eller hur man lyckas att inte träffa sin äkta häft på typ 36 timmar. Det kallas arbete.

En del av mig är glad och tacksam att vi har ett sådant båda två för det innebär helt klart fördelar både ekonomiskt och socialt men även känslomässigt. Men och detta är ett stort men det finns en del saker som är stressande också. Mannen jobbar sedan typ 12 år tillbaka med att köra budbil, det började som ett sommarjobb och extrajobb på helger under studietiden och när han slutade högskolan första gången och inte hade en komplett utbildning, precis tillbaka efter sin sjukskrivning ( magsår och ansiktsförlamning) så hade de jobb till honom och han började först halvtid och sedan heltid. Det var tacksamt med tanke på att jag först var mammaledig och sedan började läsa till barnmorska så då kunde vi ändå få ekonomin att gå ihop. När jag sedan var färdigpluggad och började att jobba igen efter föräldraledigheten med lilla loppan och då lyckades få ett heltidsjobb så var ju helt plötsligt allt mycket lättare. Så många år av slit och inte riktigt veta om det skulle gå ihop från ena månaden till den andra, kämpandet med att få en familj att fungera på ett studiemedel, två helg jobb och två barnbidrag. Jag tror vi levde fyra personer och en hund i ett hus på ca 15.000 kronor. Det var helt plötsligt så lyxigt att få två heltidslöner och kunna göra mera saker tillsammans med barnen.

Men jag har alltid vetat att mannen inte var lycklig på jobbet, att det fanns en ambition i honom att göra mera, arbeta med någonting annat. Kanske hade jag dragit ifrån honom med alla högskolepoäng och dubbellegetimation. Kanske var det bara längtan efter att få göra det som han är bra på. När IT forensikutbildningen kom upp som ett alternativ så var jag positiv, det sammankopplade lite de olika utbildningar han läst på tidigare, dels juridiken och dels informatiken, på ett sätt som kändes givande.  det var två tuffa år med sämre ekonomi men också bra för att han kunde skönta hämtning och lämning på skola och dagis, han var ofta hemma när barnen kom hem från skolan och de behövde inte speciellt långa dagar. Ändå såg vi fram emot att han nu skulle bli klar och börja jobba igen. Några jobb har han sökt innom det som han är nu utbildad till men inte mer än kanske 3-4 st, så jag är tacksam att jag tvingade honom att inte säga upp sig utan ha kvar sin tjänst på budbilsfirman som han nu kunde gå tillbaka till.

Nu har han jobbat i en vecka lite drygt och nu kommer vi ihåg med en kristallklar tydlighet varför han ville göra nått annat från början, denna stressen, livsstressen. Han jobbade 4 dagar förra veckan tippar på att han jobbade 38 timmar de fyra dagarna. Nu börjar han på ett nytt schema denna veckan vilket skulle innebära att börja jobba mitt i natten och jobba till eftermiddagen, igår blev det dessutom några extratimmar så han var inte hemma fören efter jag gått och lagt både barnen och mig själv. Jag minns att han kröp ned i sängen igår sent och somnade direkt, när jag vaknade i morse var han redan iväg igen och jobbade.  Visst är det bra att kunna jobba lite extra eller övertid ibland men jag skulle nog gärna vilja träffa min make lite granna mellan varven helt klart.

Egentligen hade jag tänkt att jag skulle gå ned i tjänst lite granna nu när barnen är små och mannen börjat jobba men med tanke på att vi nu köper nytt större hus och inte riktigt vet hur konstnaderna blir med det nya huset så vågar jag inte riktigt ännu. kanske om nått år när vi fått pejl på hur mycket det kostar oss.

Jag gillar inte denna livsstressen egentligen, att allt skall kosta så mycket och att man bara skall ha mer och mer och dyrare. Jag gillar att köpa begagnat och göra om, jag vill ha ett växthus och odla mina egna grönsaker, downsize:a helt enkelt.  En dag vill jag kunna jobba mindre och spendera mer tid till att bara vara med barnen. Men för just nu är det livsstress på hög nivå. Tur att jag har lite spridd semester.

att bara stanna upp och titta på en skalbagge kan göra underverk för livsstressen

Borde man inte vara piggare efter en ledig helg? Speciellt efter en helg som denna som inte har bestått av någonting annat än slöhet och slapphet och pyamas i inneväder och regnrusk? Här är det snarare tvärt om, jag är tröttare än tröttast och skulle med glädje gå och lägga mig redan nu. Antagligen för att kroppen inte har fått göra det som den är gjord för att göra. Röra sig, jobba, motionera osv. Jag önskar jag hade mer ork. Men all denna fördröjjning inför flytt och liknande tär på mig och jag tappar både lust och ork att göra någonting. Men men men. Imorgon är sista jobbedagen på ett tag och det är väl bäst att gå och lägga sig i hyfsad tid så att det blir en bra arbetsdag och jag orkar med allt som skall slutföras. Så godnatt med er.

