Även inatt har himlen bjudit på ett fantastiskt skådespel.  Åska, blixtar och ett regnoväder utan hejd på. Samma som natten innan fast nu mera mitt i nattens mörker än som under gårdagens tidiga morgon. Nu har vi bott här i nya huset ett tag men det är fortfarande svårt att vänja sig. barnen har redan bekantat sig med närmsta grannarna och jag håller på och gör mig kompis med trädgården som inte längre går att känna igen.

Mitt i natten kom två av tre barn gråtande upp ifrån källaren där de hade mysövernattning tillsammans. De var rädda för åskan och tyckte att blixtrarna var läskiga. Precis som jag gjorde när jag var i den åldern. Jag kan minnas paniken. Hur den skär i genom märg och ben, vartenda cell i kroppen är totalt på helspänn. jag minns hur jag låg i sängen och räknade helt andlöst. Letandes efter tecken på att ovädret var på väg bort istället för att komma närmare. Jag känner fortfarande respekt för ovädret och skulle inte chansa på att vara ute på fel ställe. Men nu på lite äldre dagar kan jag mer njuta av det. Se det vackra i urladdningen på himlen och känna tillit till att jag är säker där jag är.  Hoppas att mina små troll kan känna trygghet hos mig

Idag är det onsdag och maken är ledig. han har fått ett nytt chema där han jobbar tio timmar måndag, tisdag, torsdag och fredag. Börjar fem på morgonen och slutar nån gång runt fyra när han väl kommer hem i tid.  Nu är han i gamla huset och hämtar saker, småbarnen är hos grannarna och storekillen blir snart hämtad av sin pappa. Själv skall jag försöka koka svartvinbärssaft. Och hoppas på bättre väder 🙂

Äntligen. Äntligen äntligen *bör höras med bästa gert fylking ton på hög ljudnivå för bästa effekt*

Efter snart tre veckor har vi äntligen uppkoppling igen. Jag har varit otroligt frånvarande denna flytt eftersom jag varken haft tillgång till nät, tv, telefon eller ens mobil knappt. Min mobil har nämligen knappast någon som helst täckning här över huvudtaget. Nu skall det bli andra bullar är det tänkt. Hoppas på att kunna visa lite bilder redan imorgon. 🙂

jag vet faktiskt egentligen inte vad det är som hänt. Förr kunde jag sova hurlänge som helst och ansåg mig själv vara en nattmänniska. Numera är det precis tvärt om. Som så mycket annat i livet som har blivit annorlunda kan jag knappast känna igen den som en gång vad jag.
Idag vaknade jag definitivt när klockan var tjugo över sju. Jag hade vaknat till flera gånger tidigare och kännt att ok. Nu är det nog morgon. men icke.
Barnen sover fortfarande allihopa, fyra idag eftersom att mellangossen så gärna ville ha med sig en kompis hem för att sova över. Efter en filmkväll sover de alla fyra nere i källaren.
Om en timme skall vi åka till gamla huset för att städa och i eftermiddag så går jag på beredskapen.
Klockan elva kommer de som har köpt huset tillsammans med en målare som de vill ha en offert ifrån och skall gå igenom huset för att se hur mycket det är att göra.
Känns sjukt konstigt. Samtidigt som jag förstår att de nu vill sätta sin egen prägel på det som jag hoppas att de skall trivas lika bra i som vi har gjort.
Jag vill helst inte alls tänka för mycket på det för det ger mig lite lätt separationsångest helt enkelt.

ja jag vet ju vad jag kommer att göra under den tiden iallafall. Tre och en halv veckas semester och under den tiden till största delen själv eftersom maken jobbar. Vi har flyttat allt tungt (nästan ) till det nya huset och nu är det bara massa massa småplock, städ och röjj kvar. Det lär ju vara min sysselsättning den närmsta tiden.  Just nu är jag i det gamla huset. Det är så tomt i vissa rum att det ekar. Det gamla vana välbekanta är samma fast annorlunda. inte längre mitt. jag röjjer, packar, plockar och funderar.  Det känns bra och dåligt.  Efter snart en vecka känns inte det nya huset så stort och främmande längre. Men saknaden efter det gamla är större än vad jag trodde.

Svår balansgång.

I går kväll kom vi sent hem ifrån sommarstugan. Fyra härliga dagar blev det där nere tillsammans med mormor och morfar till barnens stora förtjusning. östersjöfestival, ut och lägga nät, skogspromenader, god mat, fika, sol, meta vid lilla bryggan och allt det där som hör sommaren, stugan och guövik till.  Härligt.

