Möte med sonens nya skola. Nya mentorer och nya omgivningar. Ny oro. Skolan är stor och kraven är höga. Jag är rädd. Min lille tappre krigare. Min prins. Jag vill dig allt väl i livet. Kanske är det därför det känns så stort och skrämmande. Men jag väljer att svälja det. Väljer att ha tillit till dig och dina förmågor och väljer att inte ta ut något i förskott. Även om det känns som ziljoner fjärilar i magen.

Vi vandrar runt alla föräldrarna i den nya skolan, tittar på klassrum och hemvist, gympasal och bibblan. Stort och skrämmande. Men så länge du är glad för det så är jag det också.

Älskade unge.

Mello lördag. Eller ja, eurovision kanske man skall säga för att vara politiskt korrekt. jag är väl inte egentligen så mycket för det stora spektaklet även om jag gärna tittar på de svenska uttagningarna men iår ville jag se på Loreen och Euphoria som jag tycker är magiskt bra. Tyvärr är inte så mycket annat i min smak men det är ju väldigt annorlunda nu än när jag var liten och tittade på på schlagern. Efter 25 låtar så är det ytterst få utom just euphoria som jag kommer ihåg alls. Eller jo, de ryska babuschkorna som knixade och sjöng som dagis barn. maken skrattade gott medans jag rös mest och inte direkt av välbehag.

Annars har dagen gått fort. Jag har beredskap denna helgen och måste därmed hålla mig hemmavid och i närheten av en telefon. Men det gör mig inte så mycket eftersom vi ändå inte alls hade några planer denna pingsthelg. Att det dessutom är lite storhelg som inbringar aningens mer klirr i kassan känns gott.

Vädret har varit riktigt behagligt idag. Mindre stekande tryckande varmt och en urladdning med regn och åska under eftermiddagen. Jag har passat på att rensa lite ogräs på baksidan innan vi åkte hem till mina föräldrar för att på deras garageuppfart städa ur våran bil och grilla tillsammans. Härligt att kunna sitta ute. Det har inte blivit mycket av den varan annars i år. Efter att ha ätit och städat bilen blev det bollkastning och lek med barnen i trädgården och en tripp till lyckorna för att visa mamma huset och trädgården. Väl där känner jag faktiskt en viss “euphoria”, lugn, lycka, upprymdhet när jag tänker på alla möjligheter som finns där i trädgården. Helst skulle jag vilja flytta bums, dessa tre kommande månader känns jääääättelånga.

Euphoria *nynnar*

välkommen ned i min trädgård

I det nya huset så finns det inte bara alla möjligheter inuti utan även en stor fantastisk trädgård som dock är otroligt eftersatt. Den är stor, jämn och an hörntomt på gatan. Alltså helt perfekt.  Men, men men men, inget är direkt gjort med trädgården på flera flera år. Eftersatt, ett halvdött träd som måste komma ned, övervuxna buskar och ej beskurna träd. Stensättningen är övervuxen med ogräs mellan stenarna och högt gräs i rabatterna blandat med många många maskrosor.

det finns potential för att bli hur mysigt, lummigt och grönt som helst
Åh vad jag längtar efter att sätta fingrarna i jorden. Efter att få jobba för att göra trädgården till den fantastiska gröna oas som jag vet inom mig finns där. jag vill kapa träd och plantera buskar, dra upp ogräs och kapa grenar, klippa ned och beskära, rensa och förnya. I ena ändan av trädgården drömmer jag om ett växthus. Så där lagom stort att jag kan odla tomater, gurka, zuccini och kanske lite vindruvor. jag minns min pappas växthus i mitt barndomshem. Mest gurka och tomater fanns där men jag älskade att gå dit på eftermiddagen och plocka mig en mogen solvarm tomat att sätta tänderna i. Fantastiskt skön känsla.

som ni ser kommer jag ha att göra i flera år för att få ordning på detta. Men det gör jag så gärna. Det pirrar i mig av förväntan och längtan efter att få sätta igång.

jag ville ha sovmorgon, sa jag i går kväll när jag pratade med mamma på chatten, men vi får se hur det blir med den saken för det brukar sällan bli som jag planerar. Nu är klockan snart nio och jag har varit uppe i närmare en timme tillsammans med småttingarna som vaknade och var jättepigga vid en kvart över sju någonting. Lilleman sprang in i duschen medans lilltjejjen tog trappan i ett svep för att sedan stå på nedervåningen och ropa att hon var sååååå hungrig.

bara att ge sig upp med andra ord.

Men eftersom det ser ut att bli en fin dag idag så känns det helt ok att sitta uppe. 7-8 timmars sömn i sträck är ändå inte något som jag kan eller vill klaga på. Efter en vecka med mycket sol och sommarvärme så känns det skönt att det verkar bli svalare väder idag. Dock ser väderrapporten inte alls lika lovande ut som himlen idag. Enligt väderappen skall det bli både regn och åska framöver om bara nån timme. Trist men kanske nödvändigt för växtligheten. Det är något större spektakel på gång inne i stan som jag inte tänker besöka då vi skall åka hem till mina föräldrar och städa ur bilen. halmstad gillet tror jag det kallades och jag har en väninna som skall stå på loppis på torget, tråkigt för henne och alla andra om det nu verkligen blir regn och åska.