Söndag idag. Vi har varit uppe hyfsat tidigt allihopa, tom maken faktiskt som annars brukar leka tonåring och sova till middag de flesta helger. Imorgon börjar han sitt tillfälliga sommarschema på jobbet som han skall ha de närmste fem veckorna som innebär att börja klockan 04.00 måndag – onsdag för att jobba till 16-17 och sedan vara ledig torsdag – söndag. Skönt kanske på ett sätt men det är otroligt många timmar och innebär att vi knappt kommer att se av honom över huvudtaget dessa dagar för när han kommer hem är det nästan dax att gå och lägga sig för att orka upp till dagen efter. Känner jag hans arbetsgivare det minsta lilla rätt så kanske det inte ens innebär att han verkligen är ledig de dära lediga dagarna. Bra ekonomiskt, sämre tidsmässigt. personligen tycker jag att det är otroligt skönt att han nu har slutat plugga och börjar att jobba även om det innebär mera jobb för mig och längre dagar för barnen på fritids. Dock gör det inte så mycket just nu eftersom jag närmar mig semester. Nästa vecka har jag tagit ledig eftersom jag har två killar som skal fira skolavslutning! Samuel slutar femman och skall sedan börja högstadiet – vemodigt att inte få gå kvar på samma skola och med favoritläraren men detta som kommer nu kommer också att bli bra. Bara på ett annat sätt. Adrian slutar nollan och firar därmed sin aldra första skolavslutning. På samma ställe som storebror alltid firat. På laxön. Underbart. Men för vår del den aldra sista skolavslutningen där eftersom det kommer se mycket annorlunda ut nästa år.  För att hinna med och för att vi skall få lite sommarlovskänsla har jag tagit semester. Jobbar bara imorgon heldag och ettpar timmar på tisdag med avslutningen för säsongen på Ung mammagrupp vilket skall bli roligt. Imorgon skall ändarna knytas ihop helt och hållet. jag ser fram emot dessa dagar och hoppas innerligt att innan de veckorna är slut skall vi ha påbörjat våran flytt för just nu är allt på pausläge och det är hemskt.

det är unjefär det som jag har gjort idag. Ingen nytta alls, inget väsentligt, inget ja absolut ingenting alls. Vaknade rätt tidigt, kring  åtta tiden eftersom barnen ville upp och ha frukost och jag har konstigt nog ingenting emot att gå upp numera. Det går knappt att tro idag när jag säger att jag alltid tidigare varit en nattuggla som inte kunde tänka mig ett vanligt dagsjobb måndag till fredag mellan 8 & 5. Jag jobbade vaken natt i många år, närmare sju år tror jag att det blev, och under den tiden var detta det enda som jag kunde tänka mig att göra. Jag njöt som mest kring 4-5 tiden på morgonen när man började förbereda sig för morgonarbetet och visste att snart kom dagpersonalen och jag fick cykla hem för att sova. Ofta öppnade jag upp och satte mig på altanen när ljuset började komma, tidningen luktade trycksvärta och fåglarna kvittrade. Det var den bästa stunden med att jobba nattetid. Mina sömnproblem blev även bättre på den tiden av att jag blev så trött av nattjobbet och då sov jag alltid hur bra som helst när jag väl kom hem. De lediga dagarna var svårare.

När sedan  Samuel föddes och var liten blev det annorlunda. Livet förändrades och mycket av energin fördelades på helt andra sätt. Nattarbetet blev tillslut omöjligt att kombinera med föräldraskapet och med studierna eftersom jag började läsa till sjuksköterska när Samuel bara var 1.5 år gammal. Så när det sjukhemmet jag jobbade natten på stängdes och vi blev utplacerade inom kommunen så tog jag chansen till något helt annat. Min tjänst ändrades till en placering i en hemtjänstgrupp kvälstid och därmed var det slut på nattjobbet. Jag har aldrig ångrat det för jag orkade inte alls tillslut. Något jag aldrig trodde skulle hända, iallafall inte när jag fick nattjänsten jag ville ha, då trodde jag att det var så här jag skulle jobba resten av livet. På den tiden hade jag inget självförtroende för att läsa vidare. Men sedan kom Samuel och allting blev annorlunda. I fem och ett halvt år så pluggade jag på först komvux och sedan högskolan. Idag är allting annorlunda.

