legat länge  och bara lyssnat på det smattrande regnet, önskat att det snart skall sluta. Nu när det närmar sig middagstid är det betydligt mer uppklarnat. Men den för en stund sedan blåa himlen håller på att mulna till igen i nånslags grådaskig massa. Jag skulle inte direkt bli förvånad om det började regna igen.  Barnen sysselsätter sig med spel, dator, tv och lekplatsen utanför i kortare omgångar. Men det är otippat kallt där ute så de vill inte stanna i några längre omgångar.

Själv sorterar jag kort ifrån gårdagen. Tack och lov för elplatser.

Strax utanför campingen ligger stranden. Mycket vackert läge och säkerligen jättehärligt på sommaren när det är varmt nog att bada och leka på stranden. Strax utanför ligger en liten ö som man kan gå ut till då det är byggt en liten bro av sten som lagts på hög i en lång rad hela vägen ut. Igår skulle vi leka sjörövare och klättra över stenbron ut till ön. Ibland är det en fördel att ha en yngre man som fortfarande vill leka. Han och killarna tog sig över rätt fort. För mig och Loppan tog det längre tid eftersom hon hade ett par “slip in” skor som var svåra för henne att gå i och lätt ramlade av och jag hade ett par MBT kopior som är rundade undertill och dessutom säkert är en halv storlek för stora. Jättebra att gå i – på typ rak mark. Inte alls lika bra att klättra över stora stenar och försöka håla balansen med samtidigt som man skall ha en liten femårig tjejj under uppsyn. Femårig som är på god väg in i sexårsfummlet och har växt otroligt mycket sista tiden. Hon tappar allt, fumlar, ramlar, välter, spiller .- ja allt. Att jag dessutom hade systemkameran över axeln och helst skulle undvika att slå den in i nån av stenarna gjorde ju inte direkt saken lättare.

Men väl framme var det värt strapatsen och jag lyckades få några fina bilder på barnen och här kommer ett gäng.

Äntligen, det är ljust utanför gardinen när vi vaknar allt för tidigt. Himlen är vackert blå och solen skiner. Inte jättevarmt men tillräckligt för att ge ett löfte om fina dagar och varmare tider. Vi bäddar ned och maken drar på mjukisbyxor för att gå och köpa nybakta frallor. Två synder som inte hade förlåtits i andra sammanhang 😉

Det är inte riktigt den värmen som krävs för att vi skall kunna sitta ute men det går ändå att ana sommarens intåg. Vi är så nära havet att det på kvällen susar och brusar och gör det svårt att koncentrera sig på annat. Berusar. Nu är vi här. Sommaren är nära och det är njutningens och hänryckningens tid i antågande. Tid för att stilla sitta tillsammans på en grön tygstol som inte direkt ger den perfekta komforten eller stödet för ryggen men ändå erbjuder en helt annan slags avkoppling.

Frukost i husbil med solen utanför fönstret smakar bra vad som än serveras.Strax bär det av hemåt för kalas och städning men innan dess så skall jag bara njuta lite lite lite till.

För en vecka sedan hämtade vi den. Älskade gamla Bettan – pärlan – husbilen. Lite dammig och full med fågelbajs men vår fina pärla. Och den startar på ett kick! Det är en makalös manick. Maken har städat och fejjat, jag har burit ut kuddar och påslakan, papperstallrikar och diskbaljan. Förråden fylls på med tvättlappar, min tandkrämstuber och panodil. Vi gör oss redo för en ny härlig husbilssäsong. Snart är det premiär med härliga vänner

Allt det där som jag längtat efter så länge

Det var väl bara sjutton också. Inte nog med all stess och press från husfix och försäljning. Utöver detta så är det mycket på jobbet, jag har fått ta över en föräldragrupp för en kollega som är sjukskriven och utbildning i nästa vecka som innebär en hel del frånvaro. Som grädden på moset mes sura lingon bredvid så började snorandet igår och idag har det vidareutvecklats till brännade tryck över bihålorna och seghet i halsen. Blä blä blä. Nu gäller det att sova bort allt snabbt som ögat innan vi skall ut med husbilen till helgerna.  Så nattinatt.

Ända sedan jag läste vidare till sjuksköterska och senare till barnmorska har jag funderat och drömt om just det där att kunna göra skillnad. Att få göra en betydelsefull insats med den kompetens som jag skaffat mig. Här kan jag ju faktiskt göra nytta inom mitt yrkesområde. Men då varken tiden eller möjligheten finns just nu att kunna lämna mina egna barn hemma för att åka iväg och göra nytta så kan jag som många andra göra nytta på ett annat sätt.