Igår var mäklaren här med papper att skriva på och min ångest tilltog. Köparna vill besiktiga badrummen vilket känns helt ok. Jag är inte direkt orolig för det efterom båda badrummen är gjorda via firma, den ena i år i februari och den andra för en 10-12 år sedan när makens föräldrar bodde här. Det är kakel och klinker som man liksom inte kan missköta så att det skall bli någon skada på det via normalt slitage. I köket är det korrekta skydd under diskmaskin, kyl och frys. Vatten draget av rörmockare och el av elektriker så jag kan inte tänka mig att det skulle vara någonting. Efter att besiktningen är klar så skall papperna skrivas, köparna säga upp sin lägenhet, vi skall skriva papper på huset på lyckorna och sedan finns det ingen återvändo. Det var kanske just det där om ingen återvändo som triggade igång ångesten från min sida.

Jag är en sentimental person även om det har blivit bättre med åren. jag har svårt för förändringar, även de förändringar som jag helhjärtat ger mig in i och har initierat till själv. För varje förändring måste man ge upp någonting som man är van vid och det är både en utmaning och en förlust. Förlusten av trygghet, säkerhet och invanda rutiner. Vissa av dessa förändringar är ändå nödvändiga för att komma vidare i livet. Att våga släppa taget och ta en förlust även om den ger ångest i början för att i slutändan få nått bättre. Utvecklas.

Om jag blundar och flyter tillbaka i tiden kan jag fortfarande känna hur den sammetsröda heltäckningsmattan på golvet i tvrummet på ovan våningen känns under fötterna. Här satt vi alltid min bror och jag i varsin mjuk beige skinnfotölj med fötterna på en vit sittpuff och tittade på tecknad film medans de vuxna fikade nere i matsalen. När jag nyss kände jag en välbekant doft som så starkt framkallade minnet av hur vi sitter där tillsammans min lillebror och jag.

Jag behöver bara blunda så är jag tillbaka. Platsen är min morfars tvrum på ovanvåningen i hans söta lilla hus på Vallås där vi spenderat så många timmar tillsammans. Blundar jag lite till och åter mig föras längre tillbaka i tiden så minns jag alla de helger jag sov över hos älskade mormor och morfar, ned bäddad i fotöljen med en varm filt låtsades jag ofta somna framför tvn för att jag kände mig så trygg när min stora starka morfar bar in mig till extra sovrummet och bäddade ned mig i sängen där inne. Mormors varma skrockande stämma och den mjuka klappen på kinden innan jag somnade är ett annat starkt barndomsminne.

om jag blundar känner jag hur det luktar i köket och hur han alltid mötte upp med ett leende i hallen, med en varm kram och en mjuk hand. Alltid tacksam för att vi kommer. Åh vad jag önskar nu att jag tagit mig tiden att åka dit ännu _mer_ , att jag ringt oftare, kramat om honom mer. Jag skulle ge vad som helst för att få hålla din hand bara en enda gång till.

Över tre år har passerat sedan du lämnade oss men fortfarande kan den minsta lilla sak trigga i gång dessa otroligt starka minnen. Jag är så innerligt tacksam för dig, för att du funnits där för oss i alla år och delat så mycket både vardag och glädje. Men ibland kan saknaden fullständigt förlama mig. När jag kör förbi ditt lilla fina hus, när jag hittar dina favoritkakor i snabbköket eller som idag när jag blundar och inser att det börjar bli svårt att höra din röst i mitt minne.

Då gör det lite extra ont. Även när jag blundar.

Idag har jag släppt en av mina säkerhetslinor. Jag har valt att lita på att livet kommer att ge mig det som behövs för att lösa denna situationen och då kanske jag först måste kapa en livlina för att inte den skall hålla mig tillbaka som ett alternativ, en flytbojj. När den linan är lossad så hoppas jag att vinden skall ta fart i rätt riktning och snabbare driva mig framåt mot målet.

Jag är sådan som person, nån som alltid vill ha en livlina, ett alternativ, en utväg. Som har svårt för att våga ta språnget in i det okända om jag inte vet vad det steget kommer att föra med sig. Har svårt för att våga lita helt enkelt. Men senaste tiden har jag funderat mycket. Kanske det inte alls är så att alla mina alternativ är livlinor. Kanske det ändå är så att de håller mig tillbaka. Hindrar mig från att lägga all min energi på rätt ställe. Hindrar mig från att snabbare ta mig fram till det rätta målet.

Kanske är det så att jag måste våga släppa taget för att nå målet.

Så jag gör det.

Jag väljer tillit.

Söndagskväll efter en härlig långledighet. Sol ute, lagom värme, hemma fix, ett Gekåsbesök och nu en lat stund i soffan framför Hart of Dixie. Men sedan det bästa av allt – att det är ledig dag imorgon med. Dagis, skola och fritids har stängningsdag så jag har tagit ledigt för att vara tillsammans med barnen. 🙂

Detta har varit ( är) en underbar långledighet. Inga måsten utom de som jag själv sätter upp för att det känns bra. Inga planer – inget som stör. Jag är så dålig på att bara vara så jag behöver lära mig att njuta av sådana tillfällen. Troligtvis mest för att jag är en sådan dära antingen eller tjejj. Dvs antingen är det högsta växeln på allting och full speed utan vila tills att det är dax att stupa eller så är det latmaskeri på högsta nivå i soffan framför datorn. jag måste lära mig att bli mer lagom.