Runt åtta är jag oftast uppe på även  helgerna och det känns helt okej. Ibland är jag tom uppe innan barnen går upp och den stunden man får själv på morgonen är guld. jag brukar sitta och fundera över dagens planer, vad som behöver göras och vad jag/vi känner för att fylla dagen med. Idag hade jag inga sådana planer. Eller jo, jag funderade på att ta fram symaskinen och laga lite kläder men jag ångrade mig. Jag tänkte jag skulle fixa lite men jag struntade i det. Jag drömde om att komma ut i trädgården men det regnade en massa. Så istället blev det en sådan skön göra ingenting dag.

Göra ingenting tillsammans med lite lördagsgodis vad precis vad som behövdes en dag som denna. Kanske kanske kan jag orka göra någonting imorgon och om jag inte orkar det så är det helt okej att återigen göra ingenting alls. Så det så 🙂

vackert grönt

Sommaren dog lite. För ett par veckor sedan var det varmt och vackert och lovande. Sen blev det helt plötsligt väldigt kallt, så pass kallt att vintertäckena åkte fram igen och strumporna på. Då får man ta fram bilderna från de där fina dagarna och hoppas att det snart kommer ny tid igen.

stolt som en tupp kom mellansonen hem för ett tag sedan och placerade en pappersrulle i min hand. Pappersrullen var ombunden med ett rött sidenband och när jag öppnade den hade han själv skrivit på pappret “välkomna på karneval tisdagen den 5 juni”. Underbart

På morgonen i morse kom jag på att ooops, det är ju faktiskt idag det är dax. Adrian hade sagt att det var klockan tolv och jag hoppades kunna ordna bort mina patienter strax innan och efter för att jag skall kunna åka dit en sväng för att lyssna. Jag gav ett löfte om att komma om jag hade möjlighet och höll tummarna hela vägen till jobbet. Väl där visade det sig att jag hade tur, ett återbud på eftermiddagen gjorde att jag kunde flytta middagspatienten till eftermiddagen och patienten strax innan lunch kom för tidigt. Jag hade parkerat nära just in case. Så kvart i tolv sprang jag ned till bilen, körde till lilla byskolan i tillåten hastighet och dividerade med mig själv om jag skulle hinna hem för att hämta systemkameran eller om jag skulle nöjja mig med att fota bara med ajphååånen.
Tillslut bestämde jag mig för att idag var ett tillfälle då det var viktigare att att vara i tid och se allting med mina egna ögon än att ha den perfekta kameran så jag körde direkt till skolan.

Det är jag tacksam över nu. Jag kom precis i perfekt tid, hann kramas med gullungen innan det började vilket var underbart. Glädjen i hans ögon var obetalbar.

Maaaaaaammmmaaaa , du koooooom.  Stora fina kramen innan han försvann in ibland sina klasskamrater igen. Vilken upplevelse, musikskolan var där och spelade samba för visst var det karneval på riktigt. Barnen hade målat sig med vattenfärger och byggt egna instrument utav toarullar med makaroner eller risgryn i som de sedan målat i färgglada färger. De sjöng, de hoppade, tog små danssteg helt i otakt, skränade, ropade , skakade sina instrument och hoppade lite till.

Och jag njöt. Fasten det var kallt som skam, det duggregnade och blåste kallt och jag inte riktigt hade rätt klädsel. Jag frös och hoppade kring. Dagis var där och lyssnade så lilla Loppan kom med sina fröknar och även hon kom springande fram och kramades och stod sedan fastklistrad vid mig under resten av tiden. 45 minuters liten karneval blev det. Häftigt. Roligt initiativ. Och jag kom tillbaka till jobbet, båd varm men ändå frusen, svettig och stressad men så glad och nöjd i hjärtat att jag tog mig tid att åka dit. Det är just de dära stunderna som är de viktigaste och finaste och betyder mest i slutändan.

Eller som Adde väl sa : Maaaaaammmmaaaa , Du kooooooooom!!!!!

sötnöt

Idag var dagis stängt och vi fick dela på omsorgen av våran lilla Loppa maken och jag.  På förmiddagen fick hon följa med honom till skolan för när de skulle få veta vad de behövde ändra på sin B uppsats för att den skulle bli godkänd. Får man skriva på tavlan och leka med pappas padda så är det helt ok att följa med till högskolan ett par timmar tyckte Loppan. Sen skulle hon komma till mitt jobb ett par timmar. Men då en inskrivning hade bokat av tiden så fick jag lite ledigt och då passade jag på att boka om resten av patienterna så att jag kunde ta min lilla dotter hem.  Eller hem och hem, först tog vi en liten välförunnad mor och dottertripp på stan vilket inte händer så speciellt ofta. VI åt varsitt happy meal på Donken och sedan skulle vi införskaffa nya trosor till lilla sötnosen. Men istället för bara trosor hittade loppan den finaste klänningen hon nåååågonsin hade sett. I lila så klart som är nya favoritfärgen. Och visst fick den följa med hem.  Så här söt blev vår lilla prinsessLoppa i sin nya söta klänning!