För varje person som bloggar och sprider budskapet om det viktiga arbete som Unicef gör för var enda unge så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Detta är Unicefs budskap:

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial påunicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

tankarna börjar alltid vandra när klockan närmar sig sent på söndagskvällen. Helgen går så otroligt fort numera och jag känner mig allt som oftast lätt missnöjd för att jag inte har hunnit med det jag föresatt mig och helst lite till. Denna helgen har promenaderna som jag annars brukar ta fått stryka på foten. Den sista tiden så har jag inte lagt så mycket tid på mig själv utan lagt all min tid på arbete och barnen och har det funnits någonting över så har jag lagt all min resterade energi på huset. Frustrerande. För jag vet att jag måste lägga mer tid på mig själv för att nå mitt mål om att vara fit till 37.

Var vecka är det lika dant. Helgen kommer som en befrielse efter veckans stress och jag har planer både för mig själv och alla projekt jag skall hinna med (jag älskar projekt) och efter att ha jobbat och inte hunnit med mer än en bråkdel av det som jag önskat så är helgen över och måndagen stundar igen. Det jag måste jobba med är både mina förväntningar på vad jag skall förväntas hinna med och kanske även prioriteringslistan. Jag lägger så mycket tid i veckorna på allt annat än mig själv genom att prioritera jobb, patientmöten, barn, hem och man ( kanske inte just i den ordningen) att jag sällan har någonting över till mig själv. Därför borde helgerna vara mer vikta till att ta hand om mig själv. Det kändes för ett tag sedan som om jag var på god väg men nu har jag förslappat hamnat ned i en svacka igen. :-S

Ute är det regnigt, disigt och grått. Jag borde strunta i det och ta en lång promenad men jag har inte riktigt lusten. Istället har jag spikat upp lite lister på storebrors rum, möblerat om, fixat med lillebrors leksaker och röjt inne hos lilla Loppan. Hon drogs med i städ och röj ivern och i ett försök att med trasa tvätta duschdraperiet lyckades hon göra första märket på nya kaklet inne i ny renoverade badrummet *morr*.  Nu försöker jag tagga ned lite. Samuels rum är klart. Adrians och Filippas rum är hyfsat nära. Vårat sovrum är bara småplock som enkelt tas bort. Nu får jag lugna mig och förbereda på en ny vecka med jobb. Det är alltid lika spännande med mitt jobb och jag sitter ofta hemma och funderar på vilka möten som väntar mig denna kommande vecka. Fantastiskt att fortfarande känna så starkt efter 4 år. Det finns egentligen ingen tråkig arbetsuppgift eftersom varje patient, varje möte, varje provtagning eller prevetivmedelsinformation är ett nytt möte med en kvinna/ett par som jag kan försöka göra till något så bra som möjligt. Kanske är det därför, för att det är så fantastiskt och roligt, som det tar så mycket av min energi att jag inte orkar ta hand om mig själv sen.  Men nu en nybakt kaka och ett avsnitt av once upon a time tillsammans med goaste storekillen som kom hem ikväll. Bättre slut på veckan kan man inte få. <3

Klockan närmar sig helgslut. Det är vemodigt som alltid och jag kör på rakt in i väggen bokstavligt talat. Just nu håller jag på med att sätta upp lister i taket på loppans rum som stått allt för länge på golvet och varit i vägen. Efter gårdagens cocktailkväll hemma hos en härlig väninna känner jag mig rätt laddad för att fortsätta och köra på här hemma.  Nu känner jag mig otålig för att någonting skall hända. Antingen eller, flytt eller inte så att vi får veta och kommer till ro antingen det blir i detta huset eller nästa. Jag har en tendens till otålighet när det gäller sådant där. Är inte alls bra på att vänta utan vill veta med en gång hur det skall bli.

Känslan av att allt kommer att bli bra bara vi kommer på plats i huset är också stark. jag vet ju att det inte alls är så enkelt men det känns så. Bättre möjligheter och mera och bättre utrymme. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag var rädd. Rädd för att det inte skall bli för barnen. Rädd för hur det skall bli med ekonomi, om maken skall hitta något bättre jobb än det han har nu, rädd för att inte trivas. Men nu vill jag inte tänka för mycket på all oro. Nu vill jag vara lite mer i nuet i den frustrerande härliga otåligheten. För det är något bra i all frustration också. Något kreativt som får födas och ta plats. en möjlighet att jobba med händerna så som jag älskar.

Idag är store gossens rum vidgjort och ommöblerar, lillgossens rum med och småsaker fixade i dotterna rum. Snart är faktiskt ovanvåningen helt presentabel. Och det känns bra.