En ny söt liten reklamfilm för smartphoto som jag tidigare skrivit om. Filmen visar på många av de produkter de har. Utöver framkallning så har de många andra roliga produkter och jag har bland annat fått testa att göra en fotobok ur deras sortiment.  Dessutom så beställde jag för inte så länge sedan canvastavlor på barnen därifrån när jag fått en rabattkod. SÅÅÅÅ otroligt fina tavlor. Vi köpte en till mammas 60 års dag och gav i present. En bild på henne och pappa och alla tre barnbarnen när de står och tittar ut över hamnen i Alicante vilket är ett av deras paradis. Havet är blått, himlen är vacker och hela bilden gjorde sig så otroligt bra som tavla. Det blev en mycket uppskattad present som jag verkligen kan rekomendera. Kvaliteten var högt över förväntan.

Du kan kolla själv på smartphoto.se. Jag kommer garanterat att beställa fler tavlor till det nya huset.

Jag har akut sömnbrist. Det blir så när man är ensam i flera dagar hemma med barnen samtidigt som man försöker att gå ordning ett hus som är i kaos inför en fotografering. Två nätter på rad har jag kommit i säng kring klockan två för att sedan sova orolig och vakna runt fem sex och med bultande intensiv huvudvärk ta mig till jobbet. Nu har jag beredskap och det är lite oroligt med palliativ omvårdnad som kräver min attention.

Det tråkiga är bara att mina ögon helst vill sluta sig och kroppen börjar kämpa emot. Stel, seg, öm och ja fel liksom inuti mig själv. Men det är kanske egentligen inte så konstigt med tanke på hur man misshandlar sig själv när man inte ger kroppen tillräckligt med sömn. Hjärnan slutar att fungera ordentligt, koncentrationsförmågan blir sämre och ögonen skelar. Astman blir sämre, jag känner mig fumligare och kroppen suktar efter sömn. Men nu när fotograferingen är över så behöver vi inte stressa med någonting mer. Det är fortfarande mycket kvar att göra och inför visningen behöver allt vara tipp topp. Uss vilken obehaglig känsla egentligen. Låta andra gå här runt i ens hem och bedöma hur det ser ut. Men men, vi har inte så mycket att välja på om vi vill flytta till drömhuset. Snart måste jag säkert åka iväg för beredskepen så det är bäst att passa på och vila en stund.

Idag är det effektivitet som gäller. Tjoho och full fart! Eller nått.

Det var iallafall så jag tänkte när jag vaknade imorse vid åtta tiden av att mannen skickade ett sms på höga kusten bron som han precis körde över på sin resa mot haparanda och Torneå.

Sen skulle jag bara vila lite och somnade om. Nu vaknade jag till igen då barnen absolut tyckte det var läge att gå upp och tjatade sig blåa så det var bara att svänga de lurviga över sängkanten. Klockan närmar sig snarare elva vilket sabbar planerna lite granna men det får gå. Idag skall håret färgas, tvätt skall tvättas, barn skall förberedas inför dagis och skola imorgon och sen skall jag städa. Pust. ledigheten har som vanligt passerat allt för fort. Och det mest skrämmande är nog engentligen att jag spenderat det mesta av den här inne. Förutom de långpromenader jag kunde ta torsdag – lördag när alla var hemma eller för att handla så har jag varit här inne konstant. Well. Nu är det som det är.  Så jag väljer att välkomna denna annandag påsk som faktiskt är en ledig helt oskriven dag som ligger framför mig.

Lets make the most of it.

Dagen har gått fort. Så nu när jag sitter här med mitt glas rött, gula tulpaner och mörkret utanför fönstet så undrar jag vad som egentligen har hänt. Jag var uppe med barnen mellan 8-8.30 och sedan har dagen gått i en enda rasande fart. Barnen har sluppit sin feber det märks helt klart för idag har det varit mer fart på dem än vad som är önskvärt. Snart är denna påskledigheten över och det känns inte direkt som om jag har gjort någonting. Sjukt barn två dagar och sedan påskafton och nu, ja vad skall jag skylla på idag, har jag inte alls hunnit med vad jag önskar att jag hunnit med.

Jag känner en viss oro inför allt som ligger framför mig.  En oro inför att inte få huset i ordning för foto och visning, en oro inför jobb och en utbildning jag skall åka på aldelles själv om en månad, oro inför flytt och om vi skall trivas i det nya huset.  jag tror nog jag kan oroa mig för allt. Men det är väl lite i min personlighet. Nu skall jag iallafall krypa ned i min dubbelsäng tillsammans med alla kuddar ( och säkerligen ett varmt sprattlande barn eller två) och sova för natten.

Länge var jag det. Ensam alltså, fast då bara med min stora kille och det var självvalt eftersom jag och hans pappa har en mycket bättre relation som vänner och föräldrar än som ett par. Sedan träffade jag Mikael. Jag och Samuel hade då bott ensamma i huset jag köpt i lite mer än ett halvår och vi trivdes där. Det var inte så svårt att vara ensam med honom och det känndesinte som om jag visste någonting annat. Livet var rätt okej.

Nu har snart tio år gått sedan dess och familjen har utökats med två fina barn och när man lever tillsammans länge så lär man sig känna av varandra på gott och ont. Då blir det konstigt att helt plötsligt vara ensam. Även om det bara är fyra dagar vilket är ingenting. det är gott att få längta lite efter varandra också.

Det som blir krångligt för mig är att jag inte direkt var förberedd och har långa arbetsdagar tisdag och onsdag nästa vecka. Men det får gå det med. jag är inte alls van vid att vara den som hämtar och lämnar på dagis och skolan längre. Micke tog ju över den uppgiften när han började plugga och har nästan alltid skött det utom de dagar han har jobbat extra under dessa två åren. man vänjer sig snabbt som sjutton av med uppgifter.

jag har ingen som helst ide till vad vi skall göra idag jag och kidsen.  Men slött som sjutton kommer det bli.

Ibland står man framför vägskäl i livet. De kan vara tydliga och livsavgörande och självklara. Sådana där som man helt plötsligt ställs inför och tvingas göra val som är stora. Vilken utbildning jag skall ha, diet, prevetivmedel, vart skall vi bo osv osv.  Men ibland ställs man inför mindre självklara val. Som valet att helt plötsligt inte följa den utstakade vägen. Den som ligger där bred och inbjudande framför dig. Utan istället på en impuls ta den mindre snåriga stigen som går där bredvid bara för att. Du har ingen aning om vart den nya snåriga stigen kommer att leda dig och det känns ganska så troligt att den inte erbjuder samma komfort med sin slingrande smala väg full med buskar och nedhängande grenar. Det kanske även blir svårare med tanke på hur lite trafik det verkar vara på denna lilla stig och med det så har naturen fått breda ut sig och ta plats med snår, buskar och grenar. Uppförsbackar och nedförsbackar, bron över bäcken och under bron över motorvägen.

Men vågar du ta den där lilla stigen en dag, gå ifrån det som är vanligt och tryggt så tar du inte bara risken att det blir lite obekvämare och jobbigare i den  hårdare terrängen , du tar även en chans att få se något nytt och vackert. Något helt annorlunda som kan ge dig en ny upplevelse och en ny lärdom.

Så ibland måste man våga ta ett steg ifrån den invanda trygga inrutade vardagen och våga välja det oväntade, den lilla stigen som dyker upp och du inte ens lagt märke till tidigare. För att få en ny erfarenhet.
Och kanske som jag – en helt ny träningsvärk av den ruffiga terrängen.

🙂