Nu väntar jobb igen för maken och själv är jag ledig med barnen. Till stor del kommer jag nog befinna mig här de närmsta dagarna. Här har jag tillgång till nätet och barnen har sina kompisar. Jag får finna mig i att städa och röjja. Åtminstonde tills på torsdag. För då kommer bredbandet. 🙂

tjoho

det är det enda som återstår. I närmare elva år har jag haft barn på dagis men nu är det slut. Lillan gör sin sista dagisdag nu imorgon och sedan går jag på semester. Lillgrabben har nu denna och förra veckan varit ett par dagar på dagis även han. Det känns tryggt med tanke på att även han gått där i fem år. Efter semestern börjar en ny era i livet. Vår lilltjejj skall börja skolan och det på en helt ny skola. Samma som storebror men något helt nytt för oss. Det är både gott och jobbigt samtidigt. Jag är en person som tyvärr har svårt med förändringar. Jag får ångest och panik och vill helst ångra mig och dra tillbaka klockan till det som redan varit för att göra om det en gång till. Det är gott att vara med, få uppleva allt detta fantastiska nya men samtidigt är jag otroligt rädd att jag skall ha tagit mitt livs sämsta beslut iom flytten. Jag känner mig inte hemma ännu. Jag är rädd att jag aldrig skall göra det. 🙁 Jag vet ju nånstanns långt inne att jag kände lika dant när vi flyttade till förra huset. Jag trodde aldrig att jag skulle lära mig trivas där och hade ångest över de val vi gjorde då. Men nu har vi bott där så länge ( 6 år)och jag har lagt ned så otroligt mycket tid och pengar på att få det huset så¨som vi ville ha det. Nu tyckte jag om det. Nu minns jag bara fördelarna med det och alla nackdelar har jag i princip förträngt.
Just nu när jag sitter här i det nya huset där jag trodde jag skulle vara lycklig så känner jag mig mest liten och vilsen.  trädgården är ff nått helt fantastiskt. Jag älskar den, uterummet underbart. Bottenvåningen inbjuder till socialt umgänge och här är gott om plats för oss alla. Ändå tvivlar jag. Är det rätt. Varje liten sak som inte ser perfekt ut verkar stå ut framför allt annat och liksom peka på mig som för att säga “vad var det jag sa – du skulle stannat där du var”

Lillan skulle egentligen efter semestern börjat på byskolan där hennes bröder börjat före henne. Hon skulle liksom sina bröder lära sig att gå och cykla hem själv ifrån skolan. Här känns som så stort och farligt.

Vi har inget bredband i huset. Jag var förberedd på att det skulle bli så man kanske inte så illa som det är. Oavsett var vi än varit med husbil eller liknande så har man i princip alltid kunnat använda sitt mobilnät för att kicka igång datorn på. Så är icke fallet här. Jag trodde jag hade sämst täckning i vårat gamla hus just för 3 men det skulle visa sig att hur kasst det än var där så är det 700 gånger sämre i det nya. Och när jag säger dåligt så menar jag fullständigt uruselt. Jag har knappt en plutt markering på de flesta ställena i huset och då är det bra. Mest så söker den hela tiden på alla möjliga håll och kanter utan att hitta nån 3 mottagning alls. Fekk, 3 suger verkligen i denna stan.
Nog trodde jag man skulle ha tillräcklig täckning i sitt eget hus för att det skulle fungera, och jag trodde nog om jag skulle vara riktigt ärlig att ingenting direkt kunde vara sämre än telias täckning men tjoho , guess what. Det kunde det.

Vi har beställt bredband och IP telefoni samt kanalutbud via telia till ett bra flytterbjudande första året. Sen får vi se vad vi landar på där efter. Så nu sitter vi här i det nya huset. Halvt chockade och helt i oordning. Det är kaosartat att flytta men det känns konstigt. VI har bott så länge på i det gamla huset att det är det längsta jag har bott någonstanns förutom mitt barndomshem som jag lämnade när jag var 18 år. Just nu lever jag i nån slags ångestladdad separationsfas där jag ser allt som var bra med det gamla huset och längtar lite tillbaka dit och har svårt för att se det positiva i det nya. Mest av allt längtar jag til mitt fina vardagsrum och tapeten jag satte upp och älskade har blivit nånslags förebild för allt det bra där. Det finns så mycket positivt här i det nya och ändå har jag svårt att se det. Det som gjorde att jag vantrivdes innan är som bortblåst i allt det nya. Låt mig bara andas och komma in i fas igen. Blogglusten försvinner lite när tillgången på nät är lika borta som solen denna sommar. Men förhoppningsvis kan jag landa igen längre fram.

den uppmärksammen har nog lagt märke till bristen på fotografier i bloggen fn. Jag har liksom inte riktigt tiden eller orken just nu för att lägga upp alla de dära bilderna som jag skulle vilja.  Så en dag när flytten är över och semestern är här kommer jag säkerligen att skärpa mig och lägga till alla de dära fotografierna jag har tänkt. Just nu har jag en långledig helg fre-lör-sön och den helgen går i flyttlassets tecken. För nu är det äntligen dax att flytta vårat pick och pack till andra sidan stan och ett fantastiskt fint hus där. Igår när allt var tomt gick vi tillsammans igenom huset rum för rum. Jag fotade en massa just för att kunna ha sedan till planering och möblering, men även för att sedan gå tillbaka och jämföra. Allt i detta huset är i princip målat i vitt vilket är fräscht men inte alls jag. Jag vill ha till lite mer färg och form, snygga tapeter och roliga detaljer.  Det skall bli spännande att försöka få till. Badrummet där uppe är inte det roligaste. Målat i vitt men det gamla finns kvar. Läskig toasits och ett 70 tals badkar i gulbeige. gaaahhh. Tvättstugan skall även den målas om, läggas en skiva över tvättmaskin och torktumlare samt en snygg vask med ett skåp under. Nu ser där inte så roligt ut. Igår var vi där i flera timmar. Mina föräldrar och min bror kom på kvällen, vi firade med två gigantiska familjepizzor, vin och cola i uterummet. Inget bord har vi där ännu så att vi fick ta utemöblerna, sittpuffarna och lägga pizzakartongerna direkt på golvet. Men vad gör väl det när man har trevligt?

Underbar kväll, solen sken varmt och ljumt, fågelkvitter utanför fönstret och vi försöker att föreställa oss känslan av att verkligen BO här.

Nu när barnen väckte mig vad jag hur trätt som helst. både i kropp och knopp. Men  nu är det bara att ladda om för fullt. Idag går första stora riktiga flyttlasset. Tjoho.

VI har nog ändå varit relativt försiktiga med vad vi har packat ned. Försökt att inte stoppa ned allt de som används varje dag även om det varit lockande att packa så mycket som möjligt. Jag har försökt att tänka som så att nu lever vi här tills vi har flyttat fullt ut och då är det här det skall vara trivsamt. Det går inte snabbare att flytta för att jag plockar ned alla tavlor, foto och vackra saker som gör mig glad – men det gör det mindre mysigt att bo kvar här tills den dagen vi faktiskt flyttar.

Så ännu så länge har jag inte plockat ned en enda tavla, bara några enstaka foton som togs ned redan inför första visningen. En del ljusstakar och prydnadssaker ( vad jag är allergisk mot det ordet, det får mig att tänka på sovenirer och porslinsfigurer uääkk) har fått stå kvar och detta känns fortfarande som hemma även om det är kaos med flyttlådor och kassar överallt. Det känns som om jag kan slappna av mer än jag någonsin kunnat i en flytt och det är behagligt.

Att det närmar sig innebär också att det är endast tre arbetsdagar kvar för mig och tre dagar på dagis för barnen. Från och med onsdag nästa vecka så har vi inte längre några dagis barn. Helt sjukt. Jag är inte redo att släppa småbarnsåren riktigt ännu.

Det är känslosamt att flytta. Men nånstanns verkar jag ha blivit mindre känslosam med åren. Kanske bra, kanske avtrubbad. jag vet inte och det spelar kanske inte så stor roll egentligen. Det har alltid varit jobbigt att vara så sentimental och hela tiden blicka tillbaka på det som har varit. Nu vill jag se frammåt. Hylla det som varit bra, förlåta mig själv för det som varit mindre bra och göra det bästa för att ha ett så gott liv som möjligt med de som jag älskar.

Det börjar nu, idag, varje dag. Och det känns bra.

Mitt barn, du är inte här. Du finns inte nära mig så som jag skulle önska. det kan aldrig vara rätt att ett älskat barn skall vara långt borta ifrån ett modershjärta. hur rätt det än är att han skall vara nära sin pappa som också älskar honom av hela sitt väsen.

Jag förstår ju med allt mitt logiska interlekt att det är bättre han är hos sin fader när denne har semester och jag själv jobbar heltid men försök tala förstånd med ett hjärta som inte förstår logik.

När du inte är här är jag halv. I åtta månader så växte du under mitt hjärta, i månader efter levde vi i symbios, i snart 12 år har jag fått se dig växa upp. Blotta tanken på att vara utan dig gör det svårt att andas.

Du var ett så underbart barn, även om det var svårt att natta dig på kvällarna och du helst ville somna enbart i min famn. Du har alltid varit den finaste ungen man kan tänka sig. Snäll, omtänksam, försiktig, nyfiken, närhetstörstande. Som liten älskade du att krypa upp i knäet och sitta länge stilla stilla och kela örat. Du höll örsnibben mellan  tummen och långfingret och gosade i långa stunder på vem som du än kände dig trygg med. Det var inte ofta du var borta från mig.

Nu är du på god väg in i vuxenlivet. Lika underbar nu som då. lika älskad. Och även om det är lättare att förstå din frigörelse och att du vill vara hos din far så är mitt hjärta lika halvt när du inte är här.

Rusk och regn, inget vidare väglag för att köra tidigt på morgonen. Men. Har man lovat så har man. Idag skall jag för tredje gången vara på MVC i Hylte och jobba. Det känns roligt att göra någonting annat och få lov att återigen vara lite ”ny” och osäker. Jag har alltid haft den filosofin att det är utvecklande att prova på andra saker och att det gör en ödmjuk att få komma som ny och lära sig hur andra arbetar och att jag faktiskt inte alltid är den som vet bäst. Faktum är att jag inte heller längre känner något större behov av att just veta bäst längre.  Inte som när man var ung och ville hävda sig. Jag vet vad jag har i mitt hjärta och det räcker långt.

Efter en dag på mvh i hylte känner jag mig nöjd med min insats och det är skönt att åter få åka hem. Hem till barnen, hem till kaoset i huset, hem till ja allt det där som är bra.

Om man bara väljer att